Publicerat

Makt, status och andra vänner


Ordet status har du hört förut och det har säkert en specifik betydelse för dig. Status är ett utryck för makt i någon form.
“All I want is a warm bed and a kind word and unlimited power.”
När ordet status värderas som begrepp i socialpsykologisk tappning blir det intressant.
För mig har status blivit ett ord som färgar den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på status och hur det smyger sig in i konversationer och tankar.
Börja med att fundera kring att vi kan ha olika typer av status:
1. Det finns status vi uppnår genom den roll vi har (som genom att vara chef exempelvis)
2. Det finns status vi uppnår genom de som är våra vänner (Att vara kompis med en ”kändis” kan ha någon effekt tex)
3. Det finns status som vi uppnår genom familjetillhörighet (Att vara en Bernadotte har sannolikt någon effekt på hur människor ser dig)
4. Det finns status som handlar om det inflytande vi har på andra (ex: genom att vi skriver på en uppmärksammad politisk blogg)
Sen finns det massor av otaliga saker som kan ge oss status utöver detta såsom vårt utseende, vår senioritet och kanske tillochmed hur många vänner du har på facebook.
Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentast i rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är insikten i att du sannolikt skulle komma fram till att det går ganska lätt att gradera andra människor på detta vis. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har biologiskt programmerats till att bära en rad med ständigt uppdaterade kognitiva ”listor” i huvudet.

Dessa är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som låter oss orientera efter var vi är i förhållande till alla andra. Med andra ord, för att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan. Detta antas vara något som vi gör för att fungera i sociala sammanhang.

Reklam- och marknadsföringsbranchen har förstått detta och kanske finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”). Missförståndet är att vi tänker på de statusorienterade människorna som någon som eftersträvar pengar, fina titlar eller dyra materiella ting. Låt oss revidera den bilden. Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Fast även ett utpräglat asketiskt leverna kan handla om status eftersom du där bevisar för andra att du minsann klarar dig själv utan en massa tramsiga bekvämlighetsartiklar. Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar i viss mån om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd? Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan de köpte på Åhlens, eller undviker att berätta ens för sin egen familj att de blivit uppsagda? Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind? Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la ”Jag åkte till Pariiiiis och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls utan avväpnar situationen typ:  ”Jag köpte en get till en fattig familj i Afrika istället”.

Organisationsperspektivet?
Vissa organisationer uppmuntrar statustänkande genom att tillämpa långa titlar och tydliga hierarkier. Detta är inte något som nödvändigtvis är kontraproduktivt, men det skapar onekligen en speciell typ av organisation. Sen är människor ofta duktiga på att själva uppfinna saker som ger en viss status ifall organisationen i sig egentligen är designad för att vara platt. Exempelvis har jag varit med om hur ett av världens plattaste företag har en personalstyrka som i viss mån lägger status i huruvida man bor på företagsorten eller inte.
Hur benägna vi är att tänka i makttermer har också en koppling till den kultur vi verkar i och hur vi ser på maktdistans (tänker återigen på Geert Hofstedes studier här). Ju mer avstånd vi har till auktoriteter desto mer tenderar vi att tänka i statustermer.

Generationsperspektivet på status?
Detta är intressant tycker jag därför att vi har generellt sett lite olika syn på vad som ger status. Generation Y värderar världsvana högt men även utseende och ambition är saker som ger status. Generation X fann konstigt nog en viss status i apati när vi var yngre medan vi idag ofta navigerar efter vår yrkespersona som ett led i att fånga status. 

Värt att fundera på?
Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk.

Bara för att vi kan betyder det inte att det finns en anledning att ständigt jämföra sig själv med andra människor.
”Never compare your inside to somebody elses outside”

Publicerat

Maximala antalet meriterande högskolepoäng?

