Publicerat

Har generalisten ett existensberättigande?


Studera bilden ovan. Det är inte många människor som ser vad den föreställer.
(scrolla längst ner ifall du tror att du vet vad du ser)

Det som är intressant med bilden är hur du ser vad det är. Det går nämligen inte att avkoda den genom att fokusera på detaljnivå. Det är när du ser hela bilden samtidigt som motivet framträder. För mig är detta en metafor för hur en generalist orienterar sig i en organisation. Genom att kontinuerligt söka en helhetsbild och genom att vara färgblind för kompetensavgränsningar (”det där kan jag lära mig om uppgiften kräver det”) rör sig generalisten (ofta lite naivt) mellan specialiserade avdelningars revir. Inom medicin anses exempelvis erfarna allmänläkare att vara fantastiska på att finna de diagnoser som specialistläkarna missar.

Som generalist är det ibland svårt att definiera exakt vad du producerar. Andra yrkesroller av specialistkaraktär är ofta väldigt konkreta. Är du fotograf producerar du foton. Är du polis stoppar du bus och är du Hans Scheike så slåss du med granris. Generalistiska roller däremot handlar ofta om att få rätt människor att samstråla eller att ”stöpa om” information. Typiskt ”generalistgöra” är också att fånga in och göra aktiviteter utav lösryckta önskningar och strategier. Generalister skapar förutsättningar för att uppgifter, människor och resultat skall uppnås. Kanske är världens mest generalistiska yrke att vara coach? Generalistiska yrken kan ironiskt definieras som ”de jobb som producerar något som inte kan beskrivas utan en liten berättelse”.
Själv bävar jag inför att behöva förklara för mina barn vad jag gör på jobbet. Min nätkompis Kristina Elliot berättade om en dialog som en vän till henne hade råkat höra. Dialogen var mellan vännens son och dennes vänner. Vännen ifråga var professor.
”- Vad jobbar din pappa med?
– Min pappa jobbar med att prata i telefonen, dricka kaffe och skriva på datorn.
– Ja men vad jobbar han med?
– Han har ett stort kontor.
– Men vad gör han?
– ….Äh…. Han är gympalärare…”

Här är min uppfattning om generalister och specialister (baserat på mina egna upplevelser).
Problemlösning: Specialisten söker sig till en detalj och expanderar därifrån (letar efter en lös tråd och börjar nysta därifrån). Generalisten söker sig istället direkt upp på hög höjd och vill först ha en överblick. Ett vanligt drag hos en generalist på en ny arbetsplats är att skapa en lista som sammanfattar viktiga saker. Generalister arbetar parallellt med flera saker samtidigt, ofta med mycket energi och ofta med liten detaljkännedom. Specialisten tenderar att arbeta i sekvens med detaljkänsla och kvalitet. Jag tror att båda sidor har mycket att lära av sin motpol. Generalisten mår bra av att sålla och göra en sak i taget, på samma sätt som en specialist kan behöva att ibland ta ett kliv fram utan total detaljkontroll.

Något jag noterat är att generalister har en tendens att öka bredden på våra ansvarsuppgifter. Ofta får vår ”ansvarsradar” längre räckvidd än vad som först avsågs. När vi skall göra en förändring av något så enkelt som en mjukvara börjar vi att även undersöka vilka processer som berörs, vilka yrkesroller som skall använda mjukvaran och hur dessa internt är prioriterade. Mjukvaran kan måhända även bidraga till en bättre internkommunikation eller minska silotänkande i organisationen? Kort sagt, generalisten har en tendens att se hur olika dimensioner sammanlänkade och därför ser denne det som högst naturligt att ta höjd (och bredd) för alla sidor av situationen (generalisten zoomar ut för att förstå uppgiften). Specialisten gör lätt tvärtom. Denne begränsar, avgränsar och konkretiserar.

jag upplever det som att 80- och 90-talisterna är väldigt generalistiska i sin framtoning. Redan efter tre månader anser de sig kunna samma uppgift som det tog deras föregångare flera år att lära sig (kanske efterlever det det som Ingvar Kamprad förespråkar om att ”nöja sig med att lära sig något till 90%”?). Generation Y har lärt sig att se förändring som ett normalläge. En rörlig miljö ger kortare cykler och en naturlig fallenhet för generalism/ambivalens (”varför lära sig något till 100% när den kunskapen är omodern innan jag ens går ut skolan” sa en Generation Y kollega). För en generalist är inte lärande förknippat med ett klassrum utan är en ständig process av nyvaken nyfikenhet och barnslig hybris (”det där ser inte så svårt ut”).

