”Egentid? Det kunde de tänkt på innan de skaffade barn!”
Av diskussioner och kommentarsfält framgår att det provocerar när en människa uttrycker sitt behov av att vara själv. Det provocerar särskilt om denna person är förälder. I dagens utåtriktade samhälle har många uppfattningen att tillvaron bör vara en ständig social aktivitet och att en förälders uppgift är att aktivera sina barn. Det blir ett svek mot det barn som får sitta själv och fundera på sitt rum, det värsta straff en ung människa kan utsättas för.
”Våra barn skall minsann aldrig ha tv på rummet, de skall umgås!”
Det barn som gillar att vara för sig själv blir ofta behandlade som att deras personlighet är ett utvecklingsområde. Detta gäller speciellt i skolans värld. Ett barn får däremot vara hur socialt som helst utan att det upplevs som något annat än en tillgång (”Vilken energi hon har!”).
Ensamhet är inte självsamhet
En dörr stängs. Rösterna tystnar. Världen finns på andra sidan dörren. Din dag började tidigt. Du varit omgiven av högljudda åsikter varenda ögonblick. Ljudnivån och det spontana ordet har ockuperat timmarna. Dessa dagar finns ingenting som slår känslan av att stänga en ljudisolerad dörr.
Tystnad infinner sig. Ingen låter. Inga ögon värderar dig. Ingen vill låna dina öron. Det är bara en stund utav isolation och därigenom även en stund av total frihet. Du blir du. För det finns en speciell typ av tystnad som bara kan skapas genom frånvaron av människor. Är du introvert som mig är det här du finner din energi, din kreativitet och din livsglädje.
I svenska språket finns bara ett ord för detta – ensamhet.
Men det är inte ensamhet jag beskriver. För ensamhet handlar om frånvaron utav relationer till andra levande varelser. Ensamhet är en känsla av ihålig längtan som inte går att ta fel på, en smärta, en saknad. Det jag beskriver har ett namn på engelska solitude. Det ordet beskriver ett njutbart tillstånd av självvald isolation. Det är dags att snickra ihop ett nytt ord till vårt svenska språk:
Självsamhet – Njutningen i att vara själv.
Konceptet ensamhet är komplicerat
Det går utmärkt att vara helt ensam i ett rum fullt med människor. På samma sätt kan människan som hälsar på alla på torget vara ensammast i hela staden. Ensamheten handlar inte om hur många som ser dig i det där rummet, hur många som hör dig eller om kvantiteten av likes du får på Facebook. Ensamhet handlar om bristen på förståelse. När andra människor inte förstår vem du är blir du ensam.
I västvärlden är självsamhet stigmatiserat medan det i öst genom buddismen anses som en väg till högre tankar och bättre förståelse för jaget.
Kraften i självet
Alla människor har behov av självsamhet såväl som av sociala kontakter. Detta var en av psykologen Carl Jungs insikter. Han ansåg att alla människor är både utåtriktade (extraverta) och reflekterande (introverta). Balansen mellan dessa båda behov ser bara olika ut från person till person.
Jag tillhör dem som högaktar självsamma ögonblick. Jag njuter av att umgås med min familj och mina vänner, men det är ur ensamma stunder jag hämtar min energi.
Det som är värt att tänka på är att du inte behöver utrymma huset för att du har en partner som behöver ensamtid. Det är fantastiskt att vara själv med någon som vill vara själv. Ni kan sitta på varsin sida av soffan försjunkna i era egna världar. Jag tror det är viktigt att barn får chansen att lära sig att vara själva. Ett barn som kan hantera ensamma stunder väl finner en mognad i det och får en makt över sin egen tid.
När jag tänker på höjdpunkterna i mitt liv så finner jag att flera av dem har varit självsamma . Några av de bästa stunderna i mitt liv består av det som aldrig skett. En av de bästa dagarna jag hade när jag växte upp var till exempel när jag fick en hel påse med serietidningar. Jag låg i min säng och bara läste uppdiktade historier hela helgen. Jag var helt uppslukad. Det har alltid varit lätt för mig att försvinna in i mina tankar och dikta upp sagor på insidan. Jag känner mig nästan transparent ibland när jag glider in i min bubbla och blir som ett spöke i vardagen.
”Mamma nu sitter både pappa och Ludvig och drömmer samtidigt, med samma min!” (Min dotter Smilla är en observant 5-åring)
Många människor är obekväma i sociala sammanhang. De är rädda för att göra bort sig eller blir överstimulerade av alla röster. Jag har märkt att det finns de som är precis lika obekväma med att vara själva. Så fort det bara är dem i rummet så plockar de upp telefonen och kontaktar någon av ingen anledning alls (de kallar det att trivselringa).