”Children have to be educated, but they have also to be left to educate themselves.”
Ernest Dimnet

För några år sedan satt jag som konsultchef och talade med en presumtiv kund kring ett uppdrag. Jag berättade om en kandidat som jag trodde att denna kund skulle vara intresserad av. Kunden noterar att konsulten vi diskuterar har över 300 högskolepoäng och utbrister att ”så många högskolepoäng är inte en merit”. Fram tills dess hade jag aldrig reflekterat över att man kunde ha för mycket utbildning, men det startade en intressant serie av reflektioner.
1-Ifall man studerat på heltid i fem år, så innebär det ju uppenbarligen att man inte arbetat på heltid de senaste fem åren (jag inser att det finns undantag till regeln).
2- Ifall man inte studerat de senaste fem åren så har man bevisligen gjort något annat. Svaret på frågan ”vad” innehåller en oerhörd massa information om vilken typ av person man har framför sig. Jag vill än en gång påtala att det är svårt att nämna en ikonisk entreprenör som fullföljt skolan (Gates, Jobs, Karan och Branson är alla exempel på människor som hoppat av sina utbildningar). Givetvis finns det väldigt olika högskolepoäng men värt att fundera över är hur vi värderar dem. Ponera att vi har två kandidater som båda har 180 poäng. Den ena har läst ett program med en inriktning (tex: psykologi). Den andra har läst ett flertal A-kurser inom områden som inte är uppenbart besläktade med varandra (ekonomi, filosofi, psykologi). Vem har då den bästa utbildningen av dessa två? Den ena är generalist med en bred bas av kunskap, medan den andra är mer av en specialist med en tydlig inriktning.

Jag har definitivt en respekt för utbildningar detta vill jag vara tydlig med, men samtidigt befinner vi oss i en värld som förändras i ett allt snabbare tempo. Bara att vi talar om ”den akademiska världen” befäster att den är en egen sfär som är väsenskild från arbetslivet. Tempot av förändringar i vår värld gör också att det blir svårare för långa utbildningar att leverera den typen av kunskap som fortfarande är relevant fem år senare när arbetslivet tar vid. (vem kunde förutsäga för fem år sedan att något vi benämner som  sociala medier skulle förändra vårt konsumentbeteende, vår informationshantering, våra sociala kontakter och störta diktaturer?). Förändringstakten drivs delvis av globalisering och en kultur där internet blir en gemensam nation där fler och fler länder möts på det kapitalistiska nätverket. Konsekvensen blir en ökad hastighet på transaktioner, prisjämförelser och reaktioner vilket driver en ny ultrasnabb ekonomi som drar upp det traditionella arbetslivet med rötterna.
Ifall du befinner dig i arbetslivet medan du studerar exponeras du automatiskt för denna förändring samtidigt. Det känns som att vi närmar oss en tid där företagen förväntas stå för mer utav kunskapsbyggandet än vad skolorna gör. Sannolikt är det därför som det bubblar mycket kring uttryck som Knowledge management, kompetensprofilering och E-learning. En av mina Generation Y kollegor menar att hans generation ser skolan som bortkastad tid eftersom han ändå förväntar sig att det egentliga lärandet sker hos arbetsgivaren ”i verkligheten”. Skolan uppfattas som ”den grunda änden av bassängen”, en trygghetsplats man återvänder till ifall yrkeslivet blir för tufft. Kanske är nästa logiska steg en utbildningsform som praktiskt innebär en halvtidsanställning och en halvfartsstudie i tandem?

Ifall man följer Blooms taxonomi kan det ju faktiskt uttryckas som att min Y-kollega har helt rätt i sin ansats om lärande. Enligt Bloom är äkta kunskap något man kan tillskansa sig först efter att man provat och analyserat det man lärt sig i en praktisk verklighet. Att jag har memorerat all information om något innebär att alltså inte att jag hur kunskap om det. Det innebär bara att jag har information om den. Kanske är det (som någon filosof uttryckte det) ”att utbildning är den progressiva insikten av ens egen okunnighet”.

Det var det blogginlägget,
(nu skall jag hålla föredrag för 70 knivskarpa yrkeskvinnor i nätverket Caprifol. Ifall detta blir mitt sista inlägg så vet ni varför)

Publicerat

Generation Z – Ett paradigmskifte?

