1992 sökte sig en skara med vetgiriga forskare ut i världen för att finna vad talang är. Deras forskning skulle komma att förbrylla västvärlden, eftersom deras slutsats inte passar in i vår kultur.
Forskarna började sina studier inom skolvärlden, där de studerade hur 300 barn hanterade sina musikinstrument. De lät musiklärare betygsätta dessa barn och placera i nio olika kunskapskategorier. Det fanns uppenbarligen en grupp som presterade mycket bättre än de andra, en grupp med presumtiva talanger, eller?
Vid närmare analys blev det tydligt vad som skiljde denna grupp från de andra. Det var helt enkelt som så att de var de som övade mest. Faktum var att varje grupp var betygsatta i fallande ordning efter hur många minuter de övade varje dag. Forskarna fanns alltså inte spåret av någon form av ”magisk DNA-sträng” som vi skulle kunna härleda till talang. Andra studier har bedrivits på ämnet. Ballerinor, sopraner, virtuoser, NBA-spelare och fotbollsspelare har synats under den vetenskapliga luppen, men ingenstans har denna åtråvärda fallenhet funnits.
I vår kultur har vi förälskat oss i idealet med talangen. Hollywood producerar kioskvältare varje år i vilka protagonisterna surfar på en framgångsvåg bestående av sin egen råa talang. Vi frossar popcorn och följer handlingen med uppspärrade ögon (”Amadeus”, ”Forrest Gump”, ”Major League” och ”Flickan som lekte med elden” är exempel på filmer där protagonisterna verkar ha fått fantastiska färdigheter utan någon djupare ansträngning). Det är sporrande att tänka sig att var och varannan människa har en slumrande talang som kan blossa upp när vi exponeras för rätt situation. Det innebär att även du och jag plötsligt kan finna något som vi inte visste att vi var superfabolous på att syssla med. Dessutom är det en bekväm ursäkt att påtala att vi lagt något på hyllan eftersom ”vi inte hade en fallenhet för det”. När det gäller människor som Beyonce eller Mariah Carey har media byggt bilden om att deras gåvor kom till dem naturligt och inte som resultatet av tusentals dagar av disciplinerad träning (vilket verkligen var fallet).
Vårt skeva perspektiv kring talanger kommer från oss själva. Många av oss mörkar sin egentliga arbetsinsats eftersom det är fint att göra någonting storslaget med en (av andra till synes) blygsam insats (”Äsch då, den här femrättersmenyn slängde jag ihop på en höft”). Ju mindre uppvisad prestation och desto större resultat är att föredra, eftersom det då pekar på att vi kanske är något så kittlande som en talang (”Nej jag studerade knappt till provet, men jag fick visst ett MVG ändå, där ser man på”)
Coacher då? Finns det tränare som kan göra en betydande skillnad? Ja, det finns det, men det de adderar är sannolikt något annat än de flesta av oss tror. När några av världens mest framstående violinister ombads att gradera sina lärares kunskaper angav de flesta att dessa lärare i själva verket var ”average”. Det som däremot var det som dessa coacher och pedagoger adderade, var en värme. De skapade en slags kärlek, passion, en glöd för själva instrumentet genom sitt humanistiska och stödjande beteende. De hjälpte till att skapa den motivation som antändes och blev till engagemang hos dessa unga violinister. Detta engagemang är tydligen det största en pedagog kan skapa eftersom det är detta bränsle som tar eleven genom leriga fotbollspass en kall höstdag eller som skapar den ”jävlar anamma” som driver flinka barnfingrar till att oförtrutet spela samma stycke om och om igen. Passande nog har denna egenskap döpts till just ”ignition” eftersom det är något som antänder ett intresse hos eleven.
Böckerna ”The talent code” och ”Talent is overrated” är sakliga i sin natur och lyfter fram undersökning efter undersökning som entydigt pekar på det återkommande faktumet att det vi benämner som talang är en fabel.
Ingemar Stenmark konstaterade detta faktum redan på 70-talet. En journalist påtalade hur lyckosam hans karriär varit och då svarade Ingemar: ”Ja och ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag få”.
Det finns inte avsaknad av fallenhet, det finns avsaknad av tålamod.