Vad är det som är så roligt? Humor genom tiden

Jag tänkte komma in på ytterligare en dimension av generationsperspektivet.
Låt oss titta på företeelsen humor. Jag har hört människor referera till humor som det universella språket. Vissa menar att människor över kulturella gränser kan skratta åt samma skämt och att humor därför är gränslöst. Den som säger att humor överskrider generationsbarriären har definitivt inte träffat min svärfar.
Min svärfar har en återkommande replik som dyker upp ett par gånger i veckan när han talar om sina barnbarn. Det är nämligen som så att min dotter har börjat ta sina första steg och varje gång vi diskuterar hennes utveckling, undrar han: ”Kan ni skicka henne med enklare bud?”. Sen skrattar han hejdlöst i cirka fem minuter, medan jag står som ett frågetecken och undrar vad som är så roligt. Som förklaring brukar han säga att ”Det är Hasse och Tage!”. Han säger detta som om det vore ett definitivt, självförklarande och uttömmande svar på frågan. Hans generation verkar över lag ha en övertygelse om att det står i Sveriges grundlag att allting som Hasse och Tage någonsin producerade per automatik är jätteroligt.

Prova att slå på vilken pilsnerfilm som helst på SVT en söndagseftermiddag och se hur roliga dessa är nu (sjuttio år senare). Jag är övertygad om att många människor skrattat hejdlöst åt pilsnerfilm, men det var människor som var färgade av den tidens värld. Humor är knutet till vad som är laddat, provocerande eller tabu för varje generation och detta är föränderligt.
Jag hittade en diskussion på ett internetforum som hette ”Är det någon som förstår buskis?”. Där diskuterade ett antal ungdomar vad buskis var. Jag fastnade för ett inlägg som löd så här: ”Det kommer in en idiot på en flakmoped. En annan gubbe springer ut ur ett hus och skäller på honom. En kärring kommer ut ur samma hus och skramlar med en tom kastrull. Hon skriker något om att gubben är en dålig make och att en viktig person (präst eller polis) är på väg till deras hus. Det sker en förväxling och de misstar den inflytelserika mannen för att vara någon annan (oftast en lodis). Sen dricker de hembränt och så skall det vara roligt. Där! Nu sammanfattade jag alla buskisfilmer som någonsin gjorts”

När jag läste detta inlägg, fick jag än en gång en anledning att reflektera över hur tider förändras. Denna humor som har sina rötter i trettio- och fyrtiotalet kretsar ofta kring vad som var ett laddat ämne då, nämligen spelet mellan man och kvinna, men även mellan auktoritetsperson och ”den enkla människan”.
Därifrån kom vi till en ny era i humorn. Tiderna förändrades och en ny generation växte fram som högljutt protesterade emot auktoriteter och där spelet mellan man och kvinna var fritt fram att beskriva i mer sexuella termer. Under-bältet-humorn och improvisationskomiken gjorde sitt intåg.
Från Hasse och Tages improvisationskomik kom en våg av nydanande humor från väst när Monthy Python’s Flying Circus tog världen med storm. I en värld där det nu var ok att skämta med allt, behövde humorn en ny vinkling för att bibehålla sin  provokation. Humorn blev nu bisarr, hednisk (exempelvis som i komedifilmen Life of Brian) och surrealistisk (”Spam, spam and spam!”). Life of Brian blev för övrigt förbjuden i flera länder på grund av den ikoniska scenen där Graham Chapham imiterar Jesus på korset samtidigt som han sjunger ”Always look on the bright side of life”. Faktum är att till och med skandalen kring filmen blev en del av försäljningsstrategin. En poster för filmen löd ”So funny it was banned in Norway!”.

Efter en tramsperiod på åttiotalet med ballongdans och Sven Melander i allt som producerades, kom en humorform som kommit att bli Generation X egen maskot. Vi pratar om ironi. Henrik Schyffert och Killing-gänget blev galjonsfigurer för en humorform som i stort går ut på att göra narr av andra människors engagemang. När vi ironiserar så säger vi något som vi inte menar. Vi står för något som vi inte står för helt enkelt. Det sociala initiativet ”Morsor och farsor på stan” blev exempelvis ”fasaner på stan” istället i denna Schyffertska nidtappning.
Ironin har sannerligen blivit en snuttefilt för den generation som växte upp på nittiotalet.

Nutida modern humor verkar mest vilja resa tillbaka i tiden. Den kretsar kring att plocka fram hjältar ur det förgångna, för att sedan parodiera dem på ett ganska kärleksfullt sätt. David Hasselhoff är en av dessa gamla reliker. Framförallt är det dock Chuck Norris som har hamnat i rampljuset på ett mycket oväntat vis. Kanske är hans starpower just nu större än vad den någonsin varit under hela hans karriär. Det finns en internetkampanj med en uppsjö bilder på Chuck tillsammans med märkliga påståenden i stil med: ”Chuck Norris counted to infinity, twice!”.

Nej humor är lika knutet till en generation som vad musik, politik eller film är. Skall man summera allt ovanstående så blir det med insikten att humor är en karikatyr av tidens anda.