Publicerat

Hoppjerkans revansch

När jag sökte jobb i början på 90-talet betonades lojalitet som en mycket stark framgångsfaktor. Handledarna på jobbsökarkursen betonade hur impopulärt det var med CV som visade att man bytt arbetsgivare flera gånger. Det talades om att ”ifall du varit mindre än fem år på en anställning var det nästan bättre att gömma den anställningen från CV:et” eftersom du kunde framstå som en oseriös hoppjerka.

Jag vågar påstå att det på kort tid har hänt något med det perspektivet.
Idag har hoppjerkan blivit ett epitet som snarare tyder på att du vill utvecklas och gå vidare. Av någon anledning har det blivit en kovändning. Idag är det snarare något negativt att du suttit på samma företag i tjugo år (speciellt ifall du haft samma roll hela tiden). Det outtalade budskapet kan uppfattas som att ”här är någon som saknar ambitioner, nyfikenhet och drivkraft”.

Kanske är det världens stegrande förändringstempo som gör att förändringsbenägenheten hos individen blir en positivt laddad egenskap som signalerar överlevnadsinstinkt, medan lojalitet signalerar stagnation , konservatism och sotdöd?
Förr i tiden ansågs lojalitet mot arbetsgivaren vara en dygd. I denna tid av nedskärningar och outsourcing har snarare lojalitet mot din framtid blivit ersättaren

Anställningstrygghet finns inte längre hos arbetsgivaren utan den ligger i din egen anställningsbarhet. Detta är något som Y-generationen omfamnat och därav kommer faktumet att 75% av dem förväntar sig att ha bytt arbetsgivare inom ett år.
Är du en hoppjerka eller är du en dront?

Publicerat

Den analytiska paradoxen

Jag är titt som tätt inblandad i diverse analyser, förstudier och strategiarbeten. Det som slår mig är att det finns en märklig paradox som följer med den typen av arbetsinsatser. Det som jag illustrerat nedan är mitt försök att återge hur jag ser på den stora utmaningen med alla analyser (oavsett om den handlar om att välja ny TV, köpa ett hus eller bestämma vilket affärssystem som skall implementeras).
Vad jag menar med min kaninmetafor nedan, är att det går fort att se över 90 % av alla alternativ med 90 % precision.
Att däremot investera tid i att knipa de där sista 10 % kan vara ödesdigert. De där sista procenten är avsevärt tyngre att ta in. Det är som att lära sig spela gitarr. Det går snabbt att gå från okunnig till nybörjare. Från nybörjare till erfaren går något svårare. Från erfaren till expert är det dock en enorm resa.

Ofta bedriver man förstudier med en sån extrem detaljprecision och med sådan ambitionsnivå att resultatet först uppnås långt senare. Det förflyter en massa tid emellan start och avslut där världen förändras. Det kan uttryckas som att man uppnår ett helt korrekt, men samtidigt irrelevant resultat därför att omvärld och verksamhet har förändrats under resans gång.

(Ifall du är lat: Mitt budskap är sålunda att det ofta är fördelaktigt att agera pragmatiskt på en rimlig mängd information istället för att överanalysera och därmed smula sönder resultatet)

Publicerat

Släpp generalismen loss, det är vår

Något som alltid har fascinerat mig är kamp. Inte främst på det där planet av att det handlar om människor som slåss. Nej, det som är extremt intressant är alla makalösa historier som döljer sig bakom alla de arter av kampkonst som utvecklats i världens alla hörn. Vissa kampsporter är spektakulära såsom Capoeiran. Detta är en kampsport från Brasilien som maskerades till en akrobatisk dans då de kolonisierande portugiserna inte tolererade att deras slavar utövade kampkonst. Resultatet blev en makalös kampstil som är olik allt annat (se nedan).

I Japan utvecklades Aikodo som en form av självförsvar där utövarens styrka och kroppsvikt blev ointressant. Aikido är designat så att även en ålderstigen herre /dam kan kasta runt med ovarsamma angripare (som på bilden nedan).

Över hela världen återfinns dessa unika och mycket speciella kampsporter. De har ofta formats av speciella omständigheter. Kampstilar från Södra Kina formades under en period där man befann sig mycket på båt och sålunda innehåller de få eller inga sparkar. Från Korea kommer Tae Kwon Do som däremot nästan uteslutande består av sparktekniker.
Här i väst har vi flerhundraåriga traditioner utav att utöva boxning och grekisk-romersk brottning. Det som alltid varit den stora frågan för oss som utövat kampsport är följande:
Vilken kampsport är bäst?

Alla kampsporter var ju helt specialiserade på sitt eget områden och därför var det en svår fråga att tackla. Men sen hände något 1993 i Colorado.
Plötsligt skapades det extremt kontroversiella evenemanget Ultimate Fighting Challenge. Nu fanns det för första gången en gemensam (och rejält brutal) arena där olika kämpar kunde mötas för att en gång för alla utkristallisera vilken kampsport som var den ultimata. Varenda finnig tonårsgrabb med en Chuck Norris-plansch på sitt pojkrum, höll andan. Skulle kampstilarna som fokuserade på kraftfulla sparktekniker vara de vinnande? Skulle handteknikerna visa sig vara överlägsna, eller skulle rent av brottarna vara de mest framgångsrika? Över hela världen fanns det massor med människor som spekulerade över vad som skulle gå segrande ur dessa episka sammandrabbningar.
Så vad hände då?

