Rugby är utan tvekan en av världens hårdaste sporter. Just nu är det en 85kg tung spelare som dragit till sig rugbyvärldens ögon. Trots sin vikt är han kort och kompakt med sina ringa 168 centimeter över marken. Detta är dock inget problem eftersom han har gott om tid på sig att växa på längden. Fotu som pojken heter är nämligen bara 9-år gammal. En enad skara föräldrar är dock mycket oroade eftersom Fotu springer ner deras små nio-åringar som käglor. Diskussioner pågår ifall Fotu skall bli uppflyttad till att spela med vuxna spelare. Baserad enbart på hans enorma fysik benämns han redan nu som en makalös talang.
Jag jobbade vid ett tillfälle i ett arbetslag med ett antal väldigt utåtriktade individer (någon beskrev det som att vi led av social inkontinens). Diskussioner och idéer i vårt arbetslag uppstod på ett ögonblick och försvann på en millisekund. Åsikter vände på en femöring och alla våra diskussioner var dynamiska, ytliga och röriga. En dag började en ung dam med ett nedtonat yttre hos oss. Hennes diskreta framtoning, lugna temperament och hennes förkärlek för gråskalor gjorde att jag ibland kände ett behov av att kolla hennes puls. Snart upptäckte arbetslaget att det fanns en annan sida bakom hennes lågmälda karisma. Hon var nämligen fenomenal på en bortglömd konstform benämnd att tänka efter. Genom att vara efterklok i förskott blev hon en naturlig bromskloss (och tillika livräddare) som hindrade oss från att göra flera burn-outs över stupets kant. Gång på gång var det hon som påtalade att ”Vänta lite nu, visst provade vi detta tidigare utan framgång?” eller: ”Vi angriper bara symptomet, vad är egentligen problemet?”. Hon hade som jag ser det en talang, vilken egentligen kanske bara märktes i kontrasten av de andra personligheterna i vårt arbetslag. När vi talar om hennes talang, beskriver vi egentligen ett personlighetsdrag. Hon var nämligen introvert, medan vi var extroverta.
En projektledare jag arbetade med hade en mycket intressant förmåga. I min bransch är det vanligt med specialister som med oerhörd fokus borrar sig långt ner i ett ämne tills allt det hårda stämmer till sista decimalen. Ofta lämnas väldigt lite till slumpen, samtidigt som allt lämnas till slumpen eftersom dessa specialister inte tar hänsyn till det mänskliga elementet. Detta är ett vanligt sätt att arbeta på i en bransch som präglas av information, metodik och systematisering. Tendensen är att jobba i djupled. Den här personen jag tänker på hade en annan styrka. Han tänkte nämligen ”på tvären”. Vad jag menar med det var att han enligt egen utsago ”aldrig arbetade med teknikprojekt”. Istället menade han att alla projekt var verksamhetsanslutna och i linje med detta breddade han sitt arbete och sin förståelse tills att han skapat en tydlig bild av allt som kunde beröras av projektet (han noterade inte enbart ”vad” som skulle göras, utan undersökte även ”varför”). Han förutsåg kommande intressekonflikter på olika nivåer långt innan de inträffade. Dessa konflikter stävjade han med smart informationsplanering och prestigelösa möten ansikte mot ansikte. Bredden i hans arbete inkorporerade vanliga projektkomponenter som processkartläggning och verksamhetsstrategier men även en imponerande fingertoppskänsla för ”vad som satt i väggarna” och ett öra mot rälsen kring organisationens tidigare erfarenheter. Den här laterala kompetensen var kännbar för alla som påverkades av projektet och det gav en holistisk känsla av ”full koll” på både det mjuka och det hårda. Jag skulle säga att den talang som denna man hade var en slags processtalang, alltså en invand filosofi kring arbete som gav denna tyngd till allt han utförde.
Redan nu har dessa tre berättelser berört hur människor kan uppfattas som talanger men på helt skilda grunder. Ibland räknas vi som talanger på grund av fysiska attribut (Simmaren Ian Thorpe brukar exempelvis omnämnas för sina långa fötter som bidrar till att göra honom till en supertalang). Detta är fysiskt relaterad talang. Värt att notera är att det som är en talang i en situation kan vara ett handikapp i en annan (jag har exempelvis läst att monsterbrottaren Karelin vägde sju kilo vid födseln, ”aj!”)
I andra fall noteras personlighetsdrag vi har och dessa gör oss till talanger i den miljö vi befinner oss i. I dessa fall kan vi kalla det för personlighetsbaserad talang. I det tredje fallet handlar det om ett sätt att förhålla oss till en uppgift som gör att vi uppfattas som talanger i en given roll (tragiskt nog är det ofta workaholic-beteende som ger denna talangstämpel i arbetssituationer). Detta kallas för en processpecifik talang.
Utöver detta kan det även finnas talanger som övat upp sig på ett imponerande vis för en specifik uppgift. Att kunna jonglera, memorera nummersekvenser, minnas nördig Star Wars-trivia eller teckna fotorealistiska porträtt med akvareller är några exempel på dessa talanger. Detta benämns som en domänspecifik talang.
I en verksamhet då?
Som synes är talang en skräpvariabel. Den är ett ord utan substans som kan betyda allt mellan himmel och jord.
För en organisation som arbetar med att finna, attrahera, behålla och utveckla talanger tror jag att det är mycket viktigt att definiera vad som är en talang i den miljön. I ett företag i en bransch som är ombytligt är kanske en talang en högpresterande person som välkomnar förändring och är nyfiken på andra roller inom samma organisation. I en mer statisk verksamhet är kanske en talang en benämning på någon som måste ha en specifik utbildning och som visar stort intresse enbart för en specifik yrkesroll. Kanske har en talang ett definierat ålderspann på vissa företag (vilket är åldersrasism ifall du frågar mig). Någon cynisk rekryteringskonsult har uttryckt det som att ”I min bransch är en talang, någon som säger ’ja’”.
Det viktiga är att talangbegreppet på ett relevant sätt reflekterar vad som är framgångsrikt för verksamhetens fortsatta existens.