Chef – Varför skulle du anställa en social person?

Det är platsannonsens motsvarighet till ketchup. Ordet som arbetslivet använder sig av för att beskriva universalarbetaren – social.
En vanlig formulering i det personliga brevet: ”jag är mycket social”.
Varje gång jag ser den formuleringen blir jag ointresserad att läsa mer. Det säger förstås något om mig att jag skrivit en bok om introverta människor och att jag själv identifierar mig som en, men främst säger det något om samhällsklimatet, att många känner sig tvingade att skriva så.
Som personalchef tycker jag inte att du skall leta efter en social person. Jag ska berätta varför.

Att du söker dig till gott sällskap, innebär inte att du är gott sällskap
Jag är någon som gärna går tidigt till jobbet för att få chansen att inleda dagen med en kvart i stillhet. Någon kallade det prokoffreinism, driften att undvika aktivitet innan första koppen kaffe. Jag njuter av att strukturera dagen tillsammans med nybryggt kaffe. Alla är inte så.
Det finns ju de som behöver prata igång sin dag. Ditt artiga ”God morgon” tolkas som en invit att kallprata i tio minuter om deras undulater. Först när du fått veta allt du aldrig undrat om fistelgångar och barnbarn i Blekinge är du ursäktad. Då har den klistersociala kollegan fått sin energiinjektion (utvunnen ur din själ). Samma kollega beskriver stolt sig själv som ”mycket social”. Det är inte svårt att förstå varför det upplevs som något att vara stolt över. Ordet social används i en uppsjö platsannonser som hygienfaktor för att kvalificera dig till allt från reseledare till långtradarchaufförer.

Sedan 90:talet har vi likställt ”att vara social” med att vara ”inte galen”, en kvalitetsstämpel, något som gör dig rumsren i arbetsrummet. Vår tid är så social att de flesta hellre ljuger än att tacka nej till ett socialt evenemang med jobbet (tack till vinterkräksjukan för det perfekta alibit).
Men låt oss tänka på vad ordet betyder:
”Social : liking to be with and talk to people” (Merriam Webster).
Jag förtydligar:
Att vara social är att ha ett behov av umgänge , ett behov av att samtala. Beskriver du dig själv som ”mycket social” kan jag misstänka en obalans med det. För mig är det som skillnaden på att uppskatta sällskap och på att behöva sällskap.
Det är en mänsklig egenskap att vara social men att inkludera det i ett cv är att lyfta fram det som något framträdande. Det är att säga att just du är extra social.

Det går utmärkt att både vara väldigt social och helt odräglig

Tänk på det:
Du kan vara social och älska att samtala (trots att du är den som avbryter alla andra hela tiden).
Du kan vara supersocial men envist oförstående till att vännerna inte uppskattar dina spontanbesök (”Tjeenare mannen!”).
Du kan vara en social vampyr som stressar kollegorna med intensiva monologer medan de försöker äta sin lunch i lugn och ro.
Du har kanske också känt av att det finns sociala individer med ett behov av att skapa drama stup i kvarten? Det finns sociala som är så obekväma med tystnad att de berättar om alla objekt som finns i rummet ni delar under varje sekund.
Ovan har jag gett exempel på sociala människor som inte beter sig bra.
Men detta beteende är inte för att de är sociala, utan för att de saknar något annat. Jag ville bara poängtera att du kan vara både social och svår att umgås med. Social är inte en mirakelkur för dåligt beteende. Vad saknas dem då?
Wikipedia beskriver det i mitt tycke bra:
”Social kompetens – förväxlas ofta med att vara utåtriktad eller pratglad. Det finns ingen exakt beskrivning av vad social kompetens är, men i enkla ordalag handlar social kompetens mycket om att kunna lyssna aktivt och ta till sig av det andra säger, att kunna tala så att andra blir intresserade och förstår, samt att visa hänsyn till andra och kunna sätta sig in i andra individers känslor”

Värt att repetera: Social kompetens är inte det samma som att vara social.
Social kompetens är en färdighet som jag anser är högst relevant inom alla yrkesroller:

Det finns gott om människor där ute med lågt socialt behov men med finstämd social kompetens. Dessa människor funkar fantastiskt med kunder/patienter/elever även om de samtidigt inte främst uppskattar att prata väder och vind med kollegorna under lunchen. Många introverta har lågt socialt behov och känner sig distraherade av situationer med mycket människor. Trots detta är många skickliga i att skapa relationer och att ha engagerade samtal.

