Publicerat

Det viktigaste barn kan lära sig?

Det finns studier som bevakar generationsbegreppet från ett långsiktigt perspektiv och studerar hur värderingar förändras över tid.
Dessa studier är intressanta eftersom de svarar på frågan: ”Är vi vår tid eller vår ålder?”
(dvs :är olikheter mellan 90-talister och 50-talister kanske bara en fråga om att de är av olika ålder, eller finns det en annan aspekt?)

En dylik lång studie är den som bedrivits på San Diegos universitet där de varje år sedan 40:talet ställt samma frågor till sina elever. Flera av dessa frågor är extremt intressanta då svaren har förändrats extremt mycket över tid. Ett exempel är frågan om ”Vad är det viktigaste en förälder kan lära sitt barn?”. På fyrtiotalet var de dominerande svaren ”Lojalitet” och ”Disciplin”.

Sedan 90:talet har de dominerande svaren istället handlat om att ”lära barn att älska sig själva” och att ”Våga följa sina drömmar”.

Det finns även ett intressant genus-mönster som framträder i denna undersökning. Det finns en sektion av testet där eleven uppmanas att beskriva sig själv med hjälp av olika adjektiv såsom ”tuff” eller ”emotionell”. Vissa av dessa adjektiv kan uppfattas som klassiskt manliga (som exempelvis ”tuff”) och vissa är mer traditionellt feminina. Det intressanta är att i testerna från 40:talet sammanföll adjektiven med 90% det kön som svaranden har (männen valde alltså i hög utsträckning de ”manliga” adjektiven och kvinnorna de ”feminina”). Sedan 90 talet är den tydliga trenden att dessa adjektiv nu används av både könen i hög utsträckning (män anser sig ha kvinnliga egenskaper och kvinnor anser sig ha manliga egenskaper).
Även i Sverige finns det intressanta förändringar att se. 1971 svarade exempelvis 53% av nyblivna föräldrar att de var för barnaga. 2005 var det bara 13% som tyckte så.

Min favorit av undersökningens frågor är dock påståendet ”Jag tillhör de 10% som är de bästa eleverna”. Detta är en fråga som 90:talisterna idag till 70% svarar ”Ja” på.

 

Publicerat

Teknisk knockout på traditionell IT

Mitt inträde i yrkeslivet (på 90-talet) minns jag som omtumlande på flera sätt. En av de saker som jag uppskattade var att min arbetsgivare försedde mig med teknik som gjorde mig mer effektiv som yrkesperson än som privatperson. Jag fick en telefon som funkade i två världsdelar, en bärbar dator som kostade ett litet lands BNP, samt en grafitgrå handdator som innehöll mina dokument (och kunde spela Wolfenstein). IT gjorde mig till mer Linus helt enkelt.
När jag sitter som yrkesmänniska idag femton år senare och skriver detta inser jag att någonting måste gått fruktansvärt fel på vägen.

Jag är inte längre stolt över IT-branschen. Låt mig ta några exempel:

Mail
Kontorsslaven påminns varje vecka om att hålla sin totala mailskörd under 200MB. Mobil tillgång till mail via telefon eller läsplatta är ofta förbjudet av säkerhetsskäl. Vanligt förfarande är att kontorsslaven får en digital dosa som kan användas för att nå mail från externa platser.
Privatpersonen har oändligt stor inbox(ex: Gmail), kan nå denna mail närsomhelst via telefon eller läsplatta.

Dokumentlagring
Kontorsslaven kan beställa fillagring på en central filserver. Denna debiteras som en månadskostnad till dennes avdelning. Ledtiden är några veckor och filerna är som regel omöjliga att nå hemifrån (säkerhetspolicy).
Privatpersonen använder en molntjänst (ex: dropbox) som är gratis och omedelbar. Denna tjänst tillåter telefoner, läsplattor, hemdator såväl som arbetsdator att nå samma filer oavsett tid eller geografisk lokation. Filer versionshanteras och säkras på ett sätt som ger en extremt hög tillgänglighet.


Datorn
Kontorsslaven bär en äldre (och tyngre) laptop (ofta en Lenovo med tre minuters batteritid). Denna innehåller säkerhetsmjukvara som stjäler prestanda (ex: hårddiskkryptering). Dessutom startar virusscanningar i tid och otid vilka stryper processorkapaciteten. Enklare operationer (såsom att installera en printer) behövs det IT personal för eftersom användaren inte har administrativa rättigheter
Privatpersonen använder en snabb/lätt dator (ex: mac air) och har fulla rättigheter att installera det som denne behöver. Ofta finns mobilt bredband och Internet nås varsomhelstnärsomhelst

Telefonen
Kontorslaven har en telefon (av kostnadsbesparingsskäl inte en smartphone)
Privatpersonen har en smartphone. En kommunikationshub som förbinder mail, sociala nätverk, dokument, kalender och kontakter.
 

