Makt, status och andra vänner

Ordet status har du hört förut och det har säkert en specifik betydelse för dig. Status är ett utryck för makt i någon form.
“All I want is a warm bed and a kind word and unlimited power.”
När ordet status värderas som begrepp i socialpsykologisk tappning blir det intressant.
För mig har status blivit ett ord som färgar den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på status och hur det smyger sig in i konversationer och tankar.
Börja med att fundera kring att vi kan ha olika typer av status:
1. Det finns status vi uppnår genom den roll vi har (som genom att vara chef exempelvis)
2. Det finns status vi uppnår genom de som är våra vänner (Att vara kompis med en ”kändis” kan ha någon effekt tex)
3. Det finns status som vi uppnår genom familjetillhörighet (Att vara en Bernadotte har sannolikt någon effekt på hur människor ser dig)
4. Det finns status som handlar om det inflytande vi har på andra (ex: genom att vi skriver på en uppmärksammad politisk blogg)
Sen finns det massor av otaliga saker som kan ge oss status utöver detta såsom vårt utseende, vår senioritet och kanske tillochmed hur många vänner du har på facebook.
Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentast i rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är insikten i att du sannolikt skulle komma fram till att det går ganska lätt att gradera andra människor på detta vis. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har biologiskt programmerats till att bära en rad med ständigt uppdaterade kognitiva ”listor” i huvudet.

Dessa är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som låter oss orientera efter var vi är i förhållande till alla andra. Med andra ord, för att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan. Detta antas vara något som vi gör för att fungera i sociala sammanhang.

Reklam- och marknadsföringsbranchen har förstått detta och kanske finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”). Missförståndet är att vi tänker på de statusorienterade människorna som någon som eftersträvar pengar, fina titlar eller dyra materiella ting. Låt oss revidera den bilden. Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Fast även ett utpräglat asketiskt leverna kan handla om status eftersom du där bevisar för andra att du minsann klarar dig själv utan en massa tramsiga bekvämlighetsartiklar. Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar i viss mån om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd? Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan de köpte på Åhlens, eller undviker att berätta ens för sin egen familj att de blivit uppsagda? Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind? Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la ”Jag åkte till Pariiiiis och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls utan avväpnar situationen typ:  ”Jag köpte en get till en fattig familj i Afrika istället”.

Organisationsperspektivet?
Vissa organisationer uppmuntrar statustänkande genom att tillämpa långa titlar och tydliga hierarkier. Detta är inte något som nödvändigtvis är kontraproduktivt, men det skapar onekligen en speciell typ av organisation. Sen är människor ofta duktiga på att själva uppfinna saker som ger en viss status ifall organisationen i sig egentligen är designad för att vara platt. Exempelvis har jag varit med om hur ett av världens plattaste företag har en personalstyrka som i viss mån lägger status i huruvida man bor på företagsorten eller inte.
Hur benägna vi är att tänka i makttermer har också en koppling till den kultur vi verkar i och hur vi ser på maktdistans (tänker återigen på Geert Hofstedes studier här). Ju mer avstånd vi har till auktoriteter desto mer tenderar vi att tänka i statustermer.

Generationsperspektivet på status?
Detta är intressant tycker jag därför att vi har generellt sett lite olika syn på vad som ger status. Generation Y värderar världsvana högt men även utseende och ambition är saker som ger status. Generation X fann konstigt nog en viss status i apati när vi var yngre medan vi idag ofta navigerar efter vår yrkespersona som ett led i att fånga status. 

Värt att fundera på?
Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk.

Bara för att vi kan betyder det inte att det finns en anledning att ständigt jämföra sig själv med andra människor.
”Never compare your inside to somebody elses outside”