I ”öppna kulturer” som Sverige gillar vi det som är annorlunda (Geert Hofstede). Som en konsekvens anser vi här att talanger är de som ”som sticker ut”. Mjuka värden anges därför här som en av de tyngsta argumenten för varför en specifik kandidat fick en anställning (källa: Martin Eriksson , Säljsidan). I mer formella nationer (ex Tyskland) ligger däremot tydlig fokus på akademiska meriter och liknande information som kan fångas på papper. Där är rekryterarna inte fokuserade på att anställa någon som känns rätt, utan snarare någon vars formella bakgrund passar in på en mall. Fokus ligger på att inte göra fel. När detta är fokus blir det lätt skolorna som avgör vad som är minst riskabelt (en student från ett stort välrenommerat universitet är sannolikt ett säkrare kort än någon som gått en KY-utbildning i Fisksätra). Skillnaden kan alltså beskrivas som att vi i Sverige fokuserar mer på personlighet än akademiska meriter.
Tidsmässiga aspekter?
Talang är som bekant en term som relaterar till någonting som anses vara eftersträvansvärt. Inte sällan reflekterar detta ideal till rådande normer i samhället. Fram tills 50-talet var disciplin och lojalitet två av de starkaste värdeorden i västvärlden (vilket bidrog till det ärofyllda fenomenet med att förtjäna Guldklockan). Personlighetsidealet var introvert, tillknäppt och kollektivistiskt (”Att tala är silver att tiga är guld”) Som en konsekvens blev en talang någon som var en jordnära arbetsmyra. Talangen var en person som med eftertänksamhet och disciplin hanterade allt som behövdes hanteras för att lösa en uppgift utan att gnälla. Inte sällan var denna person noggrann, precis och gjorde sällan fel. Denna tids talang var den som klarade av att utföra ett dagsverke trots dubbelsidig lunginflammation och fotblåsor. Han (ja det var en han på den tiden) var någon som ingick i ett arbetslag men som utmärkte sig genom att vara ännu mer fokuserad på arbetet än normen, en självuppoffrande ardennerhäst med okuvlig beslutsamhet. Ofta var senioritet en viktig del av denna persons status (ungtuppar gjorde sig inte besvär).
Under de senaste åren har normerna förändrats mycket och vi har istället närt en filosofi om att en talang inte är en del av en grupp utan att det snarare är en individ som utmärker sig genom att vara annorlunda än kollektivet, någon som står ut genom både utseende och personlighet. Att inte göra fel är inte längre viktigt. Snarare är det en brist på ”rädslan att göra fel” som är viktigt idag. Dagens talanger verkar i medias ögon vara unga, kreativa, uppkäftiga entreprenörer. Människor som trotsar hierarkier, dogma och normer med sina idéer och handlingar.
En annan reflektion kring talangresan från lojal arbetsmyra till entreprenöriell innovatör kanske återfinns på Maslovs behovstrappa? Förr arbetade vi för att det var det enda sättet att få mat på bordet och vi drevs därmed av fysiologiska behov. Idag arbetar vi som regel främst för självförverkligande eller status, eftersom det finns ett skyddsnät vare sig vi har en anställning eller inte.
Bäst föredatum?
”Kan man vara 41 år och vara en talang?”
Denna fråga ställde en av de talanger som jag valt att inkludera i min kommande bok om Talent management.
I Sverige ståtar utmärkelsen ”Årets supertalang” som är en årlig rankinglista med 101 namn.
Värt att notera är att denna lista 2011 bara inbegriper människor under 40 år. Svaret är alltså nej, talangen i min bok skulle inte platsa där även om hennes förmågor är mycket påtagliga. Det ter sig som att i vårt ungdomsdyrkande tidevarv, har talang ett bäst-före-datum. Medelåldern kanske kväver talang enligt de som förordar åldersrasismen? (trots att forskning från Tyska arbetsministeriet visar att vi är som mest produktiva mellan 45 och 49). Kanske är ungdomsdyrkan naturligt i ett samhälle där vi regelmässigt retuscherar bort rynkor även på fotomodeller som bara tonåringar och där 30 är det nya 20?
Idag är en talang nästan alltid en beskriving på någon som är ung vilket är en konsekvens av att samhället gjort ungdomen till en religion.