Publicerat

Är Volvo:s stjärnor, IKEA:s dropouts?


Du har en dag bestämt dig för att du skall bli den bästa sprinter som världen skådat. Du tränar hårt och explosivt för detta genom att spurta korta distanser.  Din kropp förser du med rikliga mängder protein för att den skall ha optimala förutsättningar för att bygga kraftfulla typ II muskelfibrer fullproppade med raketbränsle.

Efter en stund börjar du även att tilltalas av tanken på att kunna springa riktigt långa distanser. Du beslutar dig därför för att också bli den bästa maratonlöparen i hela världen. Du täcker enorma distanser och springer under timslånga sessioner. Din träning fokuserar på att skapa de uthålliga långsamma muskelfibrer som möjliggör den extrema tärande prestation som ett maraton faktiskt utgör.

Det behövs inte mycket insikt i träning och anatomi för att inse att ovanstående träningsformer står i intressekonflikt med varandra. Du kommer inte att bli världsmästare i någondera av sporterna. På sin höjd kan du bli medioker på båda plan. För att bli enastående behöver vi ibland göra distinkta val (den ”gyllene medelvägen” är ofta minerad).
På samma sätt förhåller sig en verksamhet till världen.
Den verksamhet som bestämmer sig för att satsa på innovation, kan inte samtidigt satsa lika fokuserat på kostnadseffektivisering. Innovation bygger ju nämligen på möjligheten till att finna nya osäkra vägar och att satsa kapital och resurser på att ta reda  på var dessa vägar leder. Det omvända gäller effektivitetsprocesser som handlar om att rationalisera, processoptimera och att fila bort kanter på det som utförs. Effektoptimering är en cyklisk process av ständig förbättring.

Dessutom finns det faktorer som ytterliggare påverkar ett företags situation. Vissa branscher är extremt föränderliga (IT och telekom är typiska exempel på det) medan andra är till synes orubbliga över tid (givetvis är ingen bransch helt statisk men i relation till varandra kan exempelvis bilindustrin och möbelindustrin antas vara olika varandra på den punkten).
Låt mig nu förklara vad jag menar med min medvetet respektlösa rubrik:

Vad som kännetecknar en talang bör stå helt i relation till företagets framtida situation. För att svara på frågan om ”vad som kännetecknar en talang” måste vi första svara på frågan: Vad är vitalt för företagets överlevnad?

Googles talanger (innovativ kultur i en föränderlig bransch)  En förändringsbenägen, kreativ och nyfiken kommunikatör.

Ryan Airs talanger (kostnadsoptimerad kultur i en föränderlig bransch)En karismatisk, inspirerande visionär med mod och integritet

Volvos talanger (innovativ kultur i en statisk bransch)
En tålmodig grubblare med relationsfokus

IKEA:s talanger (kostnadsoptimerad kultur i en statisk bransch): En ödmjuk, strukturerad lagspelare med pragmatisk inställning till verksamhetsmålen

Givetvis är detta föränderligt över avdelning och funktion. Vissa delar av en verksamhet kan vara extremt lättrörliga medan andra är oföränderliga över tid. Ovanstående är en subjektiv schablonisering från min sida som givetvis bäst görs av respektive företags strategiska HR:funktion i samverkan med ledning.

Notis:Det som absolut inte bör glömmas bort är att även ”rätt” ledarskap i en organisation kan och bör definieras utifrån dessa grunder. Ett exempel på någon som lyckats bra med en tydlig ledarskapsfilosofi är General electrics som formulerat devisen ”Älska excellens, hata byråkrati” som en ledstjärna för sina chefer och medarbetare. Detta talar tydligt som en reflektion av en pragmatisk företagskultur i en stabil bransch.

Summering
Det som är ett hyllat beteende på en arbetsplats kan bli det som gör att du får kicken på nästa. Med min medvetet provocerande rubrik menade jag att Volvo och IKEA befinner sig i väldigt olika situationer och att detta därmed torde sätta väldigt olika fokus på vad en talang är för något.

Värt att poängtera är att talangbegreppet inte bör utgå ifrån var ett företag är nu, utan snarare vara en ambition om att beskriva vad man tror är den blivande situationen. Rekrytera spretiga, idebubblande innovatörer ifall det är troligt att branschen kommer att förändras mycket under de kommande åren.