Min slutanalys är att generalisten är viktigare nu än någonsin tidigare, speciellt i strategiska roller som kräver lateralt tänkande. Denne skapar informationspridning, nytänkande och mänskliga nätverk vilket leder till att aktiviteter kan utföras framgångsrikt även under förändring. Vidare tror jag också att en innovativ företagskultur kräver en blandning av generalister och specialister.
(Bilden föreställer alltså en dalmatiner som nosar i löv, men folk ser allt möjligt lustigt som stålmannen, Hiroshima eller en volvo. Nu lovar jag att inte skriva om specialism/generalism på en bra stund).

 

Publicerat

Hur fort får du 30 års erfarenhet?

För några år sedan var jag på en konferens hos ett företag som hade en väldigt hög medelålder. När vi började diskutera kring successionplanering ställde sig en skrynklig man upp. Med grånade tinningar och uppenbar pessimism menade han att ”Det tar faktiskt 30 år att få 30 års erfarenhet”.
Av någon anledning provocerade det uttrycket mig. Hur fort du får erfarenhet handlar till stor del om inställning och pedagogik. Fortsätt läsa ”Hur fort får du 30 års erfarenhet?”

Publicerat

För många världsmästare?

Kickboxing har med all rätta kallats för ”världens sämt marknadsförda sport”. Påståendet går tillbaka till ett sjuttiotal då många egoistiska promotors slogs om att just deras kickboxingsförbund skulle bli det dominerande. Som en konsekvens fanns det plötsligt massor utav olika organisationer inom denna sport. Var och en av dessa organisationer hade dessutom en helt egen världmästare. På mitten av sjuttiotalet fanns det cirka 200 olika världsmästare bara i Nordamerika. Några av dem hade inte ens behövt gå några matcher för att få titeln utan de råkade bara känna någon som drev en kickboxningsklubb. Som en konsekvens gick det inflation i sporten och kvaliteten på titlar, arrangemang och utövare blev usel. Intresset från gemene man i att hålla koll på vem som blev världsmästare nummer 187 var tämligen lågt. Sporten blev därmed sitt eget strypkoppel och blev aldrig mer än en skugga av vad den kunnat bli.

Jag vill påstå att samma ambivalens och skrävlarmentalitet idag genomsyrar vissa branscher (exempelvis konsultverksamhet börjar alltmer bli på detta vis). I en tid av hårdnande konkurrens och tuffare prisförhandlingar hävdar företag alltmer sin claim-to-fame genom att påstå sig vara främst, äldst, störst eller först i världen. Har du reflekterat över hur varenda företag som vill sälja något, påstår sig vara ”världsledande”?. Har du tänkt på hur varje lite större företag anser sig ha en världsunik företagskultur? Det vimlar av världsmästare även i arbetslivet!

Du skulle aldrig på fullt allvar presentera dig själv på ett cocktailparty med orden ”Tjena, jag är bäst i världen på det jag gör!”. Varför har då den typen av retorik blivit normen för hur företag presenterar sig? Alla företag är ”internationellt ledande!” enligt sin hemsida och sina säljare. Ärligt talat, visst gör det mer skada när ett medelmåttigt företag presenterar sig som världsbäst? När ett anonymt konsultbolag försöker sälja sin påstådda unikighet och att just deras konsulter besitter en rad ”magiska” egenskaper som inga konkurrenter lyckats att rekrytera, vem försöker de då egentligen att övertyga?En skev slogan som jag osökt kommer att tänka på här är exempelvis ett klassiskt Yugoslaviskt superlågbudgetbilmärke och deras ”Everyone you know should drive a Yugo!” (Alla som sett en Yugo undrar direkt ”Varför då?”).