Jag tycker det är viktigt att vi inte skuldbelägger olika sätt att vara. Det barn som trivs som bäst med sina böcker, är precis lika rätt som det barn som hela tiden kräver social kontakt. Vår medfödda personlighet gör att vissa söker lugn medan andra kräver en hög puls. Vare sig du är väldigt självsam eller väldigt social så är du precis som du skall vara.
”Nu skall ni få se en bild på världens mest kreativa arbetsplats”
Kreativitetsexperten blir tyst några sekunder. Sen visar han en bild på en lång korridor med stängda dörrar. Många av ideérna på den nämnda arbetsplatsen kommer från diskussionerna i lunchrummet, men för att förverkliga dem krävs ensamtid, därav de stängda dörrarna. I vår tid är det många som betraktar en stängd kontorsdörr som ett tjänstefel.
När rösterna tystnar kan vi höra våra tankar. Ur självsamma stunder kommer reflektion och kreativitet. Konstnären Henry Miller påstod att all konst kommer från ensamma stunder.
”Egentid får du ha när barnen är utflugna!”
Fast… vad är egentid? Handlar det om en ensam promenad? Är det en timme tv-spel efter att familjen somnat? Är egentid när du vill åka med kompisarna till Alperna en vecka?
Jag har märkt att du inte behöver definiera ordet ”egentid” för att folk skall bli provocerade. Det är fräckheten att söka sig ensamma stunder som förälder som provocerar. Det uppfattas arrogant att kräva ensamtid.
Jag tror att den förälder som känner att egentid är viktigt, är antagligen någon som helt enkelt behöver egentid, märkligare än så är det inte. En förälder som inte är glad är ingen bra förälder, oavsett om denne är närvarande 24 timmar om dygnet.
Jag tror att stunder med de egna tankarna är värdefulla för vuxna men ännu viktigare för våra barn. Det händer något i unga medvetande när aktiviteter inte bara magiskt skapas av sig själv från vuxnas kreditkort. När barn själv ritar drakar på immiga fönster och diktar upp egna sagor tillsammans med Lego-gubbar. ”Försumma” gärna dina barn med din egentid. Då får de chansen att lära sig rita, studera och fantisera på ett sätt som de bara kan lära sig själva. För att ditt barn ska lära känna alla fantastiska väsen i sin inre värld behövs en gåva bara du kan ge som förälder – din frånvaro.
För den ensammaste person som finns är den person som inte trivs i sitt eget sällskap. Precis som du lär dig social kompetens, behöver du lära dig att hantera tid när du är själv. När du hittar njutningen i dina ensamma stunder har du en källa som aldrig sinar.
Hur kan jag avsluta detta inlägg bättre än med Ralph Waldo Emersons ord?:
”Respektera ditt barn. Inkräkta inte på barnets självsamma stunder”
Men avskildhet är väl en utmärkt svensk synonym till solitude? :)
Jo, eller kanske rentutav solitär :)
Nja, hittar ingen ensidigt positiv beskrivning. Synonymerna är ensamhet http://synonymer.woxikon.se/sv/avskildhet
http://www.synonymer.se/?query=avskildhet
Bra skrivet! Själv har jag ett enormt behov av självsamhet. Ditt slutcitat fick mig att tänka på när min dotter var liten och dagispersonalen oroade sig för att hon ofta höll sig för sig själv. När de försökte få henne att vara med i de andra barnens aktiviteter svarade hon ”Stör mig inte, ser ni inte att jag leker!”. Underbart tyckte jag, och till slut accepterade även dagispersonalen hennes behov av självsamhet. :)
haha vilken fantastisk kommentar av henne! Sånt får mig att lysa upp när jag läser det. Jag minns en stund då min dotter satt helt stillsamt på en stol i trädgården. Min dotter är normalt sett den mest energiska personen i familjen och jag blev förvånad. Jag frågade henne varför hon satt där. Då svarade hon (hon var tre vid tillfället) ”Jag vill inte leka. Jag vill bara tänka”
Underbart!!! Vilket talande exempel på en jättebra artikel. / Annica
Tack!!!! Så bra skrivet!
Vad bra skrivet! Jag var ett sådant barn som tillbringade mycket tid själv, fantiserade ihop hela världar, byggde saker av pappkartonger och läste mycket, och trivdes med det. Har alltid trott att det kom från att jag växte upp på landet utan kompisar på gångavstånd (förutom lillebror), men det kanske mer är min personlighet? Känns som att min i dagens samhällen inte får lov att välja egen tid, är man förälder blir man betraktad som egoist och är men singel så ses man som udda och osocial om man väljer en fredagskväll hemma i soffan efter en hektisk vecka.