Samarbete
Kontorsslaven kan skapa brusiga gruppmöten via dyra betala-per-minut-tjänster (ex: Webex). Ofta kräver dessa speciella plugins till webbläsare och använder specifika kommunikationsportar som gör det hela komplicerat för användaren.
Privatpersonen kan köra flerpart gratis (ex: via skype) och dela skrivbord, dokument och applikationer i realtid. Tjänster som Google documents tillåter att människor över hela världen arbetar i samma dokument samtidigt.

Informationstillgång
Kontorsslaven sitter bakom en brandvägg som blockerar det som anses effektivitetshämmande (ex: Facebook, twitter). Det finns företag där Internettillgång inte är obligatoriskt. Nätverken har ofta trångt med bandbredd och därför blir innehåll med strömmande innehåll svårtillgängligt. Speciellt trådlösa företagsnätverk kan dras med riktigt dålig prestanda.
Privatpersonen har fri tillgång till Internet. De sociala medierna (ex: Facebook) är ett arbetsredskap som förbinder dennes kompetensnätverk. Trådlöst nätverk funkar perfekt oavsett var i bostaden man rör sig.

Ovanstående är anledningen till att den teknikintegrerade Generation Y betraktar yrkeslivets IT som en våt (och omodern) filt. Det var Gartner som konstaterade att för dagens arbetskraft handlar inte kompetens om vad den enskilda individen kan, utan det handlar om vad dennes sociala nätverk kan. Att stänga ner sociala medier är därför en absurd tanke ur produktivitetssynpunkt. När det egna hemmet är ett bättre kontor än ens kontor, har någon misslyckats med sin uppgift. Klassiska IT avdelningar försvarar sin konservativa inställning till tekniken med att ”det handlar om säkerhet”. Vi lever i en tid där det blivit ett mantra att allting handlar om säkerhet. Alla företag anser att de är SÄPO när det gäller detta och allt är superhemligt. Vad skulle ske ifall man istället fokuserat på att levera de verktyg och den teknik som medarbetare behöver för att vara produktiva? Hur märkligt är det inte att människor åker hem för att titta på företagets e-learning moduler hemifrån eftersom kontorsnätverket är för långsamt? För människor med drivkrafter och talang är verktygen en hygienfaktor. Även en Zlatan skulle spela dålig fotboll ifall det bara fanns gummistövlar att tillgå. IT-avdelningens självbevarande måste som jag ser det ligga i att lösa följande uppgift: Hur gör vi yrkespersonen lika kraftfull som privatpersonen när det gäller informationsteknik?

Publicerat

Baksidan av den höga självkänslans decennie

Jag satt precis och skakade sönder på ett flygplan över Ängelholm. Genom turbulensen lyckades jag ändå läsa ett antal sidor i en intressant och faktaspäckad bok som heter ”Generation Me”. En av de kapitel som ingår i boken belyser hur barnen på 90-talet uppfostrades på en våg av ”du-är-fantastisk-oavsett-om-du-kommer-sist”-mentalitet. Denna filosofi förespråkade att inte bedöma barn ifrån det de gör utan ifrån den de är. Det är även härifrån som ”jag kan bli vad jag vill om jag bara anstränger mig!”-attityden föddes. Som en konsekvens av denna trend har barn födda på 90-talet generellt sett en extremt hög självkänsla, faktiskt på gränsen till narcissism ibland. I en undersökning svarade exempelvis 32% av Gen Y att de ansåg att ”de borde vara har varit med på den första livbåten ifall de var på Titanic (källa: San Diego university of psychology). Det som jag fastnade för specifikt var en studie där Generation Y fick skatta sina egna förmågor. Det visade sig att 70% av eleverna ansåg att de var bland de 10% som presterade bäst. Intressant eller hur?

En liten followup-notis kring det där med hög självkänsla är att det uppdagats att människor med hög självkänsla inte nödvändigtvis presterar speciellt bra eftersom de gillar sig själva lika mycket vare sig de får framgång eller inte (vilket ger svaga incitament för att anstränga sig). Hög självkänsla kan alltså ha effekten att du släpper taget fortare än de som lägger in en portion av sin självskattning i hur väl de lyckas. Kinesiska ungdomar (märkta av såkallad tigerparenting) har generellt sett en låg uppmätt självkänsla. Däremot presterar de genomsnittligt bättre än västerländska studenter på nästan allt. En av anledningarna tros helt enkelt vara att de försöker hårdare för att ta höjd för en lägre självkänsla. Det finns uppenbarligen flera sätt att förhålla sig till självkänsla och självförtroende. Generationsforskaren Neil Howe driver en teori kring att alla generationer möter en livskris någon gång i livet (Generation X anses ha haft sin kris under de första tjugo åren av sin vistelse på Jorden). Howe påstår att Generation Y möter sin livskris just efter sina första tjugo år, när de kommer ut i ett arbetsliv som inte delar ut medaljer enbart för att man dyker upp.