En intressant detalj är att även ifall IKEA och Google kan anses vara varandras diametrala motsatser, är de fortfarande två av världens populäraste arbetsgivare. Slutsatsen att dra av detta är att olika företagsfilosofier appellerar till olika människor. Det är alltså inte mer rätt att vara innovativ än att vara effektivitetsorienterad.

Min poäng med hela texten är kort och gott att: Talang är en beskrivning av ett beteende. Detta beteende är relaterat till en verksamhet och definieras utifrån denna verksamhets kultur och situation.

Publicerat

Är talang universellt?


I ”öppna kulturer” som Sverige gillar vi det som är annorlunda (Geert Hofstede). Som en konsekvens anser vi här att talanger är de som ”som sticker ut”. Mjuka värden anges därför här som en av de tyngsta argumenten för varför en specifik kandidat fick en anställning (källa: Martin Eriksson , Säljsidan). I mer formella nationer (ex Tyskland) ligger däremot tydlig fokus på akademiska meriter och liknande information som kan fångas på papper. Där är rekryterarna inte fokuserade på att anställa någon som känns rätt, utan snarare någon vars formella bakgrund passar in på en mall. Fokus ligger på att inte göra fel. När detta är fokus blir det lätt skolorna som avgör vad som är minst riskabelt (en student från ett stort välrenommerat universitet är sannolikt ett säkrare kort än någon som gått en KY-utbildning i Fisksätra). Skillnaden kan alltså beskrivas som att vi i Sverige fokuserar mer på personlighet än akademiska meriter.

Tidsmässiga aspekter?

Talang är som bekant en term som relaterar till någonting som anses vara eftersträvansvärt. Inte sällan reflekterar detta ideal till rådande normer i samhället. Fram tills 50-talet var disciplin och lojalitet två av de starkaste värdeorden i västvärlden (vilket bidrog till det ärofyllda fenomenet med att förtjäna Guldklockan). Personlighetsidealet var introvert, tillknäppt och kollektivistiskt (”Att tala är silver att tiga är guld”) Som en konsekvens blev en talang någon som var en jordnära arbetsmyra. Talangen var en person som med eftertänksamhet och disciplin hanterade allt som behövdes hanteras för att lösa en uppgift utan att gnälla. Inte sällan var denna person noggrann, precis och gjorde sällan fel. Denna tids talang var den som klarade av att utföra ett dagsverke trots dubbelsidig lunginflammation och fotblåsor. Han (ja det var en han på den tiden) var någon som ingick i ett arbetslag men som utmärkte sig genom att vara ännu mer fokuserad på arbetet än normen, en självuppoffrande ardennerhäst med okuvlig beslutsamhet. Ofta var senioritet en viktig del av denna persons status (ungtuppar gjorde sig inte besvär).

Under de senaste åren har normerna förändrats mycket och vi har istället närt en filosofi om att en talang inte är en del av en grupp utan att det snarare är en individ som utmärker sig genom att vara annorlunda än kollektivet, någon som står ut genom både utseende och personlighet. Att inte göra fel är inte längre viktigt. Snarare är det en brist på ”rädslan att göra fel” som är viktigt idag. Dagens talanger verkar i medias ögon vara unga, kreativa, uppkäftiga entreprenörer. Människor som trotsar hierarkier, dogma och normer med sina idéer och handlingar.
En annan reflektion kring talangresan från lojal arbetsmyra till entreprenöriell innovatör kanske återfinns på Maslovs behovstrappa? Förr arbetade vi för att det var det enda sättet att få mat på bordet och vi drevs därmed av fysiologiska behov. Idag arbetar vi som regel främst för självförverkligande eller status, eftersom det finns ett skyddsnät vare sig vi har en anställning eller inte.

Bäst föredatum?
”Kan man vara 41 år och vara en talang?”
Denna fråga ställde en av de talanger som jag valt att inkludera i min kommande bok om Talent management.

I Sverige ståtar utmärkelsen ”Årets supertalang” som är en årlig rankinglista med 101 namn.