Så skönt att läsa, känner igen mig i behovet av självsamhet och omgivningens reaktion inför behovet. Att ta en semesterdag för självsamhet är så viktigt för mig men så svårt att förklara (vilket jag inte borde behöva). Att inte ha något planerat, bara vakna den dagen och ställa sig frågan vad vill jag göra idag är helt underbar. Det är då jag ”hinner” se mig om och se mig själv i det sammanhang jag lever i, den familj jag älskar och de subtila spår den lämnar efter sig som värmer så gott och ger så mkt energi.
Vill bara helt enkelt säga TACK! Så lätt och enkelt du förklarar att vi är dom vi skall vara – det finns nog många som behöver känna det medgivandet från sin omgivning!
Själv är jag en mycket social människa som äääälskar självsamhet!
att sitta ensam o tänka, kallar jag för meditation.
Det är ju märkvärdigt om inte folk skulle kunna låta varann vara som vi är, så länge vi inte skadar någon. vi behöver olika sorters människor i samhället, hur skulle det annars fungera?
Vad jag känner igen mig. De stunder jag känt mig absolut mest ensam har varit i stora folksamlingar. Hämtar kraft, lugn och glädje från stunder i självsamhet.
Mycket bra skrivet!
För mig, som hela livet fått höra att jag är så himla konstig, var det som balsam för själen att läsa detta. Tack! Jag råkar vara en person som snabbt kan gå från supersocial till enstöring – Jag gillar båda delarna. Tillbringade rasterna på mellanstadiet med att försöka smyga in i skolans bibliotek, för att ostört få läsa i något hörn. Ofta gömd under ett bord. För man fick inte vara inne! Rasterna var till för ”lek”, alltså oabrutet oväsen och intryck. Mellan lektionernas oavbrutna oväsen, alltså^^
Jag gillade verkligen din text. Själv är jag extrovert, hämtar energi i att vara med andra människor och njuter av samtal och ”att bara vara” runt andra. Alla våra tre barn är introverter och gillar att vara med sig själva helt enkelt. En sak dock. Att vara själv med tv och dator/telefon på sitt rum med stängd dörr är inget alternativ hemma hos oss. Skärmar i allmänna utrymmen rekommenderar jag för andra också. Att gilla att mest hänga med sig själv gör det inte lättare att hantera intryck som man inte är mogen för utan vägledning.
Hej Linus,
en vän delade länken på facebook. Underbar artikel, tycker jag. Jag har inga barn än och är själv rätt mycket extrovert, men det är bra att läsa sånt här för att utveckla ett bättre förståelse får dom som funkar annorlunda. Och som en förberedelse i fall jag skulle få ett barn som behöver mer självsamhet än jag. Tack i alla fall!
Det är synd att det finns bara ett ord på svenska. På engelska finns ju också ”lonely” och ”alone”. Man kan vara alone utan att känna sig lonely. På tyska finns det samma sak med ”einsam” och ”allein”.
Tack och med varma hälsningar,
Christina
Så himla bra det känns att läsa dina ord!
Jättefint skrivet.
TACK =) Väldigt bra skrivet, du sätter ord på många av oss småbarnsföräldrar önskan som i en dels öron anses fult och fel. ”Egentid”/självsamhet är just för att kunna behålla/vårda sin själ och sig själv. Jag brukar säga att man behöver ”tänka sina tankar klart…” vilket inte alltid hinns med i en fartfylld vardag.
Underbart att du även tar upp barnens behov av självsamhet. =)
Usch jag måste var en hemsk människa som sitter själv framför datorn i mörkret när både barn och fru har somnat…
Alla är vi olika, varför kan inte vi som hittar vår energi i ensamheten få lov att göra det utan att det provocerar människor.
Det är inte så att jag springer runt och skäller ut människor för att de pratar, även om min fru då och då får en menande blick när hon vill prata av sig på väg till sängen…
Jag är en sån där utåtriktad person som pratar med allt och alla. Jag älskar att vara involverad och jag kommer i kontakt med en massa människor i mitt jobb. Jag har en son som är väldigt lik mig. Fem år gammal ber han mig om lov att få berätta för människor i affären att han har lärt sig vissla. Men han vill inte alltid vara social och delta med andra. Ibland vill han bara sitta för sig själv och pyssla. Han älskar sin självsamhet. Jag märker att jag behöver ge mig själv mer självsamhet. För att höra vad jag har att säga till mig själv helt enkelt. Tack för ett viktigt inlägg!
Mycket bra skrivet! Tack!
