Det var länge sedan jag var på premiären av trendiga Media evolution city i Malmö. Där blev det bortom tvivel för mig själv att jag levt en lögn (som jag delar med många svenskar). Nyligen släpptes min bok som faktiskt skapades från textraderna nedan:
Jag har flytt från mig själv hela livet. Samhällets stålbad har gått så hårt åt min personlighet att jag intalat mig själv att jag varit någon annan. Detta har jag gjort så länge att jag tills slut lyckades förtränga min natur även för mig själv. Med tiden blev det lätt att intala mig själv att jag var normal. På senare tid har bevisen hopat sig. Allt tätare har insikter örfilat mig och väckt mig ur slummern.
Kanske har någon redan noterat ledtrådarna ( som min fascination för science fiction, lolcats och rödvinsfilosofi).
Jag är introvert.
I en mötesdriven värld byggd kring grupparbete, feedbackkultur och ständig interaktion är idealet att diskutera allting hela tiden. Har det någonsin skrivits en platsannons som efterfrågat någon som är introvert? Nej, vi uppmanas att nätverka som en universalkur på alla arbetsrelaterade problem. Signalerna har fått mig att vakna. Du vet att du är introvert när:
1: Din själ dör lite varje gång du är på mingelfest. Det är inte naturligt för dig att glida runt och prata med personer om ytliga saker. Du gillar ju dom djupa frågorna (fast det dödar stämningen när du inleder ett samtal med ”har du tänkt på att vi alla dör ensamma?”) Det känns som att rummets väggar kommer närmare och du dryper av svett när du minglar. Efteråt skrubbar du dig hårt med tvättsvampen och gråter dig till sömns i fosterställning. Jag har upptäckt efter diskussion att många introverta människor ”gasar sig” in i sociala tillställningar. De stålsätter sig och pratar som bara den (med pannan blank av svett). För de som träffar dem förefaller de till och med mer extroverta än snittet. När de kommer hem imploderar de av ångest (se ovan) och lyssnar på The Cure halva natten.
2: När okända människor spontanpratar med dig svarar du konstiga saker (som du sedan ångrar). Du är inte bekväm med att vara mittpunkten i en situation. Ett stressymptom är att du häver ur dig saker du aldrig annars skulle säga. En gång när jag fick en utmärkelse berättade jag för vår ultrakonservative vd att ”only a man knows how to please a man”. Jag har fortfarande ingen aning om varför jag sa så. Jag vill minnas att det var en dåligt översatt ordvits. Han svarade ”I dont think so Linus” och talade aldrig med mig efter det.
3: I skarpa situationer stänger du ner och blir lugn som en filbunke. (Hmmm…*lång paus* OK, tryck här så länge. Jag googlar ’artärblödning’)
4: Definitionen på en bra kväll är mindre folkfest och mer innetofflor. Mer tetris än techno. (ordet ”folkfest” får mig att rysa för övrigt eftersom jag tänker på bröl, Tomas Ledin, Sverigeflaggor och klappkepsar)
5: Du tycker att de flesta människor pratar för mycket. Ditt intressespann när andra talar är ungefär tre meningar långt sen börjar du att dagdrömma om senaste episoden av Game of thrones.
6: Du är inte övertygad om att grupparbete är ett bra sätt att lösa alla uppgifter på. Själv har jag märkt att min första fysiska reaktion när jag lämnar ett mötesrum är en djup utandning och en känsla av lättnad.
7: Du umgås inte med andra människor, du tolererar dem. (lite ironi, men all humor bottnar i verkligheten)
8. Din definition av kvalitetstid med vänner handlar om att göra saker tillsammans med andra snarare än att stirra vännen i ögonen och diskutera relationer tills syret tar slut. För mig är det umgänge att sitta och läsa en bok i samma rum som min familj. Vi sådan tillfällen frågar min extroverta familj som regel ”Varför vill du inte umgås med oss?”.
9. Du upplever fysisk och psykisk stress ifall du inte finner tid där du inte behöver interagera med någon annan människa. Min mage slår knut på sig själv när jag äter om någon sitter och pratar en massa med mig.
10. Du gillar allt på Discovery channel och din garderob uteslutande består av grått, svart och jordfärger (har du andra färger är det sannolikt en bättre hälft som övertalat dig att köpa dem ”Prova lite kulörer nu, du ser ju ut som en sportkommentator från 80-talet”)
Slutsatser som dessa har gjort att jag inser att det är min natur att vara introvert. Det känns skönt att ha ventilerat detta (även om jag inser att min definition av introversion framstår som en mild form av autism).
Borde inte mitt yrkesval som föreläsare och facilitator vara mot min natur?