Värt att notera är att denna lista 2011 bara inbegriper människor under 40 år. Svaret är alltså nej, talangen i min bok skulle inte platsa där även om hennes förmågor är mycket påtagliga. Det ter sig som att i vårt ungdomsdyrkande tidevarv, har talang ett bäst-före-datum. Medelåldern kanske kväver talang enligt de som förordar åldersrasismen? (trots att forskning från Tyska arbetsministeriet visar att vi är som mest produktiva mellan 45 och 49). Kanske är ungdomsdyrkan naturligt i ett samhälle där vi regelmässigt retuscherar bort rynkor även på fotomodeller som bara tonåringar och där 30 är det nya 20?

Idag är en talang nästan alltid en beskriving på någon som är ung vilket är en konsekvens av att samhället gjort ungdomen till en religion.

Publicerat

Lunds universitet utmanar mina teorier om Generationsanpassat ledarskap


För några månader sedan blev jag kontaktad av några ambitiösa studenter från Lunds universitet (Anna Falkenström, Johan Gunnarsson, Mattias Holmström, Alexandra Åkesson).
De bad om att få intervjua mig angående generationsanpassat ledarskap. Utöver en trevlig pratstund var det extra givande eftersom de efter detta har jämfört mina teorier med den krassa verkligheten. De har talat med andra individer tillhörande Generation Y och känt dessa på pulsen kring vad som är den ”perfekte chefen”. De har även studerat hur olika ledare från Generation X och Y ser på saken, samt jämfört andra Generationteoretikers åsikter i ämnet.

Slutresultatet är en mycket intressant rapport som jag fått deras tillstånd att lägga ut här på sidan. Vad blev resultatet då?
Höll mina teorier i denna studie eller visade sig generationsanpassat ledarskap att vara ett filosofiskt korthus?
Läs själv: Generationsanpassat ledarskap_LU_Studie

Publicerat

Är det en talang att ha storlek 56 i skor?

Rugby är utan tvekan en av världens hårdaste sporter. Just nu är det en 85kg tung spelare som dragit till sig rugbyvärldens ögon. Trots sin vikt är han kort och kompakt med sina ringa 168 centimeter över marken. Detta är dock inget problem eftersom han har gott om tid på sig att växa på längden. Fotu som pojken heter är nämligen bara 9-år gammal. En enad skara föräldrar är dock mycket oroade eftersom Fotu springer ner deras små nio-åringar som käglor. Diskussioner pågår ifall Fotu skall bli uppflyttad till att spela med vuxna spelare. Baserad enbart på hans enorma fysik benämns han redan nu som en makalös talang.

Jag jobbade vid ett tillfälle i ett arbetslag med ett antal väldigt utåtriktade individer (någon beskrev det som att vi led av social inkontinens). Diskussioner och idéer i vårt arbetslag uppstod på ett ögonblick och försvann på en millisekund. Åsikter vände på en femöring och alla våra diskussioner var dynamiska, ytliga och röriga. En dag började en ung dam med ett nedtonat yttre hos oss. Hennes diskreta framtoning, lugna temperament och hennes förkärlek för gråskalor gjorde att jag ibland kände ett behov av att kolla hennes puls. Snart upptäckte arbetslaget att det fanns en annan sida bakom hennes lågmälda karisma. Hon var nämligen fenomenal på en bortglömd konstform benämnd att tänka efter. Genom att vara efterklok i förskott blev hon en naturlig bromskloss (och tillika livräddare) som hindrade oss från att göra flera burn-outs över stupets kant. Gång på gång var det hon som påtalade att ”Vänta lite nu, visst provade vi detta tidigare utan framgång?” eller: ”Vi angriper bara symptomet, vad är egentligen problemet?”. Hon hade som jag ser det en talang, vilken egentligen kanske bara märktes i kontrasten av de andra personligheterna i vårt arbetslag. När vi talar om hennes talang, beskriver vi egentligen ett personlighetsdrag. Hon var nämligen introvert, medan vi var extroverta.