Intressanta och befriande inlägg. Kanske för att jag känner igen mej. Har stort behov av ensamhet, men ibland har andra människor svårt att acceptera det, man tycker nästan lite synd om ” ensamvargen ” :)) och ska ibland försöka hjälpa mej med problem som jag inte har. Viktigt för barnen att inte varje stund behöver fyllas med något.
Bra beskrivning på att vara social i andra inlägget.
En trevlig blogg som behövs
Tack för alla fina kommentarer. Min fru läste inlägget först och sa sedan att ”det här är väldigt bra, men var beredd på att du kommer få mycket arga kommentarer”. Av det jag hört , sett och läst hittills finns det inte en enda negativ åsikt (än). Det kanske finns ett mycket stort uppdämt behov av ensamtid idag?
Jag älskar citatet ”jag vill vara ensam med någon som gillar att vara ensam”. Det beskriver så väl att det inte är det fysiska som är begränsningen utan snarare uppfattningarna.
Bra text. Kan man inte använda uttrycket ”vara ifred”? Det är ju positivt!
Jättebra skrivet och jag vill passa på att tipsa om Ted Talks ”The power of introverts” http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts
Jättebra artikel! Måste bara tillägga en enda grej och den känns nästan halvdum att slänga ur sig. Men. Du skriver med vit text på svart bakgrund vilket gör det jobbigt att läsa.
Jag instämmer.
Tack för ett intressant inlägg! Jag hade precis bloggat om att jag som nybliven småbarnsförälder kunde sakna att få vara ensam ibland, men att det jag har nu ju är så mycket bättre så det egentligen inte är något att klaga på. Sen ramlade jag över ditt blogginlägg igår och blev tvungen att skriva ett nytt inlägg idag och ångra mig lite. För jag inser att det ena utesluter ju inte det andra, och jag är ju inte mindre tacksam över det jag har med min bebis för att jag även har ett behov av att få vara ensam, utan det är just ett behov som jag behöver ge utrymme för att jag ska må bra och därmed vara en bättre förälder. Mycket tankeväckande!
Kan bara säga JA till allt du skriver. Självsamhet är nu ett ord jag lägger in i min egen vokabulär. Det var kärlek från första stund. :)
Mycket bra skrivet! Känner igen mig och min äldre son. Får både bättre samvete och blir lugnare över min sons personlighet. Men någonstans visste jag ju detta redan? Jag har nog inte vågat tro på att det är rätt. Rädd för att ”andra” ska tycka att jag har fel.
Fin och tänkvärd artikel och många fina kommentarer. Tror att det är väldigt viktigt att som barn lära sig att trivas med sitt eget sällskap. Och då med sig själv bara och inte med en TV, dator eller iPad. Att vara själv tror föder kreativitet och berikar fantasin, men att många teknikprylar ”matar” oss med intryck och gör oss passiva. Menar inte att man aldrig får servera en film eller iPad för sina barn, men det får inte vara det enda alternativet… Ett tomt papper och kritor stimulerar så många fler sinnen…
Jag minns när jag var liten hur det alltid oroade de vuxna att jag hade behov av att vara ensam. Men det fanns en person som förstod precis och det var min moster. Om jag var hos henne på landet och satt någonstans och gjorde just ingenting så kunde hon komma förbi och bara konstatera att ”så här sitter du och filosoferar”. Hon försökte inte aktivera mig eller kräva att jag skulle sysselsätta mig med något och trots att jag egentligen inte hade någon klar uppfattning om vad ordet filosofera betydde så kändes det fint att hon ansåg att jag var upptagen med just det och att hon bara konstaterade det utan att störa. Jag älskade de där stunderna. Min mamma hade ingen förståelse för det där. Om hon såg mig sitta och göra ingenting så ville hon genast aktivera mig eftersom jag inte hade något att göra, något som jag upplevde som enormt störande ”Kan hon inte se att jag är upptagen?” tänkte jag. Och i skolan hände det vid ett tillfälle att mina kamrater kom och sa ”snälla Therese kan du inte leka med oss idag, fröken är jättearg på oss för hon tror att du inte får vara med.” De hade frågat mig flera dagar i rad om jag inte kunde vara med och leka men jag hade sagt nej för jag tyckte att det var så skönt att sitta på en sten och tänka. Jag hade inte ens tänkt på att det kunde vara problematiskt förrän mina kamrater berättade att fröken blev arg på dem.
När barnen växt upp har man hur mycket tid som helst Skaffa inte barn om ni inte har tif
Tror inte du har läst artikeln Gunilla…
Ytterligare en utmärkt skriven och genomtänkt artikel.
Du säger det som många av oss letat ordet för.
Tack för att du belyser detta och framförallt för ut ordet om det.
Nu ska jag ha lite självsamhet.
