Har du tänkt på hur kraftfulla ledare gestaltas på Tv och film? En återkommande scen är när någon behöver växla några ord med den kraftfulla ledaren. “Walk with me” säger chefen med en rynka i pannan. De går med stadiga kliv genom ett kontorslandskap. Chefen är alltid något steg framför den som bad om audiens. Vederbörande har liksom inte tid att sänka takten. Medan de samtalar hinner samma chef föra ensidiga monologer med människor de passerar “jag behöver din rapport senast klockan tre!”, “Carl, sälj 20 och köp 40 !” eller “Carin, snyggt jobbat! Fortsätt så och du har en fantastisk framtid på det här företaget”. Vi får en bild av att en ledare är någon som tänker på fötterna, en handlingskraftig person som kommunicerar verbalt.
Den drivna ledaren vet var skåpet skall stå. Vi ser en extrovert person helt enkelt (Ofta en riktigt douchebag till extrovert dessutom). Tyvärr är det chefsidealet inte förenligt med hur en introvert ledare arbetar.
Jag arbetade en period nära en ung kvinna som var extrovert. Vi förstod inte varandra speciellt bra. Jag märkte att hennes definition av bra samarbete betydde “jag vill vandra in oanmäld på ditt kontor tjugo gånger i timmen och fråga dig saker medan du ler som en Thailändsk flygvärdinna och ger mig all information jag vill ha precis hela tiden utan att nånsin be mig skriva ner det du säger”. Ibland var jag tvungen att koncentrera mig. Jag stängde då min kontorsdörr. Då tittade hon från andra sidan glasdörren med blicken hos en övergiven basset-valp. En gång när jag hade mycket i skallen mailade jag henne en fråga istället för att sticka in huvudet i dörrhålet. Då gick hon fullkomligt i taket. “Det är ju helt sjuuuukt att du mailar mig när vi sitter brevid varandra , har du Aschbergs eller?” .Konflikten blev inte bättre när jag bokstaverade A-s-p-e-r-g-e-r-s för henne. Något som du ofta får försvara i arbetslivet om du är introvert är din kommunikationsstil.
Jag avskyr avbrott i det jag gör. Det beror på att jag uppslukas i det jag sysslar med. Uppgiften blir mild trans. Ifall någon stannar till för att fråga saker tar det tid från mig. Detta är tid som jag inte får möjligheten att själv planera in. Trots att frågan kanske kan besvaras fort behövs det tid för att hitta tillbaka till det fokus jag hade innan någon splittrade tanken. En introvert tenderar att dyka djupt ner i tanken. Att bli avbruten är besvärande.
Därför gillar jag att kommunicera med email. Email innebär att den andra parten inte behöver avbrytas i det som han eller hon gör, utan kan läsa när det finns tid. Jag ser det som respekt. Utpräglat extroverta människor brukar hävda att det är mycket effektivare att bara vandra över och knacka personen på axeln. “Se där! Det gick ju fortare att få svar på den frågan genom att bara prata om det eller hur?”. Samma person hänger gärna kvar och adderar en “joråsåatt…såg du matchen igår förresten?” vilket direkt förintar den möjliga tidsbesparing som fanns. Ofta glöms svaret bort eftersom extroverta Erik glömde bort att skriva ner det. En halvtimme senare lunkar han helt sonika förbi igen “du var var det nu vi sa igen?”. Framförallt är problematiken det jag nämnde tidigare: ställtiden.
Ett företag tittade på det här fenomenet och kom fram till att varje avbrott oavsett hur kort det var i genomsnitt stal femton minuter i ren ställtid. Ibland hittar den introverte inte tillbaka till det som hon grubblade på. Det är kanske effektivare att ta saker direkt öga mot öga, för den extroverte. För den introverte är det ofta bättre med text. Skriv: “Jag skulle behöva prata med dig. Slå en signal eller kom förbi när du har möjlighet”. Det utåtriktade sättet att kommunicera är inte fel. Däremot bör det synsättet inte ha åsiktsföreträde. Det är faktiskt en form av maktutövande att ta andras tid i anspråk. När du gör det visar du att din tid är mer värd. Därför är text bra i rätt sammanhang, (SMS är exempelvis inte ett korrekt sätt att avsluta en relation, oavsett om du adderar en ledsen smiley). För mig handlar det inte om att jag ogillar samtal, definitivt inte. Nej det handlar om effektivitet. Ibland är det helt enkelt inte effektivt att avbryta. Att isolera sig är ett sätt att tillåta riktigt kvalificerat och fokuserat arbete att ske. Det är ofta jag inte svarar i telefon av den anledningen. Det handlar inte om att jag tycker illa om den som ringer, utan om att timingen inte är rätt. Jag ringer upp när jag är klar med min uppgift helt enkelt.
Jag tror att denna kommunikationsstil är ett introvert drag (alternativt håller jag på att bli en grinig gubbe). Är det fler som känner på detta vis?
Linus, jag håller med fullt ut. Det är onekligen så att vi har olika sätt att se på vår och andras tid. Ställtiden är en faktor. Den andra är känslan av att det jobb man gör inte är av särskild betydelse och därför är ett enkelt avbrott inte så mycket att gnälla över. Man kan komma att känna sig kränkt efter ett tag om man inte tydligt förklarar för sin omgivning att det inte är ok att avbryta mitt i en kreativ process.
Kan man verkligen förklara det med extrovert/introvert? Själv är jag väldigt extrovert men tycker att det ofta är bättre o mer effektivt att skicka ett mail med samlade frågor, funderingar o förslag än att bara klampa in på någon annans tid, hej o hå. Dessutom visar det på mer respekt. Det visar på att man förstår att den andras tid är värdefull. En fördel till är att man kan strukturera sig o sina tankar bättre om man skriver ner dem. Man kan såklart också känna av läget i rummet o se om det passar att ta det live, där o då. Det ska ju inte behöva vara krystat o stelt. :)
Glad jag blir av att läsa det du skriver Alexandra! Du har förstått det som är långt ifrån självklart. Det är som du skriver ett utfall av respekt att göra på det viset. Det hedrar dig. Som representant för den introverta planhalvan tackar jag dig =)
Tor, du som jag har vant oss vid kontorslandskap. Men visst är det fortfarande mest effektivt att arbeta hemifrån när det skall skrivas komplicerade texter eller göras djupare analyser. Jag efterlyser ”arbetsrum” på kontoren lämpade för enskilt arbete. Tror det hade varit en bra investering!
Det gick upp ett ljus för mig när jag läste ditt inlägg. Jag är ofta av den inställningen att en fråga går fortare att få svar på om man tar den direkt dvs. verbalt – resultatet blir således att mitt problem blir löst omgående medan personen som blivit avbruten får lägga längre tid på sin uppgift. Detta inlägget kommer jag att ta med mig i framtida situationer och tänka till en gång extra innan jag kräver någon annans tid på mina egna villkor. Tack!
Det glädjer mig! Vad stort av dig att reflektera och inse detta.
=)