Vi sitter i skrivande stund mitt i en stor upphandling av utbildningar. Vi har på många sätt hamnat vid ett vägskäl kring vad vår framtoning skall vara för Egonauts ledarskapsprogram.
Detta har fått mig att fundera kring det här med att vara anorlunda kontra att ”följa strömmen”. Egonaut är inte ett inarbetat traditionellt koncept som synes utan vi har arbetat på ett annat vis. Det finns alltid ett inarbetat mönster att följa. Det finns en färdig mall för hur saker har gjorts hittills för att nå framgång. Om vi sedan vill vinna över de som är framgångsrika så brukar det naturliga vara att öva på det som DE gör tills att VI blir bättre än vad de är.
Vi nöter helt enkelt på samma löpbana som dem och försöker vässa samma tekniker som de använder till perfektion. Iallafall så är detta hur 99% av oss resonerar kring konkurrens.
Men den där resterande procenten?
Det är där i den som det döljer sig alla Janne Boklöv och alla Stefan Holms. Det blir ibland en strikt fixering kring det formella och det vedertagna hos oss. Men det finns de som går emot strömmen och finner sin egen väg.
Ifall du ÄR i linje med det som är normen så är det bra. Om du ÄR lång så kan du säkert bli en ny Kobe inom basketen och spela på toppnivå.
Är du väldigt kort så kommer du INTE att bli en ny Kobe. Du kan däremot finna din egen spelstil och bli en ny —– (fyll i ditt namn) istället. För inte så många år sedan så var det ”dykstilen” som dominerade totalt inom höjdhopp. Det var den som alla atleter filade på och lade ändlösa timmar på att finputsa. Sen kom plötsligt ”floppstilen” och vips så var det den som blev normen(dock inte utan att ha blivit utskrattad först).
Sålunda tror jag att det förhåller sig så här:
Passar den du är in i normen så följ den om du känner för det.
Om normen däremot ger dig ett underläge så våga sticka ut och gå din egen väg.