Tack!
Det finns ett bättre uttryck än ensamhet för det du talar om, även om självsamhet är ett bra ord. Att vara i fred.
Han sökte ett annat ord för ensanhet, inte ett uttryck :-D
Jag uppfattar ordet ensamhet som ett ord som är både positivt och negativt beroende på sitt sammanhang och är inte bekymrad över att det inte finns fler ord. Bara tanken på att få vara ensam kan fylla mig med värme och lugn och jag upplever inte att jag är ovanlig i den upplevelsen av ensamhet. Sedan kan ensamhet tex i betydelsen känslan av ensamhet när jag inte hittar något att dela saker jag vill dela med något vara en negativ upplevelse. Värre är nog just avsaknaden av respekt för behovet av ensamhet och avskildhet. Mycket intressant med de stängda dörrarna och kreativiteten. Jag har själv upplevt en nedgång i kreativitet på en arbetsplats som gick från egna rum med plats för ensamhet till öppna landskap.
Mycket bra artikel, tycker inte bara föräldrar (och barns) behov av ”egentid” handlar om en introvert personlighet. Jag anser mig vara en hyfsat extrovert person som älskar att kommunicera och umgås. Men när jag blev förälder första gången (för drygt fyra år sedan) så märkte jag hur min egentid där jag kunde slappna av mer eller mindre helt försvann. Jag fick dåligt samvete för att jag inte satt 24/7 och umgicks med barn/partner.
Dessutom blir man ibland stigmatiserad av andra föräldrar när man, som partners i ett parförhållande/äktenskap ibland unnar sig partid – en weekend, teater/biobesök, etc. Det ligger ett (stundtals outtalat) krav på en som förälder att alltid göra allt med alla i familjen. Jag hävdar att det är livsviktigt för parrelationen att man då och då tillåts vara make/hustru och inte bara föräldrar hela tiden. Mår vi som föräldrar bra så mår barnen bra.
Instämmer till 100%. Jag är särbo sedan några år tillbaka med en man som är ensam vårdnadshavare för sitt barn som nu är i yngre tonåren. Han engagerar sig i alla aktiviteter som barnet har, hela tiden. Det finns inga begränsningar. Det blir väldigt lite tid och engagemang över till mig. Men när jag vill att särbon och jag ska göra något på tu man hand blir han väldigt arg på mig för att jag missunnar honom att engagera sig i sitt barn… Jag känner igen mig mycket i beskrivningen av det att vara introvert och min särbo är extremt extrovert. Han har ett outsinligt behov av att frottera sig med andra människor och jag förstår mer nu efter att ha läst Linus bok att särbon kan känna sig uttråkad av att vara med ”bara” mig. Jag anpassar mig ofta och skulle önska att särbon även kunde anpassa sig till mig. Men pga hans läggning kombinerat med dåligt samvete för att lämna barnet hos mormor /farmor så får vi i mitt tycke inte utrymme för den tvåsamma självsamhet vi så väl behöver för att synka ihop oss och vår relation. Han tycker vi har det bra som det är medan jag tycker att vi lever parallella liv och börjar ledsna.
Tillägg: och särbon låter aldrig barnet sitta för sig själv utan ska jämt ha barnet att sitta tillsammans med oss även om barnet själv föredrar att göra egna grejer ibland.
Även på svenska och inte bara på tyska och engelska finns ordet ”allena”.
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/10/40.html
Det är ett gammalt ord som inte används så mycket idag och därför kanske inte är det första man tänker på.
Ditt nyskapade ”självsamhet” är dock väldigt tydligt och lättolkat, tycker jag.
I finlandssvenskan används fortfarande ordet ”allena” och betyder att vara för sig själv men inte att vara ensam.
Mycket bra skrivet om ensamhet och självsamhet!
Personligen har jag ett stort behov av att vara självsam :-)
Tack Linus för två beskrivande ord som jag kommer att använda mig av ofta from nu, både privat och när jag föreläser!
Avskildhet, att dra sig undan, att vara själv etc.
Instämmer med alla andra. Väldigt bra skrivet. Jag som introvert har en något annorlunda erfarenhet (tror jag). När jag var 20 år fick jag tvillingar och den ena tvillingen fick en svår förlossningsskada (cp-skada och utvecklningsstörning). Det har inneburit att hon hela tiden behövt hjälp med allt, matning, toa, aktivering, lek, träning, sociala kontakter, kommunikation (inget eget tal) och allt annat i vardagen (och på nätter). Jag är själv en mycket lugn och trygg person men den här situationen har slitit oerhört på mig, att aldrig någonsin få slappna av i mitt eget hem. Och jag har förstått under senare år att detta kanske varit extra tufft då jag nu förstått att jag är en HSP introvert med ett större behov av egen tid. Sökte assistent till henne under många år för att hinna med två barn till och för att få en rimlig vardag, men fick ingen hjälp förrän jag var totalt utmattad och körd i botten efter 12 år. Jag var en zombie som stod på benen för att jag var tvungen, begreppet utbränd var det ingen som talade om då, ingen förstod hur tufft det var. Någon mer som känner igen sig i denna maktlöshet och att ha tvingats tänja på sina gränser så här under så lång tid? Barnen är vuxna nu men jag sörjer att jag fick så lite tid med mina andra barn.
