”whatever you are, be a good one”
-Abraham Lincoln
Genom åren har det som vi benämner som ledarskap genomgått en evolution. Kanske är det till och med rättvist att påstå att de senaste åren egentligen varit mer av en revolution på området. Idén om det rätta ledarskapet och dess utveckling har varit parallell med samhällets utveckling. Den tysta generationen förlitade sig på ett tydligt ledarskap där chefen hade stor integritet, arbetet skedde i sekvens och där hierarkin var odiskutabel. De fann en trygghet i väl definierade roller, dokumenterade rutiner och konkreta ansvarsområde. Som anställd förväntades man inte att vara självgående och ej eller förväntades man att själv uppfinna sina arbetsuppgifter. Arbetssituationen var oföränderlig och därför var kraven på kreativitet och anpassningsförmåga mindre än idag. Babyboomergenerationen klev in på arbetsmarknaden på sextiotalet med en syn på ledarskap som att det var den ”bästa” som skulle vara chef. I ett arbetslag var det därför ofta den mest kompetenta på sysslorna som blev chef, snarare än att man valde den person som hade de bästa personliga egenskaperna för att bli en ledare. De tysta respekterade senioritet och titlar. Babyboomers respekterade istället kompetens och auktoritet. Huvuddelen av den klassiska ledarskapslitteraturen är skriven specifikt för Babyboomers. X-generationen kom in på arbetsmarknaden på åttiotalet och här medföljde nu en syn på ledarskap där den optimala chefen snarare satte ut ”orienteringskontroller” i organisationsskogen och där den anställde själv fick finna vägen dit. Ledordet för X generationen är och förblir självständighet, tydlighet och autonomi vilket har en tydlig anknytning till den skola och den uppväxt vi utsatts för. Nu talas det mycket i media om Generation Y som är en numerärt mycket stor generation som väller in i arbetslivet och återigen förändrar synen på vad den optimala ledaren har för beteende. När Y generationen beskriver den perfekte chefen låter det som att de beskriver en servicefunktion eller en personlig assistent snarare. De vill ha någon de kan tala med när som helst. Någon som tillåter kreativ frihet och ger mycket flexibilitet i avseende arbetstid och arbetsplats. Kanske är det därför som servant leadership och coaching verkar avhandlas i varje ledarskapsbok med självaktning just nu?