Mitt inträde i yrkeslivet (på 90-talet) minns jag som omtumlande på flera sätt. En av de saker som jag uppskattade var att min arbetsgivare försedde mig med teknik som gjorde mig mer effektiv som yrkesperson än som privatperson. Jag fick en telefon som funkade i två världsdelar, en bärbar dator som kostade ett litet lands BNP, samt en grafitgrå handdator som innehöll mina dokument (och kunde spela Wolfenstein). IT gjorde mig till mer Linus helt enkelt.
När jag sitter som yrkesmänniska idag femton år senare och skriver detta inser jag att någonting måste gått fruktansvärt fel på vägen.
Jag är inte längre stolt över IT-branschen. Låt mig ta några exempel:
Mail
Kontorsslaven påminns varje vecka om att hålla sin totala mailskörd under 200MB. Mobil tillgång till mail via telefon eller läsplatta är ofta förbjudet av säkerhetsskäl. Vanligt förfarande är att kontorsslaven får en digital dosa som kan användas för att nå mail från externa platser.
Privatpersonen har oändligt stor inbox(ex: Gmail), kan nå denna mail närsomhelst via telefon eller läsplatta.
Dokumentlagring
Kontorsslaven kan beställa fillagring på en central filserver. Denna debiteras som en månadskostnad till dennes avdelning. Ledtiden är några veckor och filerna är som regel omöjliga att nå hemifrån (säkerhetspolicy).
Privatpersonen använder en molntjänst (ex: dropbox) som är gratis och omedelbar. Denna tjänst tillåter telefoner, läsplattor, hemdator såväl som arbetsdator att nå samma filer oavsett tid eller geografisk lokation. Filer versionshanteras och säkras på ett sätt som ger en extremt hög tillgänglighet.
Datorn
Kontorsslaven bär en äldre (och tyngre) laptop (ofta en Lenovo med tre minuters batteritid). Denna innehåller säkerhetsmjukvara som stjäler prestanda (ex: hårddiskkryptering). Dessutom startar virusscanningar i tid och otid vilka stryper processorkapaciteten. Enklare operationer (såsom att installera en printer) behövs det IT personal för eftersom användaren inte har administrativa rättigheter
Privatpersonen använder en snabb/lätt dator (ex: mac air) och har fulla rättigheter att installera det som denne behöver. Ofta finns mobilt bredband och Internet nås varsomhelstnärsomhelst
Telefonen
Kontorslaven har en telefon (av kostnadsbesparingsskäl inte en smartphone)
Privatpersonen har en smartphone. En kommunikationshub som förbinder mail, sociala nätverk, dokument, kalender och kontakter.
Samarbete
Kontorsslaven kan skapa brusiga gruppmöten via dyra betala-per-minut-tjänster (ex: Webex). Ofta kräver dessa speciella plugins till webbläsare och använder specifika kommunikationsportar som gör det hela komplicerat för användaren.
Privatpersonen kan köra flerpart gratis (ex: via skype) och dela skrivbord, dokument och applikationer i realtid. Tjänster som Google documents tillåter att människor över hela världen arbetar i samma dokument samtidigt.
Informationstillgång
Kontorsslaven sitter bakom en brandvägg som blockerar det som anses effektivitetshämmande (ex: Facebook, twitter). Det finns företag där Internettillgång inte är obligatoriskt. Nätverken har ofta trångt med bandbredd och därför blir innehåll med strömmande innehåll svårtillgängligt. Speciellt trådlösa företagsnätverk kan dras med riktigt dålig prestanda.
Privatpersonen har fri tillgång till Internet. De sociala medierna (ex: Facebook) är ett arbetsredskap som förbinder dennes kompetensnätverk. Trådlöst nätverk funkar perfekt oavsett var i bostaden man rör sig.
Ovanstående är anledningen till att den teknikintegrerade Generation Y betraktar yrkeslivets IT som en våt (och omodern) filt. Det var Gartner som konstaterade att för dagens arbetskraft handlar inte kompetens om vad den enskilda individen kan, utan det handlar om vad dennes sociala nätverk kan. Att stänga ner sociala medier är därför en absurd tanke ur produktivitetssynpunkt. När det egna hemmet är ett bättre kontor än ens kontor, har någon misslyckats med sin uppgift. Klassiska IT avdelningar försvarar sin konservativa inställning till tekniken med att ”det handlar om säkerhet”. Vi lever i en tid där det blivit ett mantra att allting handlar om säkerhet. Alla företag anser att de är SÄPO när det gäller detta och allt är superhemligt. Vad skulle ske ifall man istället fokuserat på att levera de verktyg och den teknik som medarbetare behöver för att vara produktiva? Hur märkligt är det inte att människor åker hem för att titta på företagets e-learning moduler hemifrån eftersom kontorsnätverket är för långsamt? För människor med drivkrafter och talang är verktygen en hygienfaktor. Även en Zlatan skulle spela dålig fotboll ifall det bara fanns gummistövlar att tillgå. IT-avdelningens självbevarande måste som jag ser det ligga i att lösa följande uppgift: Hur gör vi yrkespersonen lika kraftfull som privatpersonen när det gäller informationsteknik?
