Nostalgi är minnen där hårda kanter tagits bort.
Det blev uppenbart på Facebook häromdagen. En vän hade delat en bild på sin klass från högstadiet. Först fnissade jag över stentvättade jeans, moppemustascher och hockeyfrisyrer. När jag läste kommentarerna satte jag i halsen. ”Kanske hade denna tiden varit ett ljusare minne för mig ifall några av er hade varit vänligare”. Det hade skrivits av någon som fortfarande hade ärr av skoltiden. Han var invandrare vilket har relevans i sammanhanget. Dagen efter låg där ett svar. Det var från en annan klasskamrat och det var skrivet på den mobbades modersmål, spanska.
Denne skrev: ”Förlåt mig! skolan var en tuff tid och jag hatade det. Jag menade inte att skada dig. Låt oss skriva till varandra”. Svaret lät inte vänta på sig. ”Jag förstår att du ändrats och jag inser att vi bara var barn.Kanske såg du mig som en inkräktare i ditt land? Tack för att du svarade på mitt språk. Ta hand om dig”. Även ett digitalt forum kan bära en mänsklig värme och beröra människor på riktigt. Detta är kraften i hur sociala medier verkligen kan förändra och koppla samman människor. Vi får möjligheter att skapa nya kontakter, ta upp gamla relationer. Som jag fick bevittna kan vi få ”avslut” med händelser som varit med oss länge. Kort sagt, sociala medier kan vara bärare av en mänsklig röst och av äkta relationer. Påverkan i vår kultur är större än vi tänker på. Att fnysa åt Facebook/Twitter/whatever är att bortse från det stora perspektivet.
Tänk bara på hur vi för första gången i mänsklig historia ser hur en ungdomskultur förs fram som är gemensam på global skala. Tonåringar i Öst och Väst kan numera dela sina upplevelser med varandra. Internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet gör att världens tonåringar kommunicerar med varandra. De ser på samma musik, dyrkar samma idoler och bevittnar samma händelser i nyhetsflödet. Denna förändring står sociala medier för.
Tyvärr ser jag ett växande problem med hur vi nyttjar kanalerna. Vi har svängt de senaste åren från att tala från hjärtat till att ha motiv.
Vi har kommunicerat i 100 000 år. Under årtusenden har vi byggt upp ett sofistikerat bruk av betoning, mimik och gester. Ändå försöker vi ibland att manipulera varandra på ett sätt alla egentligen ser igenom. Vi slutar att tala med en mänsklig röst och kopplar på nån lobotomerad försäljningsjargong. Vad jag menar är detta. Många är vi (jag inräknad) som försöker maximera sociala medier som ett verktyg för att etablera oss själva, skapa kundrelationer och sälja in tjänster. Tyvärr finns det massor med ”best practice” som är så utbredd och klyschig att den överröstar den genuina mänskliga rösten. Jag skall ge några exempel på det jag anser vara asociala medier.
FejkFans. Ett av de första tips som ge på otaliga ”Så blir du en populär bloggare”-artiklar, är att besöka framträdande bloggar. Du skall skriva något till dem samt lämna en länk till din egen blogg. Därför ser du ofta korta kommentarer i stil med ”Bra!” från den som följer detta tips. Det är någon som absolut inte läst ditt blogginlägg på de 3,5 sekunder som historiken visar att de var kvar på din sida. Dessutom finner jag ofta att samma person besökt många bloggar och skrivit precis samma enstaviga kommentar. En lite klurigare variant är ”Bra inlägg! påminner om det här som jag skrivit om på min blogg *länk*”. Det där känns inte genuint. Är det inte äkta har det noll värde.
Stalkers. På Twitter anser många experter att best practice är att hitta de mest framträdande personerna i din bransch och följa dem. Sen får du rådet att vissla, retweeta, stjärnmarkera och kommentera tills fingrarna blöder med förhoppningen att samma branschgigant noterar dig i din nya klänning. Kanske nedlåter sig vederbörande att följa dig tillbaka. Det kan bli lite utstuderat att driva denna typ av ”tyck om mig”-kampanjer. Jag har svårt att uppleva att detta känns äkta eller eftersträvansvärt. Vad hände med dialogen?
RobotSpammare. Överallt ser man dessa automatiserade meddelande ”The Svenne Svensson daily is out!”, ” I just ran 3,8km!” eller ”I added 23 followers through unfollow.me”. Vissa har huvuddelen av sitt innehåll genererat av allsköns automatiska tjänster som lägligt passar på att basunera ut sin slogan. Automatiserade meddelande ger en syntetisk röst.
Likehunters. Allt fler tävlingar blir av naturen ”flest lajks vinner”. Det brukar innebära att den som har flest vänner i sitt nätverk vinner eftersom det är vederbörandes kontakter som är inne och röstar. Värdet på en lajk är 0 öre ifall den givits av någon som skiter i ditt varumärke och dina produkter men som vill vinna den där resan till Spanien. Hela Facebook har blivit ett sjunkande skepp som tyngs ner av sjuttioelvatusen likes från denna typ av kampanjer. Nyhetsflödet där svämmar över av likes för kattmat, fotsvampskräm och barnvagnar till höger och vänster. Leif Kajrup har skrivit några väl valda ord om detta fenomen
Nätverkskleptomaner. Flera gånger i veckan får jag förfrågningar på linkedin från människor jag aldrig träffat som vill bli adderade till mitt nätverk. Företrädelsevis är detta researchers eller rekryterare från diverse bemanningsbolag. De kommer sedan aldrig föra en dialog med mig eftersom de är helt ointresserade av mig. De är bara ute efter att utöka sitt nätverk och fiska namn till uppdrag.”Hej vill du bli min kompis som jag aldrig kommer tala med igen?”. Jag upplever att detta händer allt oftare och det känns falskt.