Jo, det som inträffade är något förvånande i mitt tycke.
Efter ett antal hundra matcher och några år senare så har något intressant hänt. Många kampstilar har varit designade efter ett specifikt regelverk. Du får till exempel inte slåss i grekisk-romersk brottning och du får inte brottas i Tae Kwon Doe. När allting blev tillåtet i ringen hade samtliga kampsporter olika svagheter som blev tydliga. För att lyckas vinna sina matcher var alla mer eller mindre tvungna att lära sig att förhålla sig till alla andras kampsporter. Därför är denna blandning idag en egen kamsport vid namn MMA (Mixed Martial Arts). MMA är ett paraply av tekniker som gör att den är en form av generalism. Ingen specialist har än så länge tagit en tyngre titel, utan det är tveklöst som så att för att vara framgångsrik måste en fighter kunna en del om allt.

Förflytta denna liknelse till arbetslivet och omsätt den till en situation där omständigheterna förändras mycket snabbt. Det borde vara bortom diskussion idag att så verkligen är fallet. Informationstillgängligheten har skapat en oerhört dynamisk affärsvärld olik något mänskligheten tidigare upplevt. Tidigare har vi ofta förringat generalistens karriärsutrustning och haft svårt för att förstå den som bygger sin kompetens på tvären. Vi har talat nedlåtande om hoppjerkor och om den som inte ”blir vid sin läst”. Fast det är lätt att glömma generalismens styrka (som att vinna i Jeopardy).
Idag är allt tillåtet (även i arbetslivet) och i den kontexten är en generalist perfekt rustad.

SidoNotis: En annan märklig sak att ta till sig kring generalism är att ju mer generellt ett ansikte är, desto vackrare uppfattar vi det. 

Publicerat

Makt, status och andra vänner


Ordet status har du hört förut och det har säkert en specifik betydelse för dig. Status är ett utryck för makt i någon form.
“All I want is a warm bed and a kind word and unlimited power.”
När ordet status värderas som begrepp i socialpsykologisk tappning blir det intressant.
För mig har status blivit ett ord som färgar den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på status och hur det smyger sig in i konversationer och tankar.
Börja med att fundera kring att vi kan ha olika typer av status:
1. Det finns status vi uppnår genom den roll vi har (som genom att vara chef exempelvis)
2. Det finns status vi uppnår genom de som är våra vänner (Att vara kompis med en ”kändis” kan ha någon effekt tex)
3. Det finns status som vi uppnår genom familjetillhörighet (Att vara en Bernadotte har sannolikt någon effekt på hur människor ser dig)
4. Det finns status som handlar om det inflytande vi har på andra (ex: genom att vi skriver på en uppmärksammad politisk blogg)
Sen finns det massor av otaliga saker som kan ge oss status utöver detta såsom vårt utseende, vår senioritet och kanske tillochmed hur många vänner du har på facebook.
Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentast i rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är insikten i att du sannolikt skulle komma fram till att det går ganska lätt att gradera andra människor på detta vis. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har biologiskt programmerats till att bära en rad med ständigt uppdaterade kognitiva ”listor” i huvudet.

Dessa är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som låter oss orientera efter var vi är i förhållande till alla andra. Med andra ord, för att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan. Detta antas vara något som vi gör för att fungera i sociala sammanhang.

Reklam- och marknadsföringsbranchen har förstått detta och kanske finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”). Missförståndet är att vi tänker på de statusorienterade människorna som någon som eftersträvar pengar, fina titlar eller dyra materiella ting. Låt oss revidera den bilden. Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Fast även ett utpräglat asketiskt leverna kan handla om status eftersom du där bevisar för andra att du minsann klarar dig själv utan en massa tramsiga bekvämlighetsartiklar. Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar i viss mån om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd? Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan de köpte på Åhlens, eller undviker att berätta ens för sin egen familj att de blivit uppsagda? Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind? Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la ”Jag åkte till Pariiiiis och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls utan avväpnar situationen typ:  ”Jag köpte en get till en fattig familj i Afrika istället”.

Organisationsperspektivet?
Vissa organisationer uppmuntrar statustänkande genom att tillämpa långa titlar och tydliga hierarkier. Detta är inte något som nödvändigtvis är kontraproduktivt, men det skapar onekligen en speciell typ av organisation. Sen är människor ofta duktiga på att själva uppfinna saker som ger en viss status ifall organisationen i sig egentligen är designad för att vara platt. Exempelvis har jag varit med om hur ett av världens plattaste företag har en personalstyrka som i viss mån lägger status i huruvida man bor på företagsorten eller inte.
Hur benägna vi är att tänka i makttermer har också en koppling till den kultur vi verkar i och hur vi ser på maktdistans (tänker återigen på Geert Hofstedes studier här). Ju mer avstånd vi har till auktoriteter desto mer tenderar vi att tänka i statustermer.