Att istället berätta om en verksamhet byggd kring det man brinner för känns definitivt mer tilltalande för de flesta människor.
Jag tror att i en tid där konsumenter och medarbetare är mer upplysta än någonsin tidigare är det totalt idioti att försöka dupera sina kunder med grandiosa påståenden om sin totala suveränitet. Tomma tunnor skramlar mest

Publicerat

Den analytiska paradoxen

Jag är titt som tätt inblandad i diverse analyser, förstudier och strategiarbeten. Det som slår mig är att det finns en märklig paradox som följer med den typen av arbetsinsatser. Det som jag illustrerat nedan är mitt försök att återge hur jag ser på den stora utmaningen med alla analyser (oavsett om den handlar om att välja ny TV, köpa ett hus eller bestämma vilket affärssystem som skall implementeras).
Vad jag menar med min kaninmetafor nedan, är att det går fort att se över 90 % av alla alternativ med 90 % precision.
Att däremot investera tid i att knipa de där sista 10 % kan vara ödesdigert. De där sista procenten är avsevärt tyngre att ta in. Det är som att lära sig spela gitarr. Det går snabbt att gå från okunnig till nybörjare. Från nybörjare till erfaren går något svårare. Från erfaren till expert är det dock en enorm resa.

Ofta bedriver man förstudier med en sån extrem detaljprecision och med sådan ambitionsnivå att resultatet först uppnås långt senare. Det förflyter en massa tid emellan start och avslut där världen förändras. Det kan uttryckas som att man uppnår ett helt korrekt, men samtidigt irrelevant resultat därför att omvärld och verksamhet har förändrats under resans gång.

(Ifall du är lat: Mitt budskap är sålunda att det ofta är fördelaktigt att agera pragmatiskt på en rimlig mängd information istället för att överanalysera och därmed smula sönder resultatet)

Publicerat

Makt, status och andra vänner


Ordet status har du hört förut och det har säkert en specifik betydelse för dig. Status är ett utryck för makt i någon form.
“All I want is a warm bed and a kind word and unlimited power.”
När ordet status värderas som begrepp i socialpsykologisk tappning blir det intressant.
För mig har status blivit ett ord som färgar den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på status och hur det smyger sig in i konversationer och tankar.
Börja med att fundera kring att vi kan ha olika typer av status:
1. Det finns status vi uppnår genom den roll vi har (som genom att vara chef exempelvis)
2. Det finns status vi uppnår genom de som är våra vänner (Att vara kompis med en ”kändis” kan ha någon effekt tex)
3. Det finns status som vi uppnår genom familjetillhörighet (Att vara en Bernadotte har sannolikt någon effekt på hur människor ser dig)
4. Det finns status som handlar om det inflytande vi har på andra (ex: genom att vi skriver på en uppmärksammad politisk blogg)
Sen finns det massor av otaliga saker som kan ge oss status utöver detta såsom vårt utseende, vår senioritet och kanske tillochmed hur många vänner du har på facebook.
Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentast i rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är insikten i att du sannolikt skulle komma fram till att det går ganska lätt att gradera andra människor på detta vis. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har biologiskt programmerats till att bära en rad med ständigt uppdaterade kognitiva ”listor” i huvudet.

Dessa är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som låter oss orientera efter var vi är i förhållande till alla andra. Med andra ord, för att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan. Detta antas vara något som vi gör för att fungera i sociala sammanhang.

Reklam- och marknadsföringsbranchen har förstått detta och kanske finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”). Missförståndet är att vi tänker på de statusorienterade människorna som någon som eftersträvar pengar, fina titlar eller dyra materiella ting. Låt oss revidera den bilden. Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Fast även ett utpräglat asketiskt leverna kan handla om status eftersom du där bevisar för andra att du minsann klarar dig själv utan en massa tramsiga bekvämlighetsartiklar. Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar i viss mån om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd? Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan de köpte på Åhlens, eller undviker att berätta ens för sin egen familj att de blivit uppsagda? Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind? Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la ”Jag åkte till Pariiiiis och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls utan avväpnar situationen typ:  ”Jag köpte en get till en fattig familj i Afrika istället”.