Publicerat

Har generalisten ett existensberättigande?


Studera bilden ovan. Det är inte många människor som ser vad den föreställer.
(scrolla längst ner ifall du tror att du vet vad du ser)

Det som är intressant med bilden är hur du ser vad det är. Det går nämligen inte att avkoda den genom att fokusera på detaljnivå. Det är när du ser hela bilden samtidigt som motivet framträder. För mig är detta en metafor för hur en generalist orienterar sig i en organisation. Genom att kontinuerligt söka en helhetsbild och genom att vara färgblind för kompetensavgränsningar (”det där kan jag lära mig om uppgiften kräver det”) rör sig generalisten (ofta lite naivt) mellan specialiserade avdelningars revir. Inom medicin anses exempelvis erfarna allmänläkare att vara fantastiska på att finna de diagnoser som specialistläkarna missar.

Som generalist är det ibland svårt att definiera exakt vad du producerar. Andra yrkesroller av specialistkaraktär är ofta väldigt konkreta. Är du fotograf producerar du foton. Är du polis stoppar du bus och är du Hans Scheike så slåss du med granris. Generalistiska roller däremot handlar ofta om att få rätt människor att samstråla eller att ”stöpa om” information. Typiskt ”generalistgöra” är också att fånga in och göra aktiviteter utav lösryckta önskningar och strategier. Generalister skapar förutsättningar för att uppgifter, människor och resultat skall uppnås. Kanske är världens mest generalistiska yrke att vara coach? Generalistiska yrken kan ironiskt definieras som ”de jobb som producerar något som inte kan beskrivas utan en liten berättelse”.
Själv bävar jag inför att behöva förklara för mina barn vad jag gör på jobbet. Min nätkompis Kristina Elliot berättade om en dialog som en vän till henne hade råkat höra. Dialogen var mellan vännens son och dennes vänner. Vännen ifråga var professor.
”- Vad jobbar din pappa med?
– Min pappa jobbar med att prata i telefonen, dricka kaffe och skriva på datorn.
– Ja men vad jobbar han med?
– Han har ett stort kontor.
– Men vad gör han?
– ….Äh…. Han är gympalärare…”

Här är min uppfattning om generalister och specialister (baserat på mina egna upplevelser).
Problemlösning: Specialisten söker sig till en detalj och expanderar därifrån (letar efter en lös tråd och börjar nysta därifrån). Generalisten söker sig istället direkt upp på hög höjd och vill först ha en överblick. Ett vanligt drag hos en generalist på en ny arbetsplats är att skapa en lista som sammanfattar viktiga saker. Generalister arbetar parallellt med flera saker samtidigt, ofta med mycket energi och ofta med liten detaljkännedom. Specialisten tenderar att arbeta i sekvens med detaljkänsla och kvalitet. Jag tror att båda sidor har mycket att lära av sin motpol. Generalisten mår bra av att sålla och göra en sak i taget, på samma sätt som en specialist kan behöva att ibland ta ett kliv fram utan total detaljkontroll.

Något jag noterat är att generalister har en tendens att öka bredden på våra ansvarsuppgifter. Ofta får vår ”ansvarsradar” längre räckvidd än vad som först avsågs. När vi skall göra en förändring av något så enkelt som en mjukvara börjar vi att även undersöka vilka processer som berörs, vilka yrkesroller som skall använda mjukvaran och hur dessa internt är prioriterade. Mjukvaran kan måhända även bidraga till en bättre internkommunikation eller minska silotänkande i organisationen? Kort sagt, generalisten har en tendens att se hur olika dimensioner sammanlänkade och därför ser denne det som högst naturligt att ta höjd (och bredd) för alla sidor av situationen (generalisten zoomar ut för att förstå uppgiften). Specialisten gör lätt tvärtom. Denne begränsar, avgränsar och konkretiserar.

jag upplever det som att 80- och 90-talisterna är väldigt generalistiska i sin framtoning. Redan efter tre månader anser de sig kunna samma uppgift som det tog deras föregångare flera år att lära sig (kanske efterlever det det som Ingvar Kamprad förespråkar om att ”nöja sig med att lära sig något till 90%”?). Generation Y har lärt sig att se förändring som ett normalläge. En rörlig miljö ger kortare cykler och en naturlig fallenhet för generalism/ambivalens (”varför lära sig något till 100% när den kunskapen är omodern innan jag ens går ut skolan” sa en Generation Y kollega). För en generalist är inte lärande förknippat med ett klassrum utan är en ständig process av nyvaken nyfikenhet och barnslig hybris (”det där ser inte så svårt ut”).