Jag kalltar detta Aloness vilket passar bra in med självsamhet. uttrycket kommer från en bok jag varmt kan rekommendera ifall du inte redan läst den; ”warrior of the heart” av Danaan Parry
Asbra, tack.
Jättebra inlägg. Fint att du gett luft under vingarna till självsamheten.
hej!
Tack för kloka ord. Jag har alltid varit en ensamvarg, trivs bäst på egen hand. Jag har försökt mig på både sambo och man men det slutar alltid med att jag vantrivs och känner mig stressad av att inte få vara ifred. Ensamhet har för mig inte varit ett negativt laddat ord.
Senaste tiden har jag dock hamnat i konflikt med min älskade ensamhet, då jag drabbats av depression. Plötsligt blev MIN tid betungande och själsligt utmattande, och ordet ensamhet är negativt.
Så tack! Jag har nu ett ord på vad jag strävar efter. Att njuta av min självsamhet.
Vänligen
Anna-Karin
Men se det där var en briljant artikel, tillräckligt bra för att få mig att kommentera och det gör jag aldrig! Jag känner igen mig själv fullständigt, om jag inte får en stunds självsamhet regelbundet fungerar jag inte som människa. Jag älskar det sociala men jag behöver tid för reflektion och bearbetning av intryck, tid för att andas. Det är där jag hämtar min energi som jag ofta får höra att jag både har massor av och ger till andra runt mig. Men utan den där stunden blir det svårt, något jag märker mycket tydligare nu som förälder när den tiden krymper. Med egentid blir jag helt enkelt en bättre person för familjen, orkar med vännerna och jobbet. Min femårige son är inte alls likadan förutom någon gång då och då. Men vi uppmuntrar honom aktivt att göra saker själv för att umgås och lära sig att tycka om sitt eget sällskap!
Hej!
Det bästa med när jag var barn var just egentid, inte ville jag ha en massa vuxna som sa vad jag skulle göra. Så stod det i alla barnuppfostringsböcker jag läst att man får inte störa barnet när det leker själv. Då tar man ju deras egentid och fantasi bort från dem. När barnet leker så det är deras jobb. Och om föräldrarna mår bra så mår barnet/barnen bra. Det är som allting börjar bakvägen nuförtiden. Är man social så umgås man mycket och kanske aldrig kan vara ensam och är man det inte så är bästa tiden när alla sover som nu. Nu sover alla i huset och jag sitter och läser på datorn i lugn och ro och får fundera över det som är skrivet. Alla är bra som de är! Det är bra skrivet :)
Tack! Tack för ett fantastiskt inlägg.
Jag befinner mig på Bali, föräldraledig med min son på 15 månader. Jag tog en paus och ’självsamhet’ under tre dagar och lämnade min son med min man. Träffade på ett annat par med barn under min självsamhet och fick en släng av längtan till min son och nämnde för paret att jag saknade min son som är jämngammal med deras. Fick en del, icke efterfrågade, åsikter om att jag borde vara hemma med honom och att lämna honom så tidig ålder i tre dagar kändes lite väl.. Ja, egoistiskt. Min självsamhet lämnades i skuld tills jag insåg att jag blir en mycket bättre mamma om jag ibland får andas. Och fann då din länk via en vän. Så tack för ordet självsamhet, mitt nya favoritord. Tack.
Ett barn på 15 månader har ingen objektkonstans. Det innebär att det kan vara skadligt att skiljas från sin primära anknytningsperson mer än 1 dag vid 1 års ålder. Tänker att egentid är jätteviktigt men många korta micropauser är bättre än flera dagar i sträck. Det är en kort tid (3 år) som barnets anknytning har sin allra viktigaste period där den grundläggande tryggheten befästs. Visst är både barn och vuxna olika, men för riktigt små barn bör alltid barnperspektivet vara det primära. Och det mänskliga spädbarnet är beroende av sin anknytningsperson för att utvecklas gynnsamt. Går inte att jämföra med typ 5-åringar som vill leka själva på förskolan.