Vi introverta processar saker på insidan och grubblar oss igenom vardagen. Introverta betraktar världen mer än vad vi deltar. Därför är det dominerande draget hos regissörer, komiker och talare vanligtvis just introversion (Woody Allen, Liv Ullman, Ingmar Bergman,Jerry Seinfeld och Winston Churchill är exempel på detta). Eftersom det offentliga talet inte är naturligt för mig planerar jag vad som skall sägas. Jag är bra eftersom jag är mer ambitiös med förberedelserna än någon som är helt bekväm med spontana framträdande. Författarskap är lättare att koppla till en introvert personlighet. Skrivande passar oss ypperligt eftersom det är konsten att berätta en historia utan ögonkontakt.
Jag minns en ledarskapskurs där vi uppmanades att berätta sanningar om andra på kursen. En kommentar jag fick var att jag upplevdes som att jag ”hade ett skal”. Jag inser nu att det är vad det innebär att vara introvert.
Det skall vara på det viset (som någon sa: vissa djur bär skal på kroppen).
Mina ”vänner” brukar för övrigt säga att jag kramas som en robot, jag tror att även det har med introversion att göra.
Introverta är ofta obekväma i grupp (speciellt ifall de förväntas vara dess mittpunkt). Men i mötet med en annan person kan vi vara väldigt starka eftersom vi är duktiga på att lyssna. Att föreläsa är egentligen ett möte med en person (Publiken).
Vårt samhälle är byggt kring den extroverta personligheten som ideal. Dagens ungdomar anses vara 83 % mer extroverta än fyrtiotalets ungdomar enligt vissa studier (Jean Twenge). När fåordiga Dirty Harry byttes mot den snacksalige Alex Foley lade Hollywood den första gatstenen på vägen till extroversionens århundrade. Jag är i gott sällskap. Många har intalat sig själva att de är extroverta eftersom det är normen.
(Notera att det även finns något som kallas för ambivert. Det är ett drag som beskriver människor med både intro- och extroverta drag). När vi gör personlighetstest är vi ofta benägna att undermedvetet svara som den vi vill vara, snarare än den vi är. Givetvis har vi ofta drag som är både extroverta och introverta. Det gäller att acceptera detta och ge oss själv möjligheten att tacka ”nej” utan att känna socialt tryck (”Kom ut ur din bubbla nu!”). Jag (med många andra) har en introvert garderob att kliva ur.
*tweedkavaj på*
På bilden Ingmar Bergman (full) som tackade nej till en Oscar på ett ganska coolt sätt
Bra skrivet Linus!
Väl sagt
Underbart och träffsäkert utlagt! Jag skrattade gott ingenkännande:-) Tack
Noterar en skillnad mot vanliga kommentarer. Alla har skrivit endast en rad text ;) Fåordiga introverter.
En kort dikt kan säga mer än en 500-sidig roman….
Så sant.En författare påstod att den starkaste berättelse han skrev innehöll sex ord: ”For sale, baby shoes never worn”
Aha! Nu fattar jag varför jag avskyr FB.
Fan, äntligen ett ord som passar in mig! :D
Alltid skönt att få en förklaring till varför man beter sig som man gör… Men för att citera en kollega i samband med en anställningsintervju: ”han var lagom trevlig, så det blir nog bra”
Underbart att du vågar komma ut som introvert. Nu vet jag inte hur det är i din bransch men ordet är ju lite belastat. Det är ett stöd för mig att höra att det finns fler som har det ungefär likadant.
Vad givande det var att läsa det här. Min kille är introvert. Jag är hans raka motsats till det extremaste. Hur har stackaren orkat med mig? Jag måste ha varit nära på att kväva honom till döds under våra tio månader ihop.
Jag ska aldrig mer vara jobbig och älta och oroa mig över varför han vill vara helt ensam i några dagar och googla saker och läsa faktaböcker om katter.
Eller tro att han hatar mig när han kramar mig som en robot (!) uppenbarligen så gör han det inte då han orkat med mig så här länge utan att strypa mig trots att jag varit totalt oförstående och jävligt jobbig!
Fy skäms på mig.
Hej Tessie =) Att du är hans motsats är kanske förklaringen till att ni funkar? Ni utmanar inte varandra på samma planhalva så att säga. Studierna säger att vi väljer vänner som är som oss själva, men en partner som är vår motsats. I övrigt kan du ju prata med honom och höra ifall han känner sig introvert och har dessa behov =))
Jag kom fram till att han var det under ett gräl där jag gnällde på att han aldrig ville hänga med mina vänner och tyckte att han kändes arrogant för att han så ofta sitter och googlar saker och snöar in på saker när vi umgås istället för att sitta och prata. Som vanligt vart han under grälet helt tyst och jag ännu mer provocerad. Då sa han, men jag är introvert och jag kan inte hålla på och snacka strunt i två timmar bara för pratandets skull. Jag visste inte vad det betydde och googlade och fick en miljon aha upplevelser. Han är alltså inte dryg och undvikande. Han bara tycker om att vara ifred och prata om ”meningsfulla saker”.Jag har varit så ovetande om att det här faktiskt styr ens beteende jättemycket. Nu känns det som att jag förstår honom mer och inte behöver undra ifall han är sur för att han är tyst av sig :)
Jag tror och hoppas att samhället kommer att förändras mer till de intovertas fördel. Om kunskapen om introverta sprids kommer fler att komma ut ur garderoben och de sociala nomerna kommer att förändras naturligt till en bra balans mellan intro och extro.
