Jag har brottats en stund med att försöka klä detta fenomen i ord. Det är en abstrakt del av ens arbetssituation som jag har börjat att betrakta som det mest vitala i utbytet mellan anställd och företag.
Min huvudsakliga devis är följande:
Ett företag som betraktar sin medarbetare som ett intäktsmål,
får anställda som betraktar företaget som en lönecheck.
Det blir då en kommunikation mellan dessa parter som egentligen bara är en transaktion av två saker, nämligen tid och pengar (”Jag ger min vecka till företaget och får en ekonomisk kompensation för 40 timmar”). Men att bara byta sin tid mot pengar måste väl vara en dålig deal egentligen?
Om man nu har kommit så långt i tanken att man accepterat att huvudelen av en organisations värde består av det abstrakta (till så stor del som 75% enligt Procter & Gamble) är det nog inte en stretch att ta till sig det som jag kallar för det ideella lagret.
Vad är det ideella lagret?
Det ideella lagret är som jag ser det en buffert av villkorslöst engagemang. Det är samma typ av engagemang som gör att man hjälper en kompis att flytta utan att förvänta sig något direkt tillbaka (mer än en outtalad förväntan att samma vän hjälper dig den dagen du skall flytta). Det ideella lagret är en subjektiv uppfattning du har av vad som är ”rättvist och renhårigt” men utan att det för den del är reglerat i klausuler genom kronor och ören. Ifall det företag du arbetar för har ett ideellt lager mellan dig och lönechecken ser du din arbetsplats som något av en vän. Din arbetsplats och din organisation kan isåfall beskrivas med positiva adjektiv och du har en uppfattning om att du har en tillhörande relation till era värderingar, dina arbetsuppgifter och dina kollegor. Kanske kan man säga att det ideella lagret är ett sammanslaget mått på kärlek, motivation och förtroende mellan anställd och företag?
Varför är det ideella lagret viktigt?
Därför att företag som har detta lager får medarbetare som sträcker sig utanför sin lilla fyrkant när de märker att det finns uppgifter som landat mitt emellan olika fyrkanter men som ändå behöver göras. De slutar att se bara till egen vinning och börjar se till företagets bästa.
Dessa människor talar naturligt väl om sitt företag och blir ambassadörer för dess varumärke (intrycket av ett varumärke är som regel mest styrd av de människor du träffar som arbetar på företaget ifråga eller hur). Samma lager gör att du ger din presentation en sista förbättring klockan 22.25 en söndagkväll utan att sätta upp en enda minut kvällsarbete. Det är möjligt att du inte ens tänker på dessa minuter som arbete eftersom det bara räknas som arbete ifall du hellre hade gjort något annat.
Hur skapar jag som arbetsgivare detta lager?
1-Genom spontan frikostighet (som inte är beroende av ett ”om du gör detta så får du detta”). Biobiljetter eller ett sponsrat restaurangbesök till någon som du vet har arbetat lite extra hårt kan vara en form av sådan frikostighet
2-Genuinitet till sina värderingar och till sin bransch. Att efterleva det man säger och att inte bara vara ”in it for the money”.
3-Genom att respektera sina medarbetare och acceptera deras roller bortom arbetet som småbarnsföräldrar, syskon och äkta makar.
4-Att det verkar finnas en kollektiv känsla inom företaget att det bor en glädje i att utföra det som görs. Att det verkligen finns människor som ser uppgiften som en stor del av belöningen. Storslagna produkter som en Ferrari byggs inte av människor som tycker att deras jobb är ”sisådär”. De bästa tjänsterna och de vassaste produkterna byggs av människor som brinner på insidan för sin uppgift. Den typen av attityd smittar av sig.
När skadar man detta lager?
1-När man kostnadsoptimerar inåt på ett vis som verkar påverka enbart vissa delar av arbetsstyrkan (jag arbetade en gång på ett företag där VD:n konstaterade att man skulle sluta åka business class för att spara pengar. Det visade sig dock att det inte gällde honom själv)
2-När företag utnyttjar kryphål i lagstiftningen för att minska ersättningsnivåer till anställda på ett vis som strider mot normen. Givetvis finns det ersättningar och utgifter på båda håll men ibland känns de omoraliska. (Jag tänker här osökt på en snål vän jag hade som en gång föreslog att han skulle laga middag till oss och att vi därefter skulle dela på kostnaderna. Det tyckte jag lät rätt, men jag uppdagade att han hade satt upp arbetskostnad för sig själv som en del av beloppet.)
3-När medarbetare får dåliga arbetsverktyg (alternativt förväntas bekosta dessa själv). Att få verktyg att utföra sitt arbete med upplevs som ett hygienkrav av de flesta och därför är det dödligt för det idella lagret att börja kostnadsoptimera här.
4-När en organisation verkar ha en avsikt om att tjäna pengar inte bara på sina kunder utan på sina medarbetare.
5- Det har visat sig att hierarki och status inte nödvändigtvis är negativt för det ideella lagret. Däremot är det giftigt ifall hierarkierna upprättats på ett sätt som upplevs som orättvist (exempelvis genom nepotism)
Summering
Det ideella lagret som jag ser det är en balans av givande och tagande mellan företag och anställd. Det är en outtalad nivå av välvilja och kamratskap som läggs ovanpå lön (lön är ett hygienkrav som ingalunda ersätts av det ideella lagret). I min värld har varje stark arbetsplats en tjockt lager av idealism mellan sig och medarbetaren.
Jag kan väl inte vara ensam om att resonera i dessa banor? Vad har du för erfarenheter av denna svårgreppade aspekt av tillvaron som anställd?