Mycket intressant och bra skrivet! Hittade detta inlägg via en väns ”like” på Facebook. Tidvis hög igenkänning. Inser att det finns mer att läsa här… Linus – är nyfiken på om du läst mycket om vad som kallas ”highly sensitive person” och vad du tycker om det, i relation till en ”introvert” person? Jag har tidigare hittat bl.a. denna sida http://www.hsperson.se/ och jag tyckte där känna igen mig i mycket, så kan tipsa om det som läsning för andra intresserade.
Alla behöver egentid, även barnen! Hur ofta får barnen det? Ofta tar föräldrar egentid när barnen är på förskolan eller kvar på fritids efter skolan, där det är många barn och full fart. Sen när barnet kommer hem är det oftast mat och sovdags eller dags för aktiviteter såsom fotboll, innebandy, scouter eller någon annan aktivitet med massa andra barn. Hur ofta låter vi barnen ha egentid och göra något i lugn och ro? De behöver också det. Det är många barn som aldrig får en lugn stund under dagen och sen inte hemma heller. Ofta är också helgerna fulla av aktiviteter tex matcher, träning, kalas eller museibesök. Fram för egentid för barn!!
Hej! Härlig text…jag jobbar på förskola och är en av dem som är trött på ordet ”egentid”. Då samhället använder detta hela tiden ”endast” för de ”vuxna”.
Men förstår exakt vad du menar med din text. Mitt sätt att ladda mitt batteri är att sitta vid havet oavsett väder.
Men tycker att föräldrar idag använder det i fel sammanhang.
Shoppa, fika mm…..när får barnen välja att ha egentid? De har längre pass än föräldrarna för att de ”lämnar ” då förskolan öppnar och hämtar när de stängs. Svårt för barn på förskolan att komma undan och vara ensamma.
Din text väcker många tankar. Tack
Tycker att det lätt kan bli så att föräldrar använder detta argument för att själva få vara ifred från sina barn. Sedan tycker jag att svenskar tyvärr har lite väl stort behov av självsamhet redan. Vad är fel med att vara tillsammans med de man älskar. Men visst ett visst behov av självsamhet har väl alla och det är inget fel i det. Men här i scerige går det för långt. Självsamheten leder till ensamhet ofta, för ofta.
Bra skrivet som alltid Linus. Tycker om att läsa dina inlägg. De får mig ofta att tänka på vilka vi alla var när vi växte upp.
Är inte ’alena’ (ett skånskt ord) ett bra ord?
Enligt mig varken med negativ eller positiv undermening.
Ensamhet ar underbart ibland. Min mormor brukade *kura skymning* nastan varje kvall. Efter att alla sysslor var gjorda – korna mjolkade, mjolken separerad, ladugarden rengjord, korna fatt mat, alla djuren ompysslade och manniskorna fatt mat da satte hon sig vid fonstret med en kopp kaffe och bara *lyssnade pa tystnaden* och sag morkret sakta sanka sig. Helt underbart att fa ha upplevt detta med mormor! Detta har jag overfort till min dotter fast vi bor i en stad – sa kurar vi skymning. En underbar ro infinner sig i sjalen och *man* somnar skont. Dessa kvallar utan tv – ar min *sjalvsamhet* dar jag fortfarande hamtar styrka. Min vuxna dotter kanner samma sak – vi *bara finns*! Intressant att lasa den har bloggen – dock svart att se pa mobilen – vitt mot svart ar inte optimalt att lasa for gamla ogon.
Värmande och klokt! Att bara vara och att ha utrymme för det inre livet – så viktigt för mig och något jag hoppades kunna ge mina idag vuxna barn. Att se de av dagens föräldrar som ilar mellan aktiviteter för barnen och inte verkar våga låta dem ”ha lite tråkigt” en stund kan göra mig sorgsen!
Att ha tråkigt är ju en fantastisk triumf. Få människor tillåts att ha tråkigt då de är för upptagna att oroa sig, vara hungriga, utarbetade eller upptagna med att täcka sina fysiska behov. Långtråkighet är något jag själv betraktar som transportsträckan till fantasi. =)
Det finns ord som bara är att plocka fram och börja använda.
Allena, solitär, avskild, enskild, ostörd, separat eller ensam. Vad man lägger för värdering i orden beror på hur man använder dem.
Solitär och allena känns lite fel att använda på denna sidan av 1800-talet bara =P.
Jag har svårt att hitta bra mer nutida begrepp. ”Själv” är det närmsta jag kommit som motsats till ”ensamhet”
Jag blir glad när du använder ordet självsam och självsamhet. Det är ett ord jag hoppas ska etablera sig i svenska språket.
