Författare: Linus

James Agee skrev att ”du kan aldrig återvända hem”. Det han refererade till är den bitterljuva insikten att ”hem” är en plats och en tid som bara finns just nu. Detta blir aldrig så uppenbart som när vi återvänder till vårt föräldrahem, eller vårt gamla kvarter. Heraclites påpekade samma sak när han påtalade att ”vi aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger”. Den något sorgsna insikten är då kanske att alla vägar i livet leder bort från något.

Detta är något som är känt för oss alla och varje generation har sin egen nostalgi. ”vår tid” tenderar att bli en såpbubbla som vi bär med oss inombords genom våra dagar och som reflekterar en speciell historisk epok för oss. Det kommer aldrig mer att komma musik från Beatles. Nirvana kommer inte släppa fler skivor. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Elvis Presley och Tupac kommer aldrig mer att ta plats i rampljuset. Vi kommer inte längre i de jeans vi hade innan medelålder och sambofetma slog till. Att besöka sin gamla skola är en tidsutflykt. Det räcker att man väntar ett år från det att man tagit examen och sen besöker den så inser man att det är en ny plats med nya människor. Ibland krävs det bara en doft, eller några toner ur en gammal sång för att vi skall resa i tiden. På ett ögonblick är vi där när vi hör ”Smells like teen spirit”. Plötsligt minns vi tonårsförälskelser, akne och när vi halsade danska dynamit-öl i väntan på en nattbuss. Allt det där är delar av stunder vi inte kan uppleva igen.Ibland när vi förlorar oss i nostalgins mystiska skimmer , är det läge att påminna oss själva om den sanna historien. Varje generation tycks använda sin nostalgi som en fil för att ta bort de hårda kanterna från deras ungdoms minnen. ”sextiotalet var ett magiskt decennium” berättar kollegan med avlägsen tusenmilablick. ”All bra musik gjordes på 70-talet” berättar en annan herre som jag delat kontor med. Nostalgin är en förförisk lögnare.
Jag tror att vi generellt sett känner sentimentala tankar för saker som vi egentligen inte gillade speciellt mycket från början. Det finns ett citat vars upphovsman jag inte minns som lyder ”Things aint what they used to be, and probably never was”.
Samtidigt kan jag inte undgå att fundera över varför vi tror att den bästa framtiden skulle vara en upprepad version av hur saker var i det förflutna (”in the good old days”)
Kanske är alla våra tankar på det förflutna något som stiger med ålder. Att drömma tillbaka är kanske ett fruktlöst försök att dra åt en handbroms för vår åldrande? Det finns de som påstår att våra första tjugo år är den längsta halvan av vårt liv. Kanske är det därför det känns som att det hände så mycket just då?
Jag tror inte att vi är gamla innan apati fyller den plats inom oss som borde vara ockuperad av drömmar.

”That summer seemed to last forever. Those were the best days of our lives” sjöng Bryan Adams i den nostalgiska summer of 69.
Vilka var (är?) de bästa dagarna i ditt liv?

Ledarskapsprincip för Generation X nummer 5 – Företagskartan

För en generation som anses vara extremt självständig kan det låta motsägelsefullt att tala om behovet av en karta. Vill inte Generation X finna sin egen väg? Vill vi inte skapa vår egen karriär och uppfinna våra egna syften? Det är här som det är noga med extrem tydlighet på andra hållet. För att vara själständig och självgående krävs en väldig tydlighet kring vilka ramarna är. Ingen Hockeymatch hade kunnat avgöras objektivt ifall det inte fanns ett antal givna regler. Givetvis finns det ramar och att de finns är en enorm källa till motivation för min generation. Paradoxen är att de autonoma medarbetarna är de som har det största behovet av information och struktur. Det behövs helt enkelt en oantastlig regelbok. Fundera på följande ramar som är vitala för att en självständig medarbetare skall kunna verka i din organisation:
Ram 1: Värderingar – Vet jag företagets värderingar är det enkelt för mig att förstå vilket beteende som är framgångsrikt. Ifall ett företag använder värdeordet ”Honesty” som ett av sina honnörsord, vet jag att jag alltid har en acceptans för att uttrycka min ärliga åsikt även om det jag säger kan vara obekvämt att höra.

Ram 2: Företagsmål & vision – Vet jag vad företaget eller koncernen i stort vill åstadkomma är det enkelt för mig att ifrågasätta ifall det jag gör bidrar till de övergripande målen. Som medarbetare är det dock mycket viktigt att jag vet vart kompassnålen pekar.

Ram 3: Gruppmål – Oavsett hur autonom jag är, kommer jag med hög säkerhet att tillhöra en gruppering eller en funktion. Genom att förstå min grupperings taktiska och strategiska mål, blir det tydligt för mig vad jag kan bidra med.

Rita upp värdekartan
”I vår organisation behandlar vi alla kunder som storkunder”

Notis: Detta är ett inlägg från min bok ”att leda Generationer (från Pearl Harbor till Pearl Jam)” . Som kommer ut den 25 september på TUK förlag.