Jag vill hoppas att du har rätt Frida, men den amerikanska psykologins branschorgan håller just nu på att diskutera ifall introversion skall föras in som en diagnos =/
We’re not living in America,
But we’re not sorry!
Ps. Undrar vad de ska föra in för botemedel då? LSD? Ds.
Mycket bra skrivet! Ytterligare ett steg i att vi alla ska förstå varann lite bättre.
Men varför gå ut ur garderoben när du kanske trivs allra bäst där inne? ;)
Det är behändigt att lämna dörren öppen när man tassar ut ibland på små utflykter och smakar på den sociala världen. Att lämna garderoben är att utvecklas, att stänga dörren bakom sig är dock att tappa bort sig själv =)
Tack för en underhållande och träffsäker beskrivning. Min kommentar är att man givetvis ska bejaka sitt temperament, men samtidigt vara ”elastisk” i hur man ser på sig själv. Jag har t.ex. insett att det jag tidigare såg som djup schizoid-lik introversion hos mig själv delvis handlat om att ha fel förväntningar på sociala situationer, vilket gjort dem mer dränerande än nödvändigt. Det har handlat om missriktade gimmicks att framstå på ett visst sätt inför andra, ”intelligent”, ”omtyckt” etc, som har sina rötter i mitt förflutna. Genom att hantera sådana tvång och rädslor kring sin sociala persona (som jag tror de flesta har i någon grad) kan socialiserande bli mer trivsamt och mindre ansträngande, även för oss introverta.
Tack Carl! Jag gillar VERKLIGEN din blogg, helt i min smak! Du vann en läsare på detta inlägg.
Det som jag ser som paradoxen är att när jag erkände och accepterade att jag är introvert, blev jag mycket mer avslappnad och mer skicklig i sociala situationer.
Som du beskriver tror jag aldrig att man kan låtsas vara extrovert utan att bli underlägsen de extroverta. Är du pseudo är du redan där nummer två. Styrka tror jag är när du erkänner din introversion och inte förställer dig alls =) Även jag har gjort den där resan med gimmicks som du beskriver =/
Hej Linus!
Jag var på din föreläsning på Ennova igår och log igenkännande hela tiden. (född 79 och känner att jag har ena benet i generation x och det andra i generation y).
Men jag ÄLSKAR dina beskrivningar här uppe om introverta. Och jag ska säga något om kvinnliga introverta – som ju jag är. Det är ÄNNU värre. Manliga introverta kan åtminstone klumpa ihop sig i nördkluster och satsa på IT-branschen och bli stenrika.
Men kvinnliga nördar har det ju om möjligt ÄNNU värre! Jag ska tala om att jag är en superintrovert tvåbarnsmamma, som älskar naturen, böcker och dataspel. (Helt såld på Guild Wars 2 nu). I Mayers Briggs är jag INTJ – jag tror det är den absolut mest ovanliga profilen för kvinnor att ha – typ under 0.5 % av befolkningen.
Och det värsta är att som kvinna så FÖRVÄNTAS man älska att sitta i långa, långa diskussioner med andra väninnor och prata och prata och prata om relationer, män, barn, utseende och jobb (fast när det gäller jobb – så handlar det 95% av gångerna om orättvisor och relationer det också – suckar). Om man inte gillar de här samtalsämnena som kvinna så upplevs man som KALL. Men jag HATAR det. Jag ”zonar ut” fullständigt efter 3,5 minut, blir glasartad i blicken och börjar fundera på hur små människor och deras problem är i ett större existentiellt perspektiv, börjar fundera på den senaste filosofiska diskussionen jag hade med en Non Dualist och sen kanske jag får en akut längtan efter att sysselsätta hjärnan med något viktigt – typ ”ordjakten” på mobilen där mitt senaste ord var Medbestämmandeförhanding 25 poäng. Mycket nöjd. Ute efter sista pokalen där – den som man ska nå 80 p under en omgång för att få. *LOL*
Just det där med familjen också. Jag höll på att krevera i min familj, en ihopplockad skiljsmässofamilj från alla håll och kanter (som vanligt nuförtiden) där alla var helt maniskt extroverta, praktiska, hysteriska människor. Och de bråkade och pratade och skrattade och skulle göra tusen saker samtidigt. Och det är ju helt okej för mig att DEM gör det, men det VÄRSTA med extroverta människor är att de aldrig kan låta en vara IFRED! Nej ALLA SKA VARA MED! JÄMT!
