Något som alltid har fascinerat mig är kamp. Inte främst på det där planet av att det handlar om människor som slåss. Nej, det som är extremt intressant är alla makalösa historier som döljer sig bakom alla de arter av kampkonst som utvecklats i världens alla hörn. Vissa kampsporter är spektakulära såsom Capoeiran. Detta är en kampsport från Brasilien som maskerades till en akrobatisk dans då de kolonisierande portugiserna inte tolererade att deras slavar utövade kampkonst. Resultatet blev en makalös kampstil som är olik allt annat (se nedan).
I Japan utvecklades Aikodo som en form av självförsvar där utövarens styrka och kroppsvikt blev ointressant. Aikido är designat så att även en ålderstigen herre /dam kan kasta runt med ovarsamma angripare (som på bilden nedan).
Över hela världen återfinns dessa unika och mycket speciella kampsporter. De har ofta formats av speciella omständigheter. Kampstilar från Södra Kina formades under en period där man befann sig mycket på båt och sålunda innehåller de få eller inga sparkar. Från Korea kommer Tae Kwon Do som däremot nästan uteslutande består av sparktekniker.
Här i väst har vi flerhundraåriga traditioner utav att utöva boxning och grekisk-romersk brottning. Det som alltid varit den stora frågan för oss som utövat kampsport är följande:
Vilken kampsport är bäst?
Alla kampsporter var ju helt specialiserade på sitt eget områden och därför var det en svår fråga att tackla. Men sen hände något 1993 i Colorado.
Plötsligt skapades det extremt kontroversiella evenemanget Ultimate Fighting Challenge. Nu fanns det för första gången en gemensam (och rejält brutal) arena där olika kämpar kunde mötas för att en gång för alla utkristallisera vilken kampsport som var den ultimata. Varenda finnig tonårsgrabb med en Chuck Norris-plansch på sitt pojkrum, höll andan. Skulle kampstilarna som fokuserade på kraftfulla sparktekniker vara de vinnande? Skulle handteknikerna visa sig vara överlägsna, eller skulle rent av brottarna vara de mest framgångsrika? Över hela världen fanns det massor med människor som spekulerade över vad som skulle gå segrande ur dessa episka sammandrabbningar.
Så vad hände då?
Jo, det som inträffade är något förvånande i mitt tycke.
Efter ett antal hundra matcher och några år senare så har något intressant hänt. Många kampstilar har varit designade efter ett specifikt regelverk. Du får till exempel inte slåss i grekisk-romersk brottning och du får inte brottas i Tae Kwon Doe. När allting blev tillåtet i ringen hade samtliga kampsporter olika svagheter som blev tydliga. För att lyckas vinna sina matcher var alla mer eller mindre tvungna att lära sig att förhålla sig till alla andras kampsporter. Därför är denna blandning idag en egen kamsport vid namn MMA (Mixed Martial Arts). MMA är ett paraply av tekniker som gör att den är en form av generalism. Ingen specialist har än så länge tagit en tyngre titel, utan det är tveklöst som så att för att vara framgångsrik måste en fighter kunna en del om allt.
Förflytta denna liknelse till arbetslivet och omsätt den till en situation där omständigheterna förändras mycket snabbt. Det borde vara bortom diskussion idag att så verkligen är fallet. Informationstillgängligheten har skapat en oerhört dynamisk affärsvärld olik något mänskligheten tidigare upplevt. Tidigare har vi ofta förringat generalistens karriärsutrustning och haft svårt för att förstå den som bygger sin kompetens på tvären. Vi har talat nedlåtande om hoppjerkor och om den som inte ”blir vid sin läst”. Fast det är lätt att glömma generalismens styrka (som att vinna i Jeopardy).
Idag är allt tillåtet (även i arbetslivet) och i den kontexten är en generalist perfekt rustad.
SidoNotis: En annan märklig sak att ta till sig kring generalism är att ju mer generellt ett ansikte är, desto vackrare uppfattar vi det.
Jag tänker mig också att man som generalist har vissa fördelar med att skapa sig en holistisk syn på verksamheten och dess kontext. Man grottar i första hand inte ner sig i specifika detaljer utan kan på ett något mer nyanserat sätt se ”the big picture” och vad olika handlingar och beteenden får för effekt i andra delar av verksamheten och på lång sikt. Man ser samordningsvinster, delar med sig av erfarenheter på andra håll, ser om verktyg och metoder kan användas till annat än de först avsågs till, kan stödja andra att hitta rätt väg eftersom man är ”utzoomad” och ser hela labyrinten och inte bara en vägg framför sig.
Jag gillar den där metaforen om att generalister tänker på tvären istället för på höjden. Det finns också de som påstår att det moderna samhället skapat just igenom att olika tvärfunktionella grupper skapats och pollinerat varandras tankar. Ett exempel på det är Medici familjen som anses vara drivkraften bakom den Italienska renässansen. Denna familj förde samma olika lärda människor (läkare, fysiker, filosofer och konstnärer) för att se vad som skedde när dessa fick bo under samma tak. En av utkomsterna av denna korsbefruktning anses vara grunde till modern medicin (därav namnet).
En annan bra reflektion kring generalism kontra specialism är att det ter sig som att generalister gillar början på kreationscykeln, medan specialister fokuserar på slutförandet av den. Personligen tror jag att generalistens roll är bäst i en ledande och / eller kreerande funktion.