Generation Z (2002 – 2022)

Var är nästa generation på väg då? Vad blir det av en grupp människor som är digitala infödingar och som dyker upp i en statusuppdatering på Facebook bara fem minuter efter sin födsel? Eftersom de äldsta av generation Z fortfarande bara är barn, kan vi givetvis inte veta. Ingen vet vilka världshändelser som ligger framför oss. Med den enorma globalisering som sker är det möjligt att morgondagens samhälle är absurt annorlunda från dagens. En tilltagande trend i USA är att det nu propageras för att en människas karriär byggs redan från förskolan. Som en konsekvens av detta superambitiösa tänkande är det därför inte ovanligt att barn går igenom en uttagningsprocess för att komma in på ”rätt” dagis. Föreställ dig hur en panel av vuxna människor frågar ut ett barn om dennes ambitioner och fritidsintressen. När vi hör den typen av berättelser, rycker vi på axlarna och skrockar ”Bara i USA!”.
 För några år sedan hörde vi talas om plastikoperationer som en trend i USA. Då ryckte vi också på axlarna och skrockade. Nu har plastikoperationerna i Sverige tredubblats på tio år (källa:Dagens Nyheter ”Det gyllene snittet”. Niklas Holm 2011). Det är lätt att sätta skrattet i halsen då. Om vi följer hitorikern William Strauss linje kommer generation Z att få rollen artister (refererar till tidigare inlägg om Generationscykeln). Detta kommer i så fall att innebära att vi har en ”ny” tyst generation på väg in. Passar mallen kommer detta medverka till att 2000- talets barn blir försiktiga, vördnadsfulla livsnjutare som styrs av plikt och moral snarare än materialism. Att ha tillräckligt mycket pengar för att leva kommer att vara nog. Att gå längre än så och bli rik kommer att vara mindre åtråvärt än hur det idag uppfattas av de pengagalna generationerna Boomers, X och Y. Familj och samhälle kommer att ha en större roll i generation Z:s tillvaro när individualismen hos X och Y tar ett kliv tillbaka. Kanske blir utfallet mindre jag och mer vi?

Förutsatt att denna hypotest stämmer, kommer Generation Z sannolikt att leva i skuggan av Y. Detta är inte i negativ mening. De kommer vara en generation som bidrar till lite förändring därför att de är för upptagna av att leva i nuet, vårda sina relationer och njuta av tillvaron.

John Lennon tillhörde den tysta generationen, vilka har samma attityder som generation Z enligt William Strauss teori om ”roller” Foto: Roy Kerwood ”Imagine no possessions”
Publicerat

Vågar du vara awesome?

Det har slagit mig att den stora utmaningen med sina styrkor inte handlar om att finna dem. Det handlar snarare om att våga följa dem till de mörka platser de leder oss till.

Ja, det är min brinnande övertygelse om att alla människor bär på egenskaper som i relation till andra människor gör att de är starka i en eller flera avseende. Vissa av oss har en magisk förmåga att systematisera och metodisera saker. Andra människor har en förmåga att hela tiden pricka in rätt strategiska beslut och att förutspå trender. Det finns människor som är gudabenådade på att uttrycka sig pedagogiskt eller som har förmågan att tala på ett vis som talar till våra känslor och väcker inspiration.

