Jag minns en barndom när vi var hur fräkniga som helst utan att lägga någon värdering i det. Vi tänkte inte på vårt utseende, vi var för upptagna med att läsa Kalle Anka och vika papperssvalor. När du frågar en femåring vad hon önskar sig i livet är svaret ”en trädkoja”, inte ”höga kindben och ett symmetriskt ansikte”. Som barn värderar du inte ditt utseende. Du bara förutsätter att du ser rätt ut. Du förutsätter att du är vacker.
Drygt trettio år senare introducerar jag min vän för ett par jag känner. När paret går vidare viskar hon:
”Hon var snygg men han… var…eh… inte så snygg”
Hon tittar frågande som att det finns ett mysterium att lösa. Hennes reaktion bygger på uppfattningen att vårt värde bygger på vårt utseende. Därför upplever hon en obalans hos detta par som nu behöver förklaras med att han har mycket pengar eller liknande. Ett barn skulle aldrig tänka så cyniskt.
