Ridån drogs undan. Den enorma lokalen fylldes av ett sorl. Framför oss tornade en klättervägg upp. Flera av deltagarna på kursen började småhoppa på stället. Det var som om att de blev helt tända på idéen att tävla, för det var tveklöst vad denna övning handlade om. Jag var på en ledarskapskurs som hittintills varit fylld av ganska stillsamma övningar och diskussioner. När jag synade varje grepp från marken och upp till taket långt ovan oss blev jag matt i kroppen. Jag blickade över församlingen och fann några fler sänkta ansikten, människor som mig.
Till saken hör att jag alltid varit rädd för höjder. Jag hade hellre rullat mig naken i nässlor än att göra just detta. Det fanns också flera leende studsbollar som verkade pulsera av energi över att få utmanas och tävla. Reaktionenerna i gruppen var som jag uppfattade det, ganska stereotypa för introverta och extroverta. Extroverta agerar under press, introverta blir passiva. Det som hände sen innehöll en av de bästa lärdomar jag fått på senare år. En klurig handledare gick fram till väggen och pekade på ett grepp han nästan kunde nå från golvet. ‘Målet är att nå detta greppet’. Jag märkte hur min puls föll som en sten. Den uppgiften kändes mycket enkel. Jag gick från stressad till lugn på bara nån sekund. Han fortsatte ‘Ett bonusmål är ifall ni dessutom kan nå toppen’. Effekten detta fick på gruppen var mycket intressant. De tävlingsugna extroverterna siktade in sig på bonusmålet direkt. Alla de extroverta tog sig hela vägen upp. Jag och mina introverta kurskamrater tog oss an huvudmålet. Eftersom det var så enkelt att uppnå var det lätt att sedan försöka ta sig lite högre ‘bara för att se hur långt det gick’.
Slutresultat: Samtliga deltagare tog sig till toppen. Jag vågar påstå att det inte hade hänt ifall huvudmålet hade satts som ett svårt sådant. Tröskeln blev så låg att alla kom upp på väggen, alla testade. Detta är en tankeställare som jag tagit med mig in i all ledande roller jag haft. Jag tror nyckeln för att aktivera både extroverta och introverta är att etablera ett lätt huvudmål och ett svårt bonusmål.
Det ska jag också tänka på. Jag är ju den där som direkt får känslan av triumfen när jag nått toppen, innan vi ens får veta vad själva uppgiften är. Jag må vara livrädd för höjder (vilket jag inte är) eller känna ett enormt obehag för småkryp (helt överensstämmande) – är det tävling är det som att sånt läggs åt sidan. Men alla är ju inte så, såklart. Lite frustrerande ibland. Men en tanke slog mig. Kan inte en extrovert vara så höjdrädd, känna sig så ur form etc så att utmaningen blir för stor och även den extroverte står och hänger med huvudet? Och tvärtom, kan inte den introverte med spindelkroppen som är som gjord för klättring känna att NU är det MIN tur att triumfera och bli sporrad av uppgiften? Scannar såklart av bekantskapskretsen och undrar vilka som skulle bli peppade och vilka som skulle försöka dra sig ur i situationen. :)
Hej Maria, det är en väldigt intressant frågeställning.
Någonstans handlar det om mod. Mod är som bekant att göra det vi är rädda för. Därför kan en karaokedebutant vara modigare än en lejontämjare ;)
Jag tror att tumregeln handlar om skillnaden mellan uppskattningen av egen förmåga mot svårighetsgraden på uppgiften. Generellt gäller att när en extrovert upplever en stor diskrepans mellan uppgift och förmåga blir denna ”taggad”, medan den introverte blir passiv. Ifall den introverte är byggd för klättring och medveten om detta är han/hon antagligen inte nervös över uppgiften.
Sen upplever jag att fobier är frånkopplade från resten av personlighetsdragen. Du kan ju vara superäventyrlig men ändå vara livrädd för höjder eller spindlar i övrigt.