Men reflektionen är den att jag tror att de flesta av oss redan vet vad vi har en styrka för. Kanske finns det inte uttalat inom oss som en tydlig konkret formulering, utan det är kanske mer av en intuitiv känsla som kittlar oss ibland? Det bara finns något inom oss som gör att vi känner oss starka i speciella situationer. Den känslan är det som vi bör leta efter. Att följa sin styrka kan vara läskigt. Men genom att träna det som är en styrka så kan man skapa en talang.
Ifall jag talar för egen del kan jag nämna att jag alltid varit ganska obekväm med att tala inför störrre grupper av människor. Men samtidigt har det varit en tudelad upplevelse. När jag väl (under tvång) talat har jag märkt att det känts kittlande och skrämmande på samma gång (som cd-skivorna under mina armar skvallrade om). Dessutom har jag märkt av en viss eufori efteråt. Denna eufori har varit min ledstjärna, den har berättat för mig att det funnits något mer under rädslan att utforska. Därför har jag de senaste åren tagit alla chanser jag kunnat för att tala inför människor. Gradvis har känslan av nervositet försvunnit och växlats mot en känsla utav engagemang och passion. Idag talar jag inför hundratals människor till vardags och det enda jag upplever nu är att jag tycker det är så fantastiskt kul (och oerhört utvecklande för mig). Jag kan ärligt säga att jag befinner mig i flow under större delen av mina framföranden. För mig känns det som att jag korsat den mörka stigen av mina inneboende styrkor och kommit ut i en ljus glänta, där jag nu med förtroende gör det som jag är ämnad att göra.
Det enda jag vill inspirera till med detta inlägg är att våga följa sina inneboende styrkor och se vart de leder även om det kan vara otäckt under resans gång.
Belöningen är dock mycket större än insatsen.

(Värt att tänka på är att jag upplever det som att denna nyfikenhet för att utforska styrkor är något som den ekleftiska och uppmuntrade Generation Y naturligt sysslar med. De har generellt sett en beteendemässig fördel eftersom de drillats till att följa sina styrkor)

Publicerat

Är ”Jag” ett fult ord i Öst?

I väst säger vi: ”Det är det gnisslande hjulet som får oljan”
I öst säger vi: ”Det är spiken som står ut, som blir nedslagen”

I förra inlägget skrev jag om hur förväntningarna på en ledare kan se olika ut i väst och öst. Jag vill fortsätta att belysa den strikt kulturella aspekten genom att reflektera kring vårt sätt att se på individen. Jag vill fortsätta att beskriva ytterliggare en av de fem dimensioner som Geert Hofstede forskat kring genom sin studie som bedrivits i 76 länder. Det finns nämligen en väldig polarisering mellan hur öst och väst betraktar individen. Det intressanta här utöver den kulturella aspekten är att dessa skillnader, på flera plan är samma skillnader som beskriver vårt sämhälle här i väst som förr och nu. Jag vågar påstå att din mormor sannolikt kan känna igen sig i många av de drag som kännetecknar den kollektivistiska kulturen från sin uppväxt. Vår syn på individen är därmed en generationsfråga likaså. Geert Hofstede kallar denna skala för Individualismsindex.
På denna skala hamnade Sverige på 13:e plats och USA var inte så oväntat placerade på första platsen. På den bortre ändan av skalan fanns länder som Kina och Indien. Guatemala var det minst individualistiska av dessa länder. En intressant anekdot från Geert själv var när han reflekterade över att han aldrig lyckats få en anställning i USA. Senare så fick han förklarat för sig varför. Även om Holland har en utpräglat individualistisk kultur dem med så är USA en bra bit före. Detta märkte Geert då han förstod skillnaden på ett amerikanskt och ett holländskt CV. I USA så förväntas du överdriva med ca 20 % i din ansökning. När en amerikansk rekryterare läser ett CV så drar denne bort dessa procent. Stackars Geert hade ju ”bara” beskrivit vad han faktiskt hade gjort och det räckte inte riktigt lika långt. I en starkt individualistisk kultur förväntas du att förhäva dig själv.
Detta märks på många plan samtidigt, men ett av de mer uppenbara sätten att uppmärksamma skillnader i kultur och självuppfattning är att tyda budskap i reklam. Som bekant är all reklam faktiskt designad till att appellera till våra värderingar, vilket är anledningen till att reklam är en fascinerande vindflöjel för kultur. I asiatisk kultur handlar inte reklamfilm för hårspray i första hand om hur bra du mår när du använder den, utan den handlar om hur populär du blir bland dina vänner när du använder den.