Organisationsperspektivet?
Vissa organisationer uppmuntrar statustänkande genom att tillämpa långa titlar och tydliga hierarkier. Detta är inte något som nödvändigtvis är kontraproduktivt, men det skapar onekligen en speciell typ av organisation. Sen är människor ofta duktiga på att själva uppfinna saker som ger en viss status ifall organisationen i sig egentligen är designad för att vara platt. Exempelvis har jag varit med om hur ett av världens plattaste företag har en personalstyrka som i viss mån lägger status i huruvida man bor på företagsorten eller inte.
Hur benägna vi är att tänka i makttermer har också en koppling till den kultur vi verkar i och hur vi ser på maktdistans (tänker återigen på Geert Hofstedes studier här). Ju mer avstånd vi har till auktoriteter desto mer tenderar vi att tänka i statustermer.

Generationsperspektivet på status?
Detta är intressant tycker jag därför att vi har generellt sett lite olika syn på vad som ger status. Generation Y värderar världsvana högt men även utseende och ambition är saker som ger status. Generation X fann konstigt nog en viss status i apati när vi var yngre medan vi idag ofta navigerar efter vår yrkespersona som ett led i att fånga status. 

Värt att fundera på?
Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk.

Bara för att vi kan betyder det inte att det finns en anledning att ständigt jämföra sig själv med andra människor.
”Never compare your inside to somebody elses outside”

Publicerat

Generation Z – Ett paradigmskifte?

Generation Z (2002 – 2022)

Var är nästa generation på väg då? Vad blir det av en grupp människor som är digitala infödingar och som dyker upp i en statusuppdatering på Facebook bara fem minuter efter sin födsel? Eftersom de äldsta av generation Z fortfarande bara är barn, kan vi givetvis inte veta. Ingen vet vilka världshändelser som ligger framför oss. Med den enorma globalisering som sker är det möjligt att morgondagens samhälle är absurt annorlunda från dagens. En tilltagande trend i USA är att det nu propageras för att en människas karriär byggs redan från förskolan. Som en konsekvens av detta superambitiösa tänkande är det därför inte ovanligt att barn går igenom en uttagningsprocess för att komma in på ”rätt” dagis. Föreställ dig hur en panel av vuxna människor frågar ut ett barn om dennes ambitioner och fritidsintressen. När vi hör den typen av berättelser, rycker vi på axlarna och skrockar ”Bara i USA!”.
 För några år sedan hörde vi talas om plastikoperationer som en trend i USA. Då ryckte vi också på axlarna och skrockade. Nu har plastikoperationerna i Sverige tredubblats på tio år (källa:Dagens Nyheter ”Det gyllene snittet”. Niklas Holm 2011). Det är lätt att sätta skrattet i halsen då. Om vi följer hitorikern William Strauss linje kommer generation Z att få rollen artister (refererar till tidigare inlägg om Generationscykeln). Detta kommer i så fall att innebära att vi har en ”ny” tyst generation på väg in. Passar mallen kommer detta medverka till att 2000- talets barn blir försiktiga, vördnadsfulla livsnjutare som styrs av plikt och moral snarare än materialism. Att ha tillräckligt mycket pengar för att leva kommer att vara nog. Att gå längre än så och bli rik kommer att vara mindre åtråvärt än hur det idag uppfattas av de pengagalna generationerna Boomers, X och Y. Familj och samhälle kommer att ha en större roll i generation Z:s tillvaro när individualismen hos X och Y tar ett kliv tillbaka. Kanske blir utfallet mindre jag och mer vi?

Förutsatt att denna hypotest stämmer, kommer Generation Z sannolikt att leva i skuggan av Y. Detta är inte i negativ mening. De kommer vara en generation som bidrar till lite förändring därför att de är för upptagna av att leva i nuet, vårda sina relationer och njuta av tillvaron.

John Lennon tillhörde den tysta generationen, vilka har samma attityder som generation Z enligt William Strauss teori om ”roller” Foto: Roy Kerwood ”Imagine no possessions”