Det finns studier som bevakar generationsbegreppet från ett långsiktigt perspektiv och studerar hur värderingar förändras över tid.
Dessa studier är intressanta eftersom de svarar på frågan: ”Är vi vår tid eller vår ålder?”
(dvs :är olikheter mellan 90-talister och 50-talister kanske bara en fråga om att de är av olika ålder, eller finns det en annan aspekt?)
En dylik lång studie är den som bedrivits på San Diegos universitet där de varje år sedan 40:talet ställt samma frågor till sina elever. Flera av dessa frågor är extremt intressanta då svaren har förändrats extremt mycket över tid. Ett exempel är frågan om ”Vad är det viktigaste en förälder kan lära sitt barn?”. På fyrtiotalet var de dominerande svaren ”Lojalitet” och ”Disciplin”.
Sedan 90:talet har de dominerande svaren istället handlat om att ”lära barn att älska sig själva” och att ”Våga följa sina drömmar”.
Det finns även ett intressant genus-mönster som framträder i denna undersökning. Det finns en sektion av testet där eleven uppmanas att beskriva sig själv med hjälp av olika adjektiv såsom ”tuff” eller ”emotionell”. Vissa av dessa adjektiv kan uppfattas som klassiskt manliga (som exempelvis ”tuff”) och vissa är mer traditionellt feminina. Det intressanta är att i testerna från 40:talet sammanföll adjektiven med 90% det kön som svaranden har (männen valde alltså i hög utsträckning de ”manliga” adjektiven och kvinnorna de ”feminina”). Sedan 90 talet är den tydliga trenden att dessa adjektiv nu används av både könen i hög utsträckning (män anser sig ha kvinnliga egenskaper och kvinnor anser sig ha manliga egenskaper).
Även i Sverige finns det intressanta förändringar att se. 1971 svarade exempelvis 53% av nyblivna föräldrar att de var för barnaga. 2005 var det bara 13% som tyckte så.
Min favorit av undersökningens frågor är dock påståendet ”Jag tillhör de 10% som är de bästa eleverna”. Detta är en fråga som 90:talisterna idag till 70% svarar ”Ja” på.