“People who are unable to motivate themselves must be content with mediocrity, no matter how impressive their other talents.” -Andrew Carnegie
Det börjar bli tjockt i min bokhylla kring litteratur om motivation. Nedan återfinns min fem-minuters-cocktailpartydragning-kring-motivationens-olika-former (Illustrationen har tagits fram från SDT-teorin samt termer som jag plockat upp bla från eminenta ”det lilla extra” av Ulrika Lundberg). Givetvis är detta gravt förenklat. Huvudsakligen talas det om två grundformer av motivation. Externa motivationsformer kallas för alienerande då de har en tendens att göra att vi driver bort från våra egentliga drivkrafter och vår sanna självbild. Våra interna drivkrafter benämns som självförverkligande eftersom de anses stärka vår självkänsla såväl som vårt självförtroende.
Extern reglering är ett utbyte där vi säljer vår tid för pengar. Balansen mellan arbetstagare och arbetsgivare består utav antingen hot (”gör du inte din kvot snabbt nog blir du uppsagd”) eller belöningar (”Gör du färdigt din kvot på under tre timmar får du en bonus”). Detta är en klassisk form av reglering som fram tills för några decennier sedan uppfattades som den enda egentliga dynamiken på arbetsplatsen. Tilltron på extern reglering ligger bland annat till grund för att det finns bonussystem. En parantes är dock att bonusar fortfarande kan vara en god belöningsform för enformiga arbetsuppgifter (såkallade algoritmiska aktiviteter). Däremot är bonusar rena giftet för uppgifter som är öppna och möjliggör kreativitet. Den uppenbara nackdelen med extern reglering är att den förutsätter att medarbetare är åsnor (därav uttrycket piska & morot).
Introjektion är motivation som föds genom att vi tar på oss en uppgift enbart för att få andra människors bekräftelse eller uppskattning.
Denna drivkraft gör att arbetsuppgiften bara är ett instrument för oss, något som indirekt leder till att vi får kärlek.
Identifikation Att arbeta snuskigt mycket övertid kan vara ett socialt mönster i vår umgängeskrets. Att vi gör detta kan därmed få oss att känna oss mer delaktiga i den sociala kulturen. På samma sätt kanske vi identifierar oss med auktoritära personligheter ifall hela vårt släktträd består av människor som haft ledande positioner. Att vi blir ”ledare” kan isåfall vara ett uttryck för att vi på ren reflex känner oss hemma i den rollen, men utan att det för den del egentligen är en inre drivkraft hos oss. Identifikation kan vara en farlig drivkraft eftersom den faktiskt bygger på att vi jagar regnbågens slut och en typ av prestationer där vi aldrig är riktigt bra nog (såkallat Typ A beteende). Människor med en identifikationsbaserad drivkraft är ofta väldigt tävlingsinriktade och har generellt en låg självkänsla (dock ofta ett gott självförtroende) där de hela tiden försöker definiera sig själva genom att jämföra sin förmåga och sina prestationer med andra människor i sin närhet.
Integration är den typen av arbete som ligger i linje med vad vi faktiskt tycker är intressant. Alla hygienfaktorer såsom rättvis lön och en god relation till arbetsgivaren är uppfyllda och vi har en situation som är hållbar även på mycket lång sikt. Integration skapar en form av motivation som är att likna vid en maratonlöpares prestation. Den är kontrollerad och uthållig men utan att vara fylld av explosiv snabbförbrukad passion. Den är svenskt ”lagom” och skapar som regel en balanserad tillvaro. På bilden har integration fått en egen färg eftersom den kan anses vara både extern och intern på samma gång. När du jobbar med integrerade arbetsuppgifter så trivs du även om du kanske inte direkt brinner.
Engagemang är som regel ett tillstånd som är svårt att upprätthålla under långa perioder. Den är en sprinter som presterar extremt högt under kortare perioder men som behöver varva ner ibland. När engagemang är din drivkraft anser du inte själv att du arbetar, utan du ”har ju bara kul”. Arbetet är belöningen helt enkelt och lönen är en biprodukt. Inom ramarna för engagemang är det lätt att bli tävlingsinriktad, men detta engagemang handlar främst om att tävla med sig själv, vilket är en mycket viktig distinktion från den identifierande motivationsformen (se ovan).
Flow är ett euforiskt tillstånd där du förlorar grepp om tid och rum eftersom du går extremt mycket upp i att arbeta med dina uppgifter. Det är inte alla förunnat att uppleva flow eftersom det dessutom kräver en hög nivå av kunskap på det du uför (du kan nämligen inte uppleva flow som nybörjare). Många uppfattar flow som den slutgiltiga destinationen av motivation. Ett slags nirvana för den interna drivkraften helt enkelt.
Både flow och engagemang är interna drivkrafter och anses (enligt SDT-teorin) vara beroende av tre komponenter. Dessa är autonomi (självbestämmande), tillhörande och bemästrande (som i betydelsen av en uppgift med ständigt stigande svårighetsgrad). Tänk på att: Interna drivkrafter är känsliga för externa belöningar, vilka faktiskt kan skada det ömtåliga inre drivet. Spontana belöningar är därför bättre än överenskomna och muntlig uppskattning är ofta mer bestående än monetära.
Värt att fundera på är vad det arbete vi utför idag har för motivationsgrund?
Någon som förstått de inre drivkrafterna är Mikhail Baryshnikov som säger så här: “I do not try to dance better than anyone else. I only try to to dance better than myself.”