”Fast arbetslivet är ju socialt numera!”
Jag köper inte det argumentet utan anser att det snarare är företagskulturen i sig som kan vara social i varierande grad. Sociala organisationer är mötesdrivna. Du har möten-om-möten. Din rang framgår av hur fullbokad din möteskalender är. Möten sker ibland främst för mötenas skull. På varje kick off vet du att det kommer minst en krystad övning då du tvingas vara med på kollektiv ringmassage eller spontandans.
Jag respekterar att en del älskar det där! De känner sig inspirerade och fulla av energi (även om det inte framgår hur energin skall användas). Andra känner sig närmast kränkta av vuxenlekar, bikupor och andra spontana inslag. Ifall arbetslivet vore en käck kickoff hade jag varit den första att skriva under att sociala medarbetare var ”the shit!”.
Fast arbetslivet har fler färger än så.

Hur hjälper det ditt företag att finanschefen är pratglad?
”Varning för sociala medarbetare” skriver finska proffessor Liisa Keltikangas-Järvinen. Hon menar att de skapar ställtid (”Jag ser att du jobbar men får jag bara ställa en snabb fråga?”). Enligt hennes forskning hörs de sociala mest på möten och har en tendens att dominera taltiden. Hon avfärdar även att sociala skulle vara mer empatiska eller kreativa, vilket är en modern tolkning annars.
Faktum är att fler backar upp henne på det. ”Kreativitet mår bra av ensamhet” enligt ungerska professor Mihaly Czsiksentmihaly. Inom psykologi anses det som att förmåga att hantera ensamhet är ett tecken på mognad.
Vänd på det. Det kan kosta dig massor med pengar med sociala personer ifall det blir ett inarbetat beteende att arbetsplatsen blir en fritidsgård som främst finns för att göda relationer mellan medarbetarna.
Jag kan däremot se ett användningsområde för färdigheten social kompetens precis överallt. Vare sig du är gränsvakt, utvecklare eller lärare är detta en tillgång i din roll.
Du kan ju ge kunder ett fantastiskt bemötande utan att för den skull vara en social person.

Ingen yrkesroll blir hanterad bättre för att du är social
Att vara social är kanske bra för dig i en roll där du 100% av din arbetstid omges av många människor och där din främsta arbetsuppgift är att prata med dem. Det är däremot ett problem att vara social om du har en roll där du tittar på en skärm hela dagarna och har minimal kontakt med människor. Det bör då ligga i ditt intresse att söka ett jobb mer i linje med din personlighet.

Relation eller prestation?
Varje minut du lägger på att vara social, är en minut du inte lägger på att självständigt reflektera och vice versa. Vi har alla dessa båda sidor, de är en naturlig del av tillvaron. Vi har bara olika behov av dem. Vissa behöver mycket social kontakt, andra sitter gärna själva och grubblar. Vissa levererar som bäst i grupp, medan andra stjärnor lyser starkast i självständigt arbete. Vissa älskar spontanbesök andra vill förbereda sig mentalt i god tid innan. Enligt personlighetspsykologi är det medfödda hormoniella trösklar som styr allt detta i oss. Vare sig du behöver samtala hela tiden eller ifall du har en social kvot för dagen som fylls av ett enda sms, så är du ok. Även om mitt inlägg kan kännas som kritik mot det social, så är det inte fallet. Det jag kritiserar är användandet av ordet social som om det vore en talang.

Jag skulle aldrig få för mig att anställa en social person.
Jag anställer däremot gärna någon som har social kompetens. Det jag vänder mig emot är att använda social som en positiv egenskap. Det är ingen talang att vara social, det är bara ett behov, som inte bör värderas. Anställ aldrig någon bara för att den är social.
Anställ någon för att den tillför något till arbetsplatsen oavsett hur social eller osocial den personen är.