I en undersökning jag satte samman kring hur olika generationer ser på ”den perfekta chefen” skrev en 50-talist att han ville ha en chef som förstod att dennes jobb var att citat ”inte motivera mig utan att låta bli att demotivera mig”. Detta fastnade hos mig och fick mig att fundera vidare på en trend just nu.
Att leta efter modeord och plattityder i platsannonser är intressant. Det finns onekligen flera trender här. För några år sedan eftersöktes det frekvent människor med ”social kompetens” eller som ”var spindeln i nätet” eller som klarade av att ha ”många bollar i luften”.
De senaste åren har det handlat en hel del om att man söker prestigelösa, drivna och kreativa individer. Men det finns ett nytt ord som börjar synas allt oftare.
Något som allt oftare figurerar i anställningsannonser är nämligen önskemålet att den sökande skall vara självmotiverande.
Det är här jag stannar och funderar på vad jag får för associationer. Den cyniska generation X-sidan av min identitet läser in och tolkar detta som att vad man säger är detta: ”På vår arbetsplats har vi en lång historia av att människor slutar frekvent. Vi har även svaga/oengagerade/dåliga chefer i våra led. Förvänta dig lite positiv feedback här, ingen återkoppling eller någon uppmärksamhet för det du gör”.
Givetvis är detta min högst subjektiva bedömning, men jag upplever det som att det är en varningsklocka när en arbetsplats söker självmotiverande medarbetare. Kanske därför att i min erfarenhet handlar det ofta om företagskulturer där den anställde är betraktad som en beläggningsgrad, ett intäktsmål eller en funktion, snarare än en levande varelse av kött och blod. Genom att efterfråga en självmotiverande person förflyttar man också ansvaret från chef till medarbetare. Ifall arbetet inte faller tillräckligt bra ut kan det ju då hävdas att ”Men du påstod ju att du var självmotiverande?”
Jag tror personligen att det är som Tim Robbins säger att ”Det finns inte oengagerade människor, men det finns människor vars mål inte engagerar dem.”
Oavsett hur engagerad du är som person, oavsett hur mycket passion som bor inom dig kommer fel chefsskap och fel förutsättningar att dränera din energi. Det är fullt möljligt att kväva även en extremt engagerad människa med felaktiga förutsättningar. Betyder jakten på självmotiverande medarbetare att man i själva verket söker någon som är ”immun mot oengagerade chefer”? Finns det någon sådan person?
Men det finns även en polarisering tror jag. Det finns en positiv sida med.
Min slutsats är att jag tror att två typer av företag efterfrågar självmotiverande medarbetare. Det är antingen de som egentligen inte är intresserade av sina anställda (de söker ett självspelande piano)eller är det de som verkligen har förstått engagemang (och som ser värdet i ett tydligt ledarskap).
Söker man självmotiverande medarbetare sänder det onekligen ut en signal.
Värt att fundera på är vad motiven är för att efterfråga den egenskapen.