Vi kan kalla honom för Gunnar.
Det var nämligen vad han hette. Gunnar var många saker, men trevlig var inte en av dem. Däremot var han matematiklärare av den klassiska skolan, väl bevandrad inom sitt område. Han stod vid katedern och mässade med pekpinnen i ett stadigt grepp och mungiporna pekandes neråt. Han predikade något för oss och pekade sen på mig med pekpinnen. “Förstår du Linus?”.
“Ehm, ja” nickade jag till svar.
“Bra, då förstår alla andra också”.
Denna sarkastiska ton körde han ständigt med oss. Jag hatade honom som ungdomsakne. Jag fick en 1:a i betyg för honom.
Sen fick vi en ny lärare. Det här var en Hallänning som hette Roland och hade “kååtämad spåtskjåta”. Roland var en mjuk, sympatisk velourkille med ett mycket vaket öga till var och en av oss. När han tilltalade oss var det med ödmjukhet.
“Kom igen Linus, jag vet att du kan svaret!” Oftast hade han rätt. Efter en termin med Roland hade jag en 5:a i betyg i matematik. Min förmåga hade inte ändrats, bara mitt engagemang. Allt hängde på läraren. Plötsligt vågade jag ha fel när jag öppnade munnen.
Lärare , coacher och ledare har en oerhörd makt i att hjälpa eller stjälpa människor. Som regel är de ämnen som var roligast i skolan, samma ämnen som hade de bästa lärarna. I en studie fick nu världsledande symfoniker betygsätta sina gamla lärare. Förbryllande nog var de flesta av åsikten att deras lärare rent kompetensmässigt hamnade någonstans runt medel eller till och med under. Det som var av vikt var istället att det var människor med förmågan att etablera relationer till sina elever. När du får en stark relation till en elev kan du lära ut något mycket starkare än teknik, nämligen kärleken till hantverket.
Några år tidigare berättade min idrottslärare att han tyckte det var synd att jag inte “fått bollkänsla”. Jag hade aldrig reflekterat över att jag tydligen saknade något innan dess, jag bara gillade att sparka boll. Men tanken sjönk in. Min lärarinna i Svenska berättade däremot för mig att jag hade ”skrivandets gåva” och hon trodde jag skulle bli författare. Eftersom jag är människa gjorde jag mer av det jag fick beröm för och mindre av det jag fick kritik för. Idag är jag en av Sveriges sämsta bollspelare. Jag tröstar mig med att snart ha sex utgivna böcker på tre olika förlag. Det jag funderar på är ifall mitt liv och min karriär hade tagit denna formen utan dessa människors åsikter. Jag vill tro att Margareta min svenskalärare kanske var den som strödde pollen på det som blommade ut till min passion för att skriva. Samtidigt var det Rolf min gymnastiklärare som strödde roundup på alla mina fotbollsambitioner.
Sen inser jag att många barn formas på detta vis dagligen på alla skolor över hela världen. Det gör mig arg. Lärare, coacher eller ledare, alla har de en oerhörd inverkan på ifall människor blir, förblir eller tappar sina talanger. Ledande roller är nyckeln till talang. Albert Einstein sammanfattar mina åsikter, en anmärkningsvärd mängd med forskning och detta blogginlägg genom sitt påstående: “Det är lärarens viktigaste uppgift att väcka glädje i kreativitet och kunskap”
Ps: Mer om mina tankar kring talang kan du läsa om i min bok Talang 2.0