Samhället i Öst (mest specifikt Kina och Indien) föder en livsåskådning där kollektivet och familjen är i centrum. Som en konsekvens existerar inte relationen mellan man och kvinna på samma vis som här i väst. Det kan låta som ett helt surrealistiskt begrepp för oss när exempelvis indisk kultur beskriver ett äktenskap som att: ”Det är när två familjer förenas.”

Vår moderna superindividualistiska kultur står i extrem kontrast mot detta. Här föds vi upp från barnsben med starka uppmaningar om att ”Följ ditt hjärta!” och ”Finn din egen väg!”. Detta faktum har också lett till en del pikanta intressekonflikter i livsmål som kan exemplifieras i ett antal ordspråk.
”Först till kvarn, får först mala”

Konstrasten framträder extra tydligt när vi jämför mot Japanska ordspråk som:
”Han som skyndar, kan inte gå med värdighet”

Ytterligare en annan intressant skillnad är perspektivet på livet och på ambition. Här säger det asiatiska ordspråket att:
”Det som kommer ske, det kommer att ske”

Vårt västerländska synsätt lär oss däremot att:
”Livet blir vad vi gör av det”

Dessa ordspråk är kraftfulla demonstrationer av det individualistiska perspektivet i jämförelse med det kollektiva. De demonstrerar även hur vi ser på ödet. Kort sagt så är inte ödestron så utbredd i vår del av världen eftersom individualism på flera sätt ersätter tron på extern styrning, med en tro på intern styrning (såkallad locus of control).

En tanke som jag fått lära mig är att vara öppen för att karaktärsattribut (såsom: gladlynt, ärlig, driven etc.) har olika viktning i olika kulturer. I Korea anses det exempelvis som ett negativt personlighetsdrag att vara ”charmig”. Här i norr värdesätter vi egenskaper som ärlighet och tydlighet väldigt högt. Jag har exempelvis den hårda vägen fått lära mig att i Indisk kultur graderas ”okunnighet” som en mer negativ egenskap än ”lögn”. Detta har fått mystiska konsekvenser i projekt jag varit inblandad i då jag blivit utsatt för ett imponerande bombardemang av rena lögner då jag varit oartig nog att råka fråga saker som mina indiska kollegor inte kände till. Just konflikthantering är relaterat till detta beteende. Vi här i väst är fostrade till att vi skall vara raka och ärliga och ta konflikter när de uppstår. Därmed vill jag definitivt inte säga att vi alla är speciellt duktiga på det. I asiatisk kultur så handlar konflikthantering om att gå så långt som möjligt runt en konflikt. Därför kan det ibland vara en bättre idé i denna kultur att ljuga än att ta en rak konfrontation. Detta är ett väldigt intressant faktum att känna till. I individualistiska kulturer så är det en dygd att ”stå för sin åsikt!” medan den asiatiska normen är att sträva efter harmoni.

Kollektivistisk kultur:
I en kollektivistisk kultur undviker vi konflikter.
Det anses proffessionellt att inte bli osams.
Reklam visar hur produkter kommer att göra dig populär bland dina vänner.
Det anses barnsligt att vilja utmärka sig.
Tillgångar delas med familjen.
Det anses fult att använda ordet jag.
Relation före uppgift.
Egna gruppens individer prioriteras(nepotism).
Starkt kollektivistiska kulturer är : Guatemala, Colombia, Pakistan, Japan, Kina och Indien 

Individualistisk kultur:
Vi står för våra åsikter och yttrycker oss rakt.
Reklam visar hur bra du kommer att må.
Vi vill utmärka oss och vara unika.
Principer måste hållas.
Uppgiften går före relationen (”plikten framför allt”)
Starkt individualistiska kulturer är: USA, Australien, Storbritannien och Nederländerna. 

(Jag vill passa på att rekommendera Geert Hofstedes ögonöppnande bok Organisationer och kulturer som innehåller mycket information om kulturella skillnader.)