Jag, som relativt ny och ung i branschen, börjar associera till svunna tider när den gamla ”sanningen” att arbetare är dumma och lata och att det är chefens jobb att se till övervaka att arbetet blir utfört och på rätt sätt. Så länge denna ”sanning” råder (för det får man väl ändå säga att den gör i exemplen?) finns också ett behov av kontroll, vilken i den digitala världen förstås måste vara automatiserad (= spärra Facebook etc).
Det vore intressant att få födelsedata på dem som, formellt sett, har makten inom IS/IT på olika företag med olika regler och förhållningssätt till både hårdvara, sociala medier, mobilitet osv. Det hade varit intressant att se om födelsedatan speglar i vilken grad som ”sanningen” stämmer.
Jag tror att det är viktigt att våga låta generation Y bestämma om man vill ”hänga med”. Tidigare generationer är varesig dumma eller lata (som i ”sanningen”) men däremot kan de vara ovetande. En viktig skillnad, tror jag, är att många i generation Y är uppvuxna med IT på ett helt annat sätt än föregående generationer. Jag hade en diskussion med min gamla mormor (30-talist och mobiltelefon- och datorlös) och kunde efteråt konstatera att även om hon inte begriper ett dugg av prylarna, tekniken eller vad vi faktiskt gör online över huvud taget, så höll hon med om att det handlar om att dagens ungdom inte är rädd för att prova och misslyckas och också har ett helt annat invant beteendemönster.
En ledare från generation Y tror jag är betydligt tryggare i att släppa på tyglarna (vem lyssnar på en ledare som inte är trygg i sitt beslut?!?) eftersom man också har lättare för att se vinsterna samtidigt som man är medveten om konsekvenserna och riskerna. En helt naturlig konsekvens av sitt invanda beteende. I och med denna ökade medvetenhet borde man också ha lättare för att hjälpa andra generation till att öka deras förståelse. För visst är det så att likaväl som man i egenskap av privatperson måste lära sig skilja på privat och personligt också måste vara medveten om vad som är lämpligt och olämpligt att göra tillgängligt online. För att inte tala om vad som (inte) skall vara publikt.
Kloka ord Andreas. Jag tror som du att en mycket stor portion av ”konflikten” handlar om ålder och generationstillhörighet. Yngre människor har tekniken så integrerat i sina liv att de inte ens tänker på den som ett verktyg. Den är bara en hygienfaktor
Jag känner till viss del igen din beskrivning Linus men tycker inte den stämmer helt. Visst finns det mer att göra men som exempel till ovan så har jag på mitt nuvarande jobb; 1GB mailbox som jag kommer åt överallt, på min privata padda, i min jobb smartphone, på vilket publik dator som helst eller på min jobb dator utan någon VPN av något slag. Alla dokument lägger jag upp på vår sharepoint lösning och är inte i närheten av något tak vad gäller storlek. Facebook, twitter, … finns det heller inget hinder för på jobbet.
Jag tror skillnaden mellan arbetsgivare är stor :-)
Lars,
jag gratulerar dig till att du uppenbarligen arbetar för en arbetsgivare som ligger långt fram i tanke och teknik. Jag vågar påstå att ni ligger långt före normen.
Sicket skämt. Finns du på riktigt? Uppenbarligen har du aldrig haft ansvaret för något annat än dig själv i livet. Självklart kan jag som privatperson nyttja alla möjliga bra funktioner som tillhandahålls över nätet, jag riskar bara min egen integritet och mitt eget data. Att sitta som ansvarig för över 1000 konton med system som innehåller personuppgifter som på intet sätt får ses av andra än exempelvis den som har vårdförhållande till personen kräver ett visst säkerhetstänk. Det gör att det blir ”stelt” för privatpersonen, men som arbetstagare har du det som krävs för att utföra det du får betalt för.
Jag finns på riktigt , svar ja.
Du har uppenbarligen inte läst hela mitt inlägg.