Kvinnan på bilden heter Judit och blev som 15 åring världens yngsta stormästare i Schack. Hennes historia är allt annat än normal och sannolikt rymmer den en mycket viktig lärdom för oss alla.
Lazlo Polgar var en hetlevrad herre som hade en passion för schack. Han hade funnit sin kärlek till schack ganska sent i livet och fann sig enligt egen utsago som att ha missat sitt ”talangfönster”. Lazlo kapitulerade därför inför insikten om att vara en bra med inte exceptionell spelare. En kväll hamnade han i en hätsk debatt med en god vän om huruvida kvinnor kunde bli duktiga på schack. Hans konservative vän hävdade bestämt att detta var en biologisk omöjlighet eftersom kvinnor av naturen saknade de logiska ”kretsarna” för denna typ av aktivitet.
Lazlo blev så uppretad av diskussionen att han på pin kiv bestämde sig för att motbevisa sin klentrogne vän. Han skaffade sig tre döttrar med en kvinna som märkligt nog också tyckte att det var en god idé att avla fram barn enbart för att vinna ett vad. Lazlo lät sedan sina döttrar växa upp i ett hem där tillvaron kretsade kring att spela schack eller att studera tidigare klassiska partier.
Som ett resultat utav denna oortodoxa barndom blev alla tre systrarna stormästare i schack och Judit (på bilden) lyckades dessutom att bli den yngsta spelaren i världen som blev stormästare ( detta skedde 1991 då hon var 15 år gammal och därmed slog hon den legendariska Bobby Fischer). Historien om systrarna Polgar är ett dokument över att (som Anders Erickson uttrycker det) ”Talang skapas, det är inte medfött”.
Poängen jag återkommit till de med senaste inläggen är insikten om att det vi benämner som talang är en riktad och medveten insats av tålamod och fokus. Det är inte en uppsättning av gåvor som skänkts oss via ödet, slumpen, DNA eller högre makter.
Gud nåde den lärare som försöker övertyga mina barn om att de nte har bollsinne, läshuvud, pianofingrar eller annat mytologiskt trams som vi diktat upp.
Det enda vi behöver göra som individer är att välja.