Det är en regntung dag i november när allt känns Leonard Cohen. Blygrå moln skänker ett dystert dis när Jag lyssnar av meddelandet på telefonen. Rösten som talar har svårt att dölja sin glädje:
”Hej Linus, här får du en portion sol denna grå dag. Vet du vad? Vi har utvärderat föreläsningen du höll förra veckan. 98% av deltagarna gav högsta betyg! Jag hoppas att du sträcker på dig när du hör detta!”
Sträcker på mig gör jag direkt, men bara för att jag skyldigt inser att jag förfallit i min sedvanliga Gollum-pose vid datorn. Min nästa tanke är: ”Två procent gillade inte det. Hur lyckades jag stöta mig med dem? Skulle jag tagit den röda kavajen? Skämtade jag för mycket om tyskar?”
