“De flesta samtal består av en rad små monologer”
(Stig Johansson)
Kan en introvert människa någonsin bli en lika framstående talare som en supersocial extrovert? Reflexmässigt känns det som att svaret är nej. Den sterotypa talaren är ofta en pulserande superextrovert som äntrar scenen som en komet. Vrålande energiknippe som Steve Balmer (“I LOOOVE THIS COOMPANNNYYY YEAAHHHH!”) eller spastiska naturfenomen som Clifford Stoll blir lätt bilden av talaren. Men är detta sanningen?
Varför trollbinder isåfall stillsamma talare som Susan Cain miljoner åhörare?
Vid en första tanke förefaller vår tids stora talare som extroverta (ibland även med en diagnos eller illegala substanser i blodomloppet). Massor med fantastiska talare ligger tydligt på den extroverta personlighetssidan.
Dr Fox-effekten
På 60-talet utfördes ett experiment med en herre som utgav sig för att heta Dr. Fox. Han turnerade på olika skolor i USA och talade för elever. Dr Fox var absolut ingen doktor utan ett alias som spelades av en skådespelare. Dr. Fox var fantastiskt karismatisk och spelade ut sitt budskap med väldig energi. Med hög puls och yviga rörelser förmedlade han sitt budskap till trollbundna elever. Åhörarna var lyriska och ansåg sig ha lärt sig så mycket (även om de inte kunna komma på en enda sak). Poängen var att Dr Fox egentligen bara talade rappakalja. Hela framförandet var en motsägelse och fyllt av logiska luckor. Men slutsatsen med hela experimentet var följande: En tillräckligt karismatisk och utåtriktad talare upplevs som en auktoritet oavsett vad han eller hon säger. Utstrålning trumfar innehåll (på kort sikt). Därför är det lätt att se den sterotypa talaren som extrovert.
Men varför är då några av våra mest högljudda talare så tystlåtna? Hur kunde en introvert man tala så högt att hans dröm om ett färgblint samhälle hördes över hela världen och fortfarande ekar nu 60 år senare? “I have a dream” har kallats för världshistoriens kraftfullaste tal. Budskapet nästan sjungs fram och darrar av kraft.
Namn som Churchill, Gore och Obama räknas också som introverta och står bakom starka tal som kommer eka långt efter att de är borta. Steve Jobs tal på Stanford är oerhört inspirerande trots hans pokeransikte, montona röstläge och stela mimik. Varför är många introverter förträffliga som föreläsare, när denna läggning per definition innebär en social återhållsamhet?
De tre pelarna som bär det perfekta talet
Dale Carnegi kallas för det moderna talets konung. Han påstod att ett riktigt starkt framträdande vilar på tre pelare. Ingen av dessa handlar om att “vara bekväm” med det talade ordet (vilket borde få introvera att pusta ut).
1-Den första komponenten är att det som du visar endast bör vara toppen på det isberg av kunskap som du har. Det bästa sättet att låta som om du vet vad du talar om, är att veta vad du talar om. Ifall du ombeds att tala om något i 5 minuter bör du ha tillräckligt med kunskap för att kunna prata om det i 50 minuter om så skulle krävas. Detta överskott ger trygghet.
2. Den andra komponenten är att du skall anses ha gjort dig förtjänt att tala om ditt ämne. Publiken måste tro att du kämpat och varit disciplinerad i din kamp för att bli en auktoritet på ämnet.
3. Den tredje och kanske mest avgörande komponenten är engagemang. Du måste ha den nördiga insnöade glöd som gör att du talar från genuint engagemang. En entusiatisk talare smittar. Hon sänder ut signaler som gör andra människor intresserade. Människor vill bli smittade av engagemang
Dessa tre delar är naturliga för vilken introvert som helst. Eftersom vi inte egentligen ser det talade ordet som vårt naturliga element kommer vi automatiskt att läsa in mer material än vad som krävs för vårt framförande. En introvert ligger snarare i underkant med sin självhävdelse. När hon väl ställer sig upp och talar är hon ofta ljusår förbi den punkt i tiden när hon först gjorde sig förtjänt av ämnet. På samma sätt är det med engagemanget. Ifall du ser en introvert person på en scen av fri vilja, då kan du vara säker på att det handlar om genuint engagemang.
Viktigast för en talare oavsett attityd är det som Ralph Waldo Emerson konstaterade ”Alla bra talare var en gång dåliga talare”
Tal med inlevelse är vanligt förekommande för engagerade människor. Det syns i rörelser likaväl som det hörs i tal. En duktig talare tar en med storm men talar inte till publiken utan individerna i publiken. En duktig talare når en. Det är den där blicken som ger just den där känslan som gör talet speciellt. Visst har man hört duktiga talare som haft bra föreläsningar men de man brukar minnas och försöka återskapa i minnet, det är just den där som fick en att känna igen sig och kanske till och med känna sig speciell. Jag ibillar mig exempelvis att en föreläsning kan upplevas roligare att lyssna på om man sitter långt fram och får en personlig ”kontakt” med talaren än om man sitter långt bak och osynlig, vad tror du? Tror du introverta har mer inlevelse i det de snackar om än extroverta?
jag tror att introverta talare har mer fokus på ämnet medan extroverta har mer fokus på publiken. Tror att det är olika styrkor. Extroverta gillar att utmana publiken socialt har jag märkt (exempelvis med små övningar där man måste röra vid främmande människor eller titta nån man inte känner djupt i ögonen). Introverta talare utmanar mest intellektuellt(ofta kan det dyka upp något man inte tänkt på som åhörare, något som får en att reflektera hårt eller förvånas. Olika styrkor det där med extrovert och introvert, men båda kan producera talare.
Steve JObs Stanfordtal är ett exempel på hur allting kan vara fel utom just budskapet och att det räcker för att det skall göra avfryck.
Generellt förstår jag vad du menar och håller helt med. Jag var mest inne på duktiga talare av båda kategorierna och om man kunde se någon skillnad.