Många (de flesta?) förstår inte skillnaden med självsamhet/egentid och ensamhet (den upplevda). Själv skulle jag aldrig orka med mitt aktiva arbete och de sociala sammanhang jag rör mig i utan att få möjlighet att ladda mina batterier i självsamhet,
Min son (nu snart 30) har också stort behov av självsamhet. Skulle jag gissa, mellan tummen och pekfingret) tror jag att han är mer introvert än jag. Jag scorade 39 på den där testen du har i din bok. (Jag älskar förresten bilden med taxen som gömmer huvudet i skåpet). För så behöver vi introverta göra emellanåt, fly undan en stund. Introverta barn behöver få stänga in sig på rummet, läsa, se TV/film och vara ifred. Det bör vi vuxna respektera.
Själv är jag för alltid barnfri, eller, vi är det – jag har haft turen att träffa någon som vill leva barnfritt precis som jag. Skulle aldrig orka ha barn, då jag är en ”introvert in recovery” (jag har varit fejkat extrovert i alltför många år) så den sociala biten gör mig trött, och ett barn behöver ha föräldrar som orkar finnas där, och ett barn behöver få vara socialt, även om det även behöver få vara ”i solitude” om det vill det. Fick tips om dina föreläsningar av en vän på FB, Googlade och fann din blogg, och det är verkligen viktigt att någon tar upp det här, bra jobbat!
Huvudet på spiken! Jag håller med i allt du skriver. Jag tror till och med att de som inte känner behov att vara ensamma ibland. Skulle må bra av det. Det är en ynnest att ha barn som trivs i sitt eget sällskap!
Jag ser även att allt fler lyfter ”ensamheten” som något positivt. Ett ställe att hämta kraft och styrka från. Yoga, meditation, kliva av ekorrhjul, ta sabbatsår… Själv skriver jag just denna vecka om ”pauser” i tillvaron i olika former http://www.nyvy.se/the-power-of-time-off/
Sen tror jag fortfarande att det är en bra bit kvar innan vi inser att man kan ”ta för sig” på olika sätt i livet. Inte bara verbalt.
Att du lyfter detta ämne är definitivt en rejäl skjuts framåt! Tack.
/Anna
Vår son har en önskan om att vara inne på sitt rum långa stunder utan att bli störd. Sen har lärarna i skolan tyckt det varit så jobbigt att han gick själv på skolgården. När dom tar upp det på utvecklingssamtalet fattar sonen ingenting. Han är inte ensam. Nu på högstadiet när dom får lämna skolan går han ofta ifrån om han kan. Det är helt självvalt. Men han går gärna ut och går med hundar för han förklarade att dom säger inget så det är så vilsamt. Härlig syn på det hela, för det stämmer ju.
ja, håller med! Genom hela skoltiden var de vuxna runtom oroliga för att jag hade bara några vänner, gillade att sitta själv.. Det var tester av förståsigpåare och jag ansågs udda.. Sen upprepades allt med min dotter .. Dagis, skola, kurator, socialen…. Och hon sa hela tiden hon ville ha lugn och ro… Sen intelligenstestade de henne och hon befanns ”ligga över” åldern med 2½-5 år.. Då blev det lite tystare på dem…. När jag jobbade på fritids sas det också att alla barn borde vara med på aktiviteterna som var planerade, även fast somliga ville vara i lugn och ro på sin FRIA tid!! Vi som höll med barnen blev ifrågasatta av Pedagogerna som gått på HÖGskolan och ”visste allt om barn” även om de inte hade några själva….
Underbart inlägg. Mina varmaste minnen av min mormor är när jag hälsade på och vi bara var oss själva tillsammans. Hon med handarbete och jag med en bok eller stickning som hon lärt mig.
Jag försöker nu ge mina barn detsamma.
Kärleksfull tystnad.
Låter fantastiskt rofyllt. Den äldre generationen har en fallenhet för det där =)
Jag har länge använt mig av ordet ”självsamhet”, det ordet fattas många.
När jag gick på KBT fick jag i läxa att schemalägga ”egentid”, läxa i att inte ha dåligt samvete över att mitt yngsta barn var på fsk medan jag ”bara var”. En nyttig läxa som gjorde att jag kom ifatt mig själv och orkade vara en bättre mamma
Det var allt tur att mina föräldrar inte hade tid att leka med mig. Jag fick på så sätt tid för böcker, musik och lekar där jag kunde föra dialoger med mig själv. Nej, inte helt med mig själv, men dockorna fick prata med varann om sådant jag ville fundera högt kring. Idag är det katterna som är mina främsta samtalspartners.
Jag behöver min självsamhet för att orka alla interaktioner som mitt arbete innebär. Men omgivningen är inte alltid så förstående för det…