Chef har publicerat en artikel baserad på Jennifer Deals bok ”Bridging the generation gap” (2006). Där gör hon en ansats att avliva fem myter om Generation Y. Det första som slår mig är att jag inte hört dessa påstående tidigare (trots att jag läst tusentals sidor om generationer vid det här laget). Jag upplever alltså inte att dessa fem påståenden är vedertagna ”sanningar” om generationer. Oavsett vilket vill jag jämföra hennes påstående vid sidan om andra undersökningar i ämnet (japp jag är precis så källkritisk som min egen generationstillhörighet förpliktigar). För varje påstående har jag klistrat in en länk som antingen dementerar eller bekräftar det Jennifer säger.
1. Jennifer säger att ungdomar vill bli tillsagda vad de ska göra.
Angående synen på ledarskap:
Länk
Linus säger: Påståendet behöver nyanseras. GenY lever i en värld där du kan diskutera och förhandla om allt. Detta kan få dem att framstå som motstridiga till auktoriteter. De är däremot inte rebeller av reflex. Efter en uppväxt med familjeråd och liknande sammansättningar gillar de att vara nära beslutsfattarna och de förväntar sig att ha en röst som väger lika tungt som någon annans (hierarki är inte ett tydligt koncept för dem). När de skattar vad som får dem att stanna på en arbetsplats hamnar följande påstående överst: ”en chef som jag kan respektera och lära mig ifrån” (Yahoo hotjobs). Den auktoritäre chefen som pekar med hela handen är inte en drömchef för generation Y (eller någon generation heller för den delen). Undersökningar (Anders Parment) visar att Generation Y:s definition av respekt är annorlunda än tidigare generationers (titel, senioritet eller erfarenhet är inte alls lika viktigt som uppvisad kompetens i avseende det som ger respekt)
2. Jennifer säger att ungdomar inte är mindre lojala mot sina arbetsgivare än andra generationer.
Angående benägenheten att byta jobb:
Länk
Linus säger: Lojalitet och disciplin är gamla värdeord som bytts ut (vad är guldklockan?). Det är inte en positivt laddad värdering att vara lojal mot en arbetsgivare idag (få arbetsgivare är lojala tillbaka). Det har tillochmed blivit negativt i vissa avseende att ha suttit för länge hos samma arbetsgivare (eftersom det kan signalera att man inte gillar förändring). Psykologen Jean Twenge har forskat om just detta och hennes slutsatser finns att läsa i den eminenta ”Generation Me”. Äldre människor är mer lojala än yngre och detta gäller både varumärke och arbetsgivare.
Jennifer säger att ungdomar är varken mer eller mindre intresserade av sina jobb än andra generationer.
Angeånde benägenheten att känna engagemang:
Länk
Linus säger: Alla vill känna engagemang i det de gör, det räknas som en grundläggande mänsklig drivkraft. Vad som engagerar oss skiljer däremot mellan generationer. En 50-talist har ofta ingen åsikt om valet av företagstelefon, medan en 90-talist tycker att det är superviktigt.Vice versa gäller om du talar om tjänstebil. Olika saker triggar vad som gör oss engagerade helt enkelt. Här upplever jag att generationstillhörigheten har en stark påverkan.
Jennifer säger att ungdomar inte motiveras av bonusar och hög lön.
Angående att ungdomar inte är intresserade av sina jobb:
Länk 1
Länk 2
Linus säger: Min syn är att dagens ungdomar generellt sett har föräldrar med stark ekonomi. Dessutom är skolväsendet av idag en ganska inspirerande maskin som är spännande att återbesöka. Därför är det lätt att ”släppa” ett jobb om det inte känns kul nog. Ungdomar börjar högt upp på Maslovs behovspyramid när de går in i en yrkesroll. Ifall en hög lön är viktigt eller inte har i hög grad en anknytning till bransch. Av Sveriges unga systemvetare är det bara 14% som skattar hög lön som anledningen till att de valde den karriärsinriktningen (trendindex 2010 Talent relations).
Jennifer säger att ungdomar eftersträvar balans mellan jobb och fritid i samma utsträckning som generation X.
Angående att ungdomar eftersträvar balans mellan arbete och fritid:
Länk 1
Länk 2
Linus säger: Vi som är födda efter 60-talet har matats med idealet att det är ”jag” som kommer först snarare än tidigare generationers kollektivistiska inriktning. Vi är idag extremt individualistiska. Därför är det absolut min åsikt att detta stämmer med både generation X och Y (vilket är vad Jennifer också påstår). Tid är vår generations egentliga hårdvaluta.
Jennifers slutliga påstående är inte en ögonbrynshöjare:
”Varje generation vill ha respekt, uppskattning och framgång, men hanterar och uttrycker det på olika sätt”. Det är svårt att inte hålla med om det. Det vore kul att se mer forskning från Jennifer och framförallt att få ta del av siffrorna i sig.
Jag avslutar detta inlägg med ett asiatiskt ordspråk:
”människor är mer lika sin tid än sina föräldrar”
Ju mer jag läser desto mer vill jag lära mig om detta ämne, eller område snarare. Läste också en bok som heter ”Talangaccelererande ledarskap” nyss. Nu skulle jag vilja testa detta i praktiken. Jag har gjort mig en översiktlig bild över hur mitt ledarskap ska bedrivas. Tills jag har en yrkesmässig grupp att applicera det på får familjen vara försökskaniner. ;)
Kul att du delar min fascination Maria. Det är någonting med ämnets komplexitet och dess abstrakta natur som fångar mig. Det är något som har stor bäring, men samtidigt är så svårt att fånga in. Ibland känns det som en Sherlock Holmes-uppgift att studera generationer. Det är som att man letar ledtrådar i historien kring varför olika årskullar verkar se saker på det ena eller andra sättet. Jag håller tummarna för att din familj tar det på rätt sätt ;)
Ha en riktigt bra sommar Maria!
Tack för ett väl sammanfattat inläg! I hear what you say, och håller med. Det är spännande att inse hur otroligt olika vi kolleger på min arbetsplats är, beroende på den tidsanda vi vuxit upp i – för att inte tala om chefens förhållningssätt (född på 50-talet).Det jag saknar är de äldre generationernas förståelse för de yngre generationernas sätt att se på jobb och ”guldklockan”.
Känner också igen mig i Marias kommentar, om att applicera ledarskapsteorier i praktiken på familjen, i brist på andra.
Hej Mia, tack för berömmet =)
Jag tror att äldre fortfarande lever i en kultur av lojalitet, medan yngre aldrig har fått uppleva ”riktig” anställningstrygghet. Därför ser de inte vad det finns för nytta med blind lojalitet. Jag känner visst medlidande med era familjer men hoppas på att det iallafall genererar några spännande memoarer om några decennier.;)
Ha en trevlig sommar Mia