Adda mig som en vän inte som en målgrupp
95% av dagens yngre generation (80- och 90-talister) är negativt inställd till direktreklam (Anders Parment). Sociala medier har därför varit en tillflyktsort från reklamslogans som pekar på dig med hela handen och skriker ”Köp tre betala för två!”. I takt med att TV4 har börjat sända reklam allt tätare har konsumenterna flytt till andra medier. Nu har samma reklam infiltrerat även den nya arena som sociala medier är. I stigande takt minskar dialog och det som ökar är frekvensen av kontakter med motiv. Många är de följare som ”vill ha ut något” för egen vinning av att addera dig. Att odla relationer med människor borde vara det första kan tyckas.
Min önskan för 2013 är att dialogen blir mer äkta, att vi talar med en mänsklig röst. Att vi berör det som finns i huvudet på oss snarare än att strategiskt samla likes, favorites och retweets. Jag vill inte se fler barn med handskrivna skyltar som tigger likes för att de skall få en katt/hundvalp/säl heller. De sociala medierna kommer aldrig att försvinna, däremot riskerar de att bli irrelevanta. Arabiska våren, Obama-kampanjen och andra händelser visar att det finns en oerhörd styrka i uppkopplade relationer. Kriget i Syrien slutar måhända inte för att jag trycker ”unlike” men sociala medier ger världsbefolkningen ett nytt sätt att mobilisera och relatera till det som sker i vår värld. Mina två löfte:
1.Jag kommer inte trycka like, share, retweet, favorite, star eller kommentera någonting som inte jag genuint känner att jag vill dela med andra
2. Jag kommer inte exploatera kontakter för att nå affärsmål eller strategisk exponering
Slutligen. Digitala medier är en bärare för din röst. Den kan bära din säljpitch eller något av värde. Ditt val.
Rekommenderad läsning på detta tema är Clue train
För den som inte har andra motiv än att etablera kontakt, filosofera och dela dåliga oneliners, finns jag på twitter.
Tänker och har alltid gjort att det är en människa i ”andra änden” även i multiforum där flera kan läsa. Eller titta. Gör man det blir det enklare, om man dessutom skriver saker man står för blir livet enklare. Har upplevt den värme du beskriver redan under chattforumen på Aftonbladet, eller andra chattrum som fanns ”förr i tiden”.
Den värmen har gått förlorad av någon outgrundlig anledning. Kanske är det nån dynamik som berör främlingsfientlighet som genomsyrar allt. Alla forum blir i slutändan pajkastning som av någon outgrundlig anledning lyckas härleda alla ämnen till integrationspolitik och invandring. =/ Hade alla gjort din övning och insett att det finns människor bakom alla anonyma nick hade situationen varit anorlunda, tveklöst.
Så tänkvärt, så rätt! Tack för att du skrev ner dina tankar i stället för att behålla dem för dig själv, som det lätt blir. Jag har själv precis börjat med sociala medier och då främst i ett jobbsökarsyfte, men har upptäckt vilket fantastiskt hjälpmedel det är för att hålla kontakten med vänner. Vi har det inte lätt i dagens läge att hinna med när det snurrar så fort runt ikring oss. Vad vi inte får glömma att vi i denna moderna värld fortfarande är samma gamla stenåldersmänniskor med behov av föda, sömn…och att träffas öga mot öga och inte bara digitalt. I mitt läge som arbetslös har det varit lika viktigt att hitta ett jobb som att återknyta kontakt med gamla vänner och träffas. Jag har haft ett stort behov av att få känna stöd i dem som står mig nära i min nuvarande situation. Och jag har växt…mycket tack vare mina vänner. Sociala medier är ett stort hjälpmedel, men det måste utnyttjas på rätt sätt och digital kontakt kan inte ersätta fysisk kontakt. Trots allt så är det bara …just det…ett bra hjälpmedel.
Hej Anne-Louise =) du har så rätt. Sociala medier är ett sätt att kommunicera med människor ännu lättare. Det är mindre friktion i att frienda någon på twitter än att lyfta telefonen och ringa den där vänner som man inte talat med sen skoltiden. Sociala medier blir lätt ett mjukt insteg för att återupprätta gamla kontakter. Samtidigt är det ett sätt att hålla kvar vänner som man inte har möjlighet att prata ofta med. Som du nämner är det ett suveränt verktyg i arbetssökarsammanhang. Speciellt Linkedin och Twitter gör underverk! Jag skulle säga att 50% av mina uppdrag kommer från sociala medier idag vilket är hemskt bekvämt =) (läs: få kalla samtal) Ha en skön dag! /Linus