Min tysta revolution

Alla har en historia. Detta är min.
(Min historia är inte tyngre än någon annans. Jag får ibland frågan varför jag skrev ’Introvert – Den tysta revolutionen’. Detta är den bästa förklaring jag har)

Som barn var jag mycket självsam. Jag växte upp i min morfars hus vid kusten. Utan syskon och jämnåriga vänner fick jag mycket tid att lära känna min inre värld. Ändlösa timmar tillbringades mellan sidorna i min mammas otaliga böcker. Även de gråaste onsdagar var spännande när min fantasi målade rummet. Jag hade sällan tråkigt och tillvaron innehöll spännande äventyr tillsammans med min trofaste men något besvärade vän bassethunden Basse.

Fågelskådaren
Jag och Basse strövade på stranden som sakletare och kunde samla drivgods i timmar. Som många inåtvända barn var jag udda. Min stora passion var fåglar. Om någon gjorde misstaget att fråga något fågelrelaterat kunde jag hålla långa intensiva monologer om tranors vingspann.

Skoldebuten
Tjuren Ferdinand har alltid träffat en viss ton hos mig. Jag tror det hänger ihop med min upplevelse av att börja skolan, upplevelsen av att förhålla mig till många människor. Det var nytt för mig att passa in i en grupp, att ändra mig i utbyte mot tillhörighet. Jag hade aldrig funderat på hur jag var. Som barn är du bara du, helt okonstlat. Jag var avvikande, ointresserad att känna in vad som var populärt. När mina klasskamrater önskade sig Star Wars i ville jag inget hellre än att ha en uppstoppad fågel (vilket jag också fick).

Under skolåren växte jag gradvis ur gemenskapen genom att vara allmänt märklig och framför allt introvert.
Freud talar om katarsis, som ”ett tillstånd av plötslig kristallklar insikt”.
Jag upplevde katarsis en molnig höstmiddag i fjärde klass. Klockan ringde in. Jag såg de andra gå till klassrummet som en grupp. Jag insåg i det ögonblicket att jag inte hade en relation till någon av dem. En känsla av ensamhet fyllde mig. Även om du inte har en social kompass du navigerar efter, är det en mänsklig drift att söka meningsfulla relationer, att bli sedd. Jag var inte mobbad, jag var osynlig. Jag beslutade mig där på skolgården för att ändra på mig, att bli mer som andra.

Alla gillar clowner?
Mamma köpte fotbollsskor till mig och den uppstoppade fågeln hamnade i garderoben. Min kusin lärde mig dansa disco (antagligen inte den investering av tid som gett mest utväxling). Jag klev in i en roll. Det går inte att bestämma sig för att vara extrovert, det blir inte naturligt. Istället behöver du skapa din egen version av det, du måste äga det. För min del innebar det rollen som klassens clown. Jag memorerade skämt och var aldrig sen att driva med mig själv eller andra. Med vass tunga får du någon form av erkännande och någon version av respekt. Jag blev den ytliga personen som alltid hade något tokigt att säga. Jag blev hyfsat accepterad samtidigt som jag undvek att låta någon komma för nära mig. En kompromiss.

Märkligt fort blev detta beteende en vana. Jag avverkade skolåren med mask. Yrkeslivet tog vid. Det var hemtamt att fortsätta. Jag lärde mig att ifall jag springer riktigt fort, kan jag hålla en distans till mitt riktiga jag. Jag var killen som gjorde pistolen-och-leendet, han som många kände till men ingen kände. Eftersom jag uppfattades som ”verbal och utåtriktad” (citat från ett arbetsbetyg) blev det naturligt att se mig i ledande roller. Tragikomiskt nog uppfattades jag ofta som ”väldigt social”. Det var aldrig bekvämt. Den fejkade Linus var en sko jag aldrig lyckades gå in. I yrket ledde jag möten, medlade och kommunicerade från morgon till kväll. Varje kväll var jag förbrukad. Frånvarande stirrade jag hålögt på en lcd-skärm tills natten kröp upp runt mig.

Return to sender
För några år sedan kom min vändpunkt och jag lämnade min introverta garderob. Jag insåg att jag var exakt samma kille som blivit kvar den där dagen på skolgården. Min lärdom har blivit att jag kan ändra vad jag gör men inte vem jag är. När jag berättar att jag är introvert finns det de som svarar ”Va, nä du är väl inte introvert!?”. Som bevis lägger de fram att jag uppfattas som framgångsrik inom det jag gör. Det är som att själva epitetet extrovert i vår kultur betyder framgång.

Det märkliga är hur jag blivit sedan jag återvände till den jag var innan jag blev den jag varit (?). När jag började acceptera min inåtvända sida, blev det plötsligt lättare att vara i extroverta situationer. Det har blivit lätt därför att behovet av att låtsas är borta. Det känns som att jag nu är äkta när jag möter andra människor.

Nu inser jag att många gnistrande leende på glöggmingel döljer obekväma människor som hellre vill sitta hemma i mjukisbyxor och läsa Harry Potterböcker.
Men störst av allt i min resa är att jag nu ser introverta drag i mig själv, bland mina vänner och hos mina barn som något fint, som styrkor.

Jag Summerar med en uppmaning (okänd upphovsperson):
Introverta förena er (…enskilt)!