Min slutanalys är att generalisten är viktigare nu än någonsin tidigare, speciellt i strategiska roller som kräver lateralt tänkande. Denne skapar informationspridning, nytänkande och mänskliga nätverk vilket leder till att aktiviteter kan utföras framgångsrikt även under förändring. Vidare tror jag också att en innovativ företagskultur kräver en blandning av generalister och specialister.
(Bilden föreställer alltså en dalmatiner som nosar i löv, men folk ser allt möjligt lustigt som stålmannen, Hiroshima eller en volvo. Nu lovar jag att inte skriva om specialism/generalism på en bra stund).

 

Publicerat

Kopplingsschema – Så engagerar du Generation X!

Att jag anser att engagemang är arbetslivets diamant, det tror jag inte undgått någon. Det har blivit allt vanligare att företag att mäter employee engagement varför jag kan dra slutsatsen om att jag inte är den enda som reflekterar över detta.
Det som jag tycker kan vara problematiken är ifall ledningen skapar en engagemangskultur som riktar sig till alla samtidigt och ser alla medarbetare som identiska generiska människor. Det blir lätt en vanilj-effekt och mynnar ofta ut i en rad förbättringar som är lagom bra för lagom många människor (något jag brukar kalla för Per Gessle-effekten). Med utgångspunkt från olika undersökningar kring generationsprofiler har jag dock försökt att justera bilden ytterliggare för att föra in en dimension till. Som ett resultat har jag skapat en aggregerad bild utav vad det förefaller som att olika generationer engageras av. Nedanstående bild är en engagemangsskarta för Generation X (klicka på bilden för att se den i sin helhet).
Nu ryms det uppenbarligen en del förklaringar för att göra denna tydligare. Låt mig utveckla några av de aktiviteter som inryms ovan:

Lean thinking – Relaterar till managmentfilosofin lean production som i sin korthet förespråkar en ständig process av förbättring/effektivisering och för att minimera ”skräp” (vilket exempelvis handlar om effektivisering av tid och resurser). Tillämpar man lean thinking är man hård mot sin egen verksamhet och ifrågasätter alla arbetsmoment kritiskt.

Autonomous worker ideal – Är ett uttryck för en uttalad filosofi hos anställd och chef kring självständighet och flexibilitet. En autonom ledare fördelar ramar och konstanter till den anställde (”detta skall levereras på detta datum i denna form under denna budget”) och sedan finner den anställde själv sin väg dit. Var, när eller hur ett resultat uppnås är oviktigt och det är bara resultatet som räknas.

Coaching leadership –  Behöver nog inte beskrivas närmare. Coaching möjliggör ett självständigt ledarskap som ligger i linje med den generation som fostrade sig själva.

Short reoccurring status meetings – Denna filosofi ligger perfekt i linje med generation X som avskyr långa möten och ineffektiva sittningar. Face-time är inte nödvändigtvis något positivt för generation X och därför kan det bli uppskattat med veckomöten som aldrig är längre än 15 minuter, men där det istället finns en tillgänglighet som gör att möten kan sättas samman på ögonblicksbasis för att behandla något kritiskt.

Skulle denna motivationskarta fungera även för dig?

Publicerat

Sju karaktärsdrag hos Generation Y som konsumenter

De senaste månaderna har jag sysselsatt mig och tio kollegor från Capgemini (Indien, Storbritanien och Holland bla). Tillsammans har vi satt ihop en rapport kring hur generationsbegreppet ser ut över resten av världen. I denna rapport har vi försökt att se över vad olika undersökningar kommit fram till kring ledarskap, engagemang och annat som berör generationsprofilen.
Jag tänkte dela med mig av ett segment vi har med i rapporten som berör just konsumtion. Detta är sju drag som framträder när vi dissikerar konsumentbeteendet hos 80- och 90-talisterna. De är en extremt intressant generation eftersom de har en sådan påverkan på vad andra generationer köper. Källor för nedanstående är rapporter från Capgemini, men även undersökningar av Joeri Van der Berg, Anders Parment, PEW och L2gen Y).Att det är Marilyn Monroe på bilden beror dels på att de senaste åren burit en stark retrotrend där gamla ikoner på nytt blivit populära, men kanske är hon mest med på bild eftersom det är ett vansinnigt tjusigt foto. Klicka på bilden för att se den i helprofil