Generationsperspektivet på status?
Detta är intressant tycker jag därför att vi har generellt sett lite olika syn på vad som ger status. Generation Y värderar världsvana högt men även utseende och ambition är saker som ger status. Generation X fann konstigt nog en viss status i apati när vi var yngre medan vi idag ofta navigerar efter vår yrkespersona som ett led i att fånga status. 

Värt att fundera på?
Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk.

Bara för att vi kan betyder det inte att det finns en anledning att ständigt jämföra sig själv med andra människor.
”Never compare your inside to somebody elses outside”

Publicerat

Maximala antalet meriterande högskolepoäng?

”Children have to be educated, but they have also to be left to educate themselves.”
Ernest Dimnet

För några år sedan satt jag som konsultchef och talade med en presumtiv kund kring ett uppdrag. Jag berättade om en kandidat som jag trodde att denna kund skulle vara intresserad av. Kunden noterar att konsulten vi diskuterar har över 300 högskolepoäng och utbrister att ”så många högskolepoäng är inte en merit”. Fram tills dess hade jag aldrig reflekterat över att man kunde ha för mycket utbildning, men det startade en intressant serie av reflektioner.
1-Ifall man studerat på heltid i fem år, så innebär det ju uppenbarligen att man inte arbetat på heltid de senaste fem åren (jag inser att det finns undantag till regeln).
2- Ifall man inte studerat de senaste fem åren så har man bevisligen gjort något annat. Svaret på frågan ”vad” innehåller en oerhörd massa information om vilken typ av person man har framför sig. Jag vill än en gång påtala att det är svårt att nämna en ikonisk entreprenör som fullföljt skolan (Gates, Jobs, Karan och Branson är alla exempel på människor som hoppat av sina utbildningar). Givetvis finns det väldigt olika högskolepoäng men värt att fundera över är hur vi värderar dem. Ponera att vi har två kandidater som båda har 180 poäng. Den ena har läst ett program med en inriktning (tex: psykologi). Den andra har läst ett flertal A-kurser inom områden som inte är uppenbart besläktade med varandra (ekonomi, filosofi, psykologi). Vem har då den bästa utbildningen av dessa två? Den ena är generalist med en bred bas av kunskap, medan den andra är mer av en specialist med en tydlig inriktning.

Jag har definitivt en respekt för utbildningar detta vill jag vara tydlig med, men samtidigt befinner vi oss i en värld som förändras i ett allt snabbare tempo. Bara att vi talar om ”den akademiska världen” befäster att den är en egen sfär som är väsenskild från arbetslivet. Tempot av förändringar i vår värld gör också att det blir svårare för långa utbildningar att leverera den typen av kunskap som fortfarande är relevant fem år senare när arbetslivet tar vid. (vem kunde förutsäga för fem år sedan att något vi benämner som  sociala medier skulle förändra vårt konsumentbeteende, vår informationshantering, våra sociala kontakter och störta diktaturer?). Förändringstakten drivs delvis av globalisering och en kultur där internet blir en gemensam nation där fler och fler länder möts på det kapitalistiska nätverket. Konsekvensen blir en ökad hastighet på transaktioner, prisjämförelser och reaktioner vilket driver en ny ultrasnabb ekonomi som drar upp det traditionella arbetslivet med rötterna.
Ifall du befinner dig i arbetslivet medan du studerar exponeras du automatiskt för denna förändring samtidigt. Det känns som att vi närmar oss en tid där företagen förväntas stå för mer utav kunskapsbyggandet än vad skolorna gör. Sannolikt är det därför som det bubblar mycket kring uttryck som Knowledge management, kompetensprofilering och E-learning. En av mina Generation Y kollegor menar att hans generation ser skolan som bortkastad tid eftersom han ändå förväntar sig att det egentliga lärandet sker hos arbetsgivaren ”i verkligheten”. Skolan uppfattas som ”den grunda änden av bassängen”, en trygghetsplats man återvänder till ifall yrkeslivet blir för tufft. Kanske är nästa logiska steg en utbildningsform som praktiskt innebär en halvtidsanställning och en halvfartsstudie i tandem?

Ifall man följer Blooms taxonomi kan det ju faktiskt uttryckas som att min Y-kollega har helt rätt i sin ansats om lärande. Enligt Bloom är äkta kunskap något man kan tillskansa sig först efter att man provat och analyserat det man lärt sig i en praktisk verklighet. Att jag har memorerat all information om något innebär att alltså inte att jag hur kunskap om det. Det innebär bara att jag har information om den. Kanske är det (som någon filosof uttryckte det) ”att utbildning är den progressiva insikten av ens egen okunnighet”.

Det var det blogginlägget,
(nu skall jag hålla föredrag för 70 knivskarpa yrkeskvinnor i nätverket Caprifol. Ifall detta blir mitt sista inlägg så vet ni varför)