Och det är som att extroverta människor är så himla osäkra för vill man inte det, så blir hela stämningen förstörd. De är emotionella på ett sätt som jag överhuvudtaget inte kan förstå. Vad spelar det för ROLL om jag också släpar grenar eller snarare sitter på en stubbe bredvid och läser en bok? Jag känner mig inte engagerad i grensläpning.
Det är konstigt – jag skulle ALDRIG försöka tvinga en extrovert människa att sitta och läsa tyst i ett par timmar…
Och så detta gissel med möten. Dessa oändliga möten, där inget jobb blir gjort utan x antal personer (oftast samma) pratar om alla möjliga saker utan agenda och jag förstår sällan eller aldrig vilket syfte mötet har. I bästa fall kommer vi fram till något oviktigt som att pärmarna kanske trots allt borde stå på hyllan ovanför kopiatorn. Och så har det gått två timmar som jag effektivt hade kunnat lägga på att sätta den ultimata processen för att implementera det nya systemet istället.
Hualigen. Nu när jag är 33 har jag sagt upp mig. Jag tänker aldrig mer skaffa kollegor och en chef om jag inte måste. Jag har startat eget som frilansjournalist och det är underbart. Jag får snöa in på precis vad som helst som faller mig i smaken. Min nyfikenhet blir mer än tillfredsställd.
Ämnena som jag är nörd på är Österländsk filosofi och Medvetet ledarskap. Mindfullness i arbetslivet. Tänk om man kunde få in den där lilla tiden i folks vardag där de plötsligt börjar tänka innan de pratar. Vilken lisa för vår sönderpratade värld att få lyssna på något som faktiskt innehåller något! :)
Nog skrivet! (Det blir alltid för långt när jag ska skriva – jag skriver så fort)
Det vore jättetrevligt att träffa dig någon gång Linus för en intervju!
Webbplats: http://www.vackraliv.com
(Ps. Jag har ytterligare en blogg som inte är officiell – om du skickar mig ett mail kan du få den adressen också. Den är av filosofisk karaktär. Ds.)
Vänlig hälsning
Cecilia Frisell
Ps. Rätt ska vara rätt – Medbestämmandeförhandling ger 24 P. (Det skulle en extrovert aldrig ha upptäckt) Ds.
Nej 25! *LOL* Jag hade rätt från början! (Apropå att säga fel saker i fel sammanhang – är det här ett sådant?)
Haha – jag har stavat det fel i texten – det är därför. Nu lägger jag ner – om du är Introvert på riktigt nu Linus – så skrattar du.
Om du är Extrovert skäms du å mina vägnar.
Känner mig lättad efter att ha läst din bok. Jag har fått en förståelse för mig själv som jag inte tidigare haft. Det känns som att jag kan acceptera mig själv i större utsträckning och försöka hitta tillbaka till den personen jag är egentligen, bort från den person samhället tvingat mig att bli. Har verkligen trott att jag har haft en psykisk störning av något slag! Speciellt raderna om ”introvert instabil” träffade mig, men ca 80 % av boken kunde tagits direkt ur mitt huvud. Tackar dig för denna förståelse!
(Ska ge boken till min kille med så att han får bättre förståelse för min ”knäpphet”)
Tack Louise det glädjer mig verkligen att höra att den hjälpt dig =)
Har läst din bok och gjort testet i slutet. Fick resultatet ”mycket stark introversion”. Det känns som en lättnad samtidigt som jag antagligen burit denna insikt i bakhuvudet under lång tid. Frågan är dock vad jag ska göra med denna insikt och hur jag ska få omgivningen att både se och uppskatta mina personlighetsdrag? Jag har själv, precis som så många andra, försökt anpassa mig, låtsats vara någon annan och innombords kännt att jag inte passar in. Det känner jag fortfarande, även om insikterna från din bok ger mig ”råg i ryggen”.
Wow. Vilket uppvaknande för en annan. Du sätter ord på känslor jag försökt förtränga så länge. Börjar nog bli dags att kliva ur garderoben!
Det går att lämna dörren på glänt. Det är rätt skönt att vara därinne ibland ;)
Jag är en kvinna på snart 53 år som blev så glad över att läsa din bok, äntligen förstår jag mig själv. Känner igen mig i så gott som allt. Är gift med en man som kommer från en annan kultur och han är extrovert. Vi har varit ihop i snart 30 år och det har fungerat bra. Han är mitt solsken när jag känner mig nere.