Kvalificerade fördomar?
Den amerikanska antropologen Clyde Cluckhohn formulerade sin paradox om människans psyke enligt följande:
”Alla människor är unika
Vissa människor är lika varandra
Alla människor är lika varandra”
Paradoxen ligger som du säkert redan förstått i att alla tre påståendena är helt sanna. I sammanhanget med generationspåverkan är detta exakt hur jag tänker kring det. Vi är alla individer och som sådana är vi unika. Som grupper har vi däremot gemensamma drag och dessa syns bäst när vi tar på oss ”statistikglasögon”. I min bok beskriver jag generella grupper av människor från olika tidsepoker och hur dessa påverkats av den värld de växte upp i. Genom att förstå världen kan vi bättre förstå varför svärmor sparar på allt eller varför sjuttiotalister tenderar att vara källkritiska, distanserade och cyniska.
När ett företag skickar sina anställda på kurs i ”Kulturella skillnader” är det normalt sett en uppsjö med fördomar som dukas upp här med. Vi får lära oss att sydlänningar är expressiva, tyskar formella eller att Indier behöver detaljerade instruktioner för att utföra en arbetsuppgift.
Generationsdebatten och utbildningar i kulturell diversitet har därför flera paralleler. Det mest uppenbara är att det rör sig om grova generaliseringar av människor.
När det handlar om ledarskap skulle jag påstå att kunskap som berör generationstillhörighet eller etnicitet kan användas för att bedriva hypotesdrivet ledarskap.
Att arbeta efter en hypotes men samtidigt vara lyhörd för individuella skillnader är effektivt såväl som respektfullt. Exempelvis kan vi statistiskt utgå ifrån att nittiotalister är ”bekväma med grupparbete, flexibla arbetstider och digitala medier”. Men det är viktigt att vara medveten om att det inte alls behöver vara så. Lyhördhet är den vinnande faktorn här, tillsammans med frågor som: ”Vad behöver du för att trivas här?”.
(Detta inlägg är delvis ett utdrag ur boken ”Generationsanpassat ledarskap” som utges av TUK förlag. Beställ här)