Om varför Autoteliska människor är ”the shit”

En artikel om varför du bör behandla autoteliska människor som en enorm tillgång.


Mihaly Csikszentmihalyi är en ungersk proffessor som dedikerat sin yrkeskarriär till att förstå begreppet flow. (flow är en väldigt positiv upplevelse, som kan uppstå då vi ”uppslukas” av en aktivitet)
I jakten på denna euforiska känsla fann han något oerhört fascinerande som han kom att kalla för den autoteliska personlighetstypen. Det han stötte på här var en grupp med människor som hade en fantastisk mental förmåga att hantera tillvaron på ett okonventionellt vis.

Mihaly berättar om hur han besökte en av de skitigaste och farligaste fabrikerna på östblocket. Det var en dyster kolloss till byggnad av betong och rödbruna rostiga schabrak till maskiner. Den uråldriga mekaniken gjorde arbetet till en kamp och produktionen äventyrades hela tiden av ständiga oväntade stopp. Personalen vantrivdes naturligtvis under dessa hårda förhållanden och de hade som regel blicken stint fäst på väggurets sekundvisare. Men mitt bland alla oljepölar och all denna negativitet fann Mihaly en man som bröt mot normen. Det var en människa som med stor energi och okuvlig positivism kastade sig över alla trasiga maskiner med stort engagemang och en brinnande passion.
Mihaly förbluffades av mannens beteende och blev fascinerad. Han försökte komma under skinnet på var denna positivsm stammade ifrån.
Mannen berättade då för honom att han hade gjort sin arbetssituation till ett spel. Det var en ständigt pågående fotbollsmatch där maskinerna mötte människorna. Mannen såg det som sin uppgift att ”göra mål” vilket i hans värld innebar att han reparerade maskinerna i samma takt som de gick sönder. Detta var hans kamp och den var så utmanande och svår att den grep honom med ett djupt engagemang.

Mihaly begrep att det han snubblat över här var en specifik kategori av talang. Han hade funnit en fallenhet för självmotivation. Detta beteende som mannen i fabriken hade, kunde Mihaly därefter finna lite här och var. Han kom att kalla detta för den autoteliska personligheten, men hänvisning till en mental fallenhet hos en individ för att se uppgiften som sin egen belöning. En autotelisk människa är alltså internt motiverad och agerar av nyfikenhet, fascination eller engagemang. Motsatsen till detta är de som är externt motiverade vilka agerar på grund av  pengar, välfärd, höjd status eller även rädsla.

I en organisation är autoteliska människor eldsjälar som lever sitt arbete och som byter sin passion mot en lönecheck (som för deras del endast är en hygienfaktor). Den autoteliska människan är i mitt tycke den största kulturbärare som en organisation kan ha.
Kopplingen till begreppet flow och autoteli är att de människor som är autoteliska anses ha lätt för att uppleva flow, eftersom de redan är i ett permanent tillstånd av fascination.

Hur detekterar man vem som är autotelisk? Första utmaningen är att det inte syns på personlighetstester om någon är autotelisk, eftersom denna mentalitet innebär att personen helt sonika blir vad som behövs för att lösa situationen (en autotelisk introvert person blir hur utåtriktad som helst ifall uppgiften kräver det). Det kan uttryckas som att autoteli är som en flexibilitet som tillåter att denna person blir det som är lösningen, vilket onekligen är en enorm tillgång.
Det som avslöjar autoteli är en känsla av smittsam okuvlig energi. Det märks som ett engagemang som gränsar mot passion och eufori. Detta är saker som ibland är svårt att se, speciellt ifall man låser sig vid vad som står i ett CV enbart.

Hur främjar man att autoteliska människor kan verka?
Det som Mihaly påtalar är att vi behöver undvika kognitiv entropi. Entropi är i detta fallet saker som oroar den anställde och tar upp plats i dennes tankar. Exempel på det som genererar denna negativa entropi kan vara att:
1. Dålig kommunikation (ex:Det ryktas om att avdelningen skall skall outsourcas, men inget kommuniceras tydligt från ledningen)
2. Otydlighet. (ex:Att en chef inte ger någon återkoppling och att den anställda därför inte vet hur dennes leverans upplevs)
3. Orättvisa (ex:Att det finns saker i kulturen som upplevs som orättvisa (ex: nepotism, eller annan typ av favorisering)
4. Mobbing (ex:Ibland får autoteliska medarbetare motstånd av sina kollegor då dennes höga engagemang gör att denna upplevs som intensiv eller rent av farlig. En sida av autoteli är att den kan få de som inte är engagerade att se mindre bra ut.)

Hur kan man främja sin egen autoteli?
Börja med att försöka räkna ut hur du ”gör mål” i den arbetsituation som du är i idag (eller något du gör till vardags). Jag har hört en kvinna som jobbade med de bittraste kunderna på Apple. Hennes jobb var att hantera de kunder som pratat med deras support vid två tillfällen och ändå fortfarande var arga. Hon kom fram till att hon gjorde mål ifall hon fick kunderna att tacka henne när samtalet var slut. Hon beskrev för mig hur denna lek lärde henne att älska sitt jobb. Att vara autotelisk är alltså inte en fråga om DNA utan en fråga om perspektiv!

Trevlig helg på er!

2 svar på ”Om varför Autoteliska människor är ”the shit””

  1. Härlig läsning, tack Linus!
    Mitt sätt att sätta ord på fenomenet autoteli/innifrån styrd är att kärleken är större än rädslan. Vår innerst essens är ren formlös kärlek. När vi är i kontakt med oss själva är det denna essens som kommer till uttryck. När vi är utifrån styrda av piska eller morot tappas lätt kontakten med den innersta kärnan och man blir reaktiv. Då minskar närvaron i verkligheten och därmed kreativiteten. Daniel Pink har förklarat detta med hjälp av vetenskapliga studier.
    Att vara utifrån styrd innebär alltså att man i viss mån har övergivit sig själv, vilket är en form av rädsla. (Även ”Leda” längst ner till höger är en form av rädsla. Man kan tolka det som att själen inte får dansa med tillvaron, eller nått …
    Grekerna hade flera ord för kärlekar. Ett är Thelema, längtan efter det besjälade agerandet.
    Jag kan sätta en slant på att du, Linus, har mer än lite Thelema för ditt arbete.
    Härlig helg!

  2. Jackie, det där var en reflektion som jag haft men som jag inte lyckats sätta i ord så bra som du precis gjorde.
    Thelema låter som att det rakt av kan beskrivas som flow, att absorberas av det man gör. Jag vet att Mihalys (vars arbete som Daniel Pink också omnämner i sin bok Drive) har övertygelsen att hjärnans stora drivkraft är en drift åt att uppleva flow/thelema eller vad nu termen är.
    Jag har thelema (kanske ibland oproportionerligt mycket) Jackie och jag antar att det gäller alla som vid något tillfälle författat en bok så som du och jag =)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.