En projektledare jag arbetade med hade en mycket intressant förmåga. I min bransch är det vanligt med specialister som med oerhörd fokus borrar sig långt ner i ett ämne tills allt det hårda stämmer till sista decimalen. Ofta lämnas väldigt lite till slumpen, samtidigt som allt lämnas till slumpen eftersom dessa specialister inte tar hänsyn till det mänskliga elementet. Detta är ett vanligt sätt att arbeta på i en bransch som präglas av information, metodik och systematisering. Tendensen är att jobba i djupled. Den här personen jag tänker på hade en annan styrka. Han tänkte nämligen ”på tvären”. Vad jag menar med det var att han enligt egen utsago ”aldrig arbetade med teknikprojekt”. Istället menade han att alla projekt var verksamhetsanslutna och i linje med detta breddade han sitt arbete och sin förståelse tills att han skapat en tydlig bild av allt som kunde beröras av projektet (han noterade inte enbart ”vad” som skulle göras, utan undersökte även ”varför”). Han förutsåg kommande intressekonflikter på olika nivåer långt innan de inträffade. Dessa konflikter stävjade han med smart informationsplanering och prestigelösa möten ansikte mot ansikte. Bredden i hans arbete inkorporerade vanliga projektkomponenter som processkartläggning och verksamhetsstrategier men även en imponerande fingertoppskänsla för ”vad som satt i väggarna” och ett öra mot rälsen kring organisationens tidigare erfarenheter. Den här laterala kompetensen var kännbar för alla som påverkades av projektet och det gav en holistisk känsla av ”full koll” på både det mjuka och det hårda. Jag skulle säga att den talang som denna man hade var en slags processtalang, alltså en invand filosofi kring arbete som gav denna tyngd till allt han utförde.

Redan nu har dessa tre berättelser berört hur människor kan uppfattas som talanger men på helt skilda grunder. Ibland räknas vi som talanger på grund av fysiska attribut (Simmaren Ian Thorpe brukar exempelvis omnämnas för sina långa fötter som bidrar till att göra honom till en supertalang). Detta är fysiskt relaterad talang. Värt att notera är att det som är en talang i en situation kan vara ett handikapp i en annan (jag har exempelvis läst att monsterbrottaren Karelin vägde sju kilo vid födseln, ”aj!”)
I andra fall noteras personlighetsdrag vi har och dessa gör oss till talanger i den miljö vi befinner oss i. I dessa fall kan vi kalla det för personlighetsbaserad talang. I det tredje fallet handlar det om ett sätt att förhålla oss till en uppgift som gör att vi uppfattas som talanger i en given roll (tragiskt nog är det ofta workaholic-beteende som ger denna talangstämpel i arbetssituationer). Detta kallas för en processpecifik talang.

Utöver detta kan det även finnas talanger som övat upp sig på ett imponerande vis för en specifik uppgift. Att kunna jonglera, memorera nummersekvenser, minnas nördig Star Wars-trivia eller teckna fotorealistiska porträtt med akvareller är några exempel på dessa talanger. Detta benämns som en domänspecifik talang.

I en verksamhet då?
Som synes är talang en skräpvariabel. Den är ett ord utan substans som kan betyda allt mellan himmel och jord.
För en organisation som arbetar med att finna, attrahera, behålla och utveckla talanger tror jag att det är mycket viktigt att definiera vad som är en talang i den miljön. I ett företag i en bransch som är ombytligt är kanske en talang en högpresterande person som välkomnar förändring och är nyfiken på andra roller inom samma organisation. I en mer statisk verksamhet är kanske en talang en benämning på någon som måste ha en specifik utbildning och som visar stort intresse enbart för en specifik yrkesroll. Kanske har en talang ett definierat ålderspann på vissa företag (vilket är åldersrasism ifall du frågar mig). Någon cynisk rekryteringskonsult har uttryckt det som att ”I min bransch är en talang, någon som säger ’ja’”.
Det viktiga är att talangbegreppet på ett relevant sätt reflekterar vad som är framgångsrikt för verksamhetens fortsatta existens.

 

Publicerat

Jenny Sands – Hjälper nyfikna (men stressade) läsare att förstå generationer

Marknadskommunikatören Jenny Sands har gjort en ypperlig sammanfattning utav min bok om Generationer. I ett blogginlägg återberättar hon framgångsrikt det mest centrala från 250 sidor text (vilket sannolikt är en illustration på hennes förmåga som kommunikatör). Det öppnar mina ögon som författare när jag ser hur någon annan valt att sammanfatta min bok. Kanske är det också ett typiskt drag hos någon från Generation X att vilja sammanfatta, kondensera och ”tidsoptimera” information på det vis som Jenny valt att göra?