Publicerat

Sedd, inte ledd!

“The conventional definition of management is getting work done through people, but real management is developing people through work.” Agha Ashan Abedi

Årets arbetsgivare 2011 blev Centigo som instiftat en arbetsstruktur vilken saknar chefer. (http://www.svd.se/naringsliv/karriar/foretaget-utan-chefer_6645478.svd?_ft_fbid=10150381471645886&_ft_filter=profile.unknown&_ft_interface=m_basic&_ft_c=m)
Detsamma gäller Tomatjätten Morning star som också vägrar att anställa chefer http://di.se/Artiklar/2012/1/11/255551/Tomatgigant-vagrar-anstalla-chefer/?tr=298301&rlt=1

Jag har reflekterat över att dessa resonemang dykt upp allt oftare i media den sista tiden och min övertygelse är att detta är rätt väg framåt. Ifall man begrundar den klassiska hierarki-strukturen förutsätter den att personen på toppen av pyramiden är bättre på att fatta beslut än gemene man. Den pekar egentligen på ett ideal med en upplyst elit som från toppen är mer informerad / mer bildad / mer intelligent än de som är längre ner i kedjan. Historiskt kom denna upplysthet tidigare sannolikt från hög ålder eller från hög utbildning.

Idag är majoriteten av arbetstagarna högutbildade vilket gör att det argumentet faller. Dessutom är det allt som oftast de yngre som sitter närmast informationen (ex digitala medier) idag vilket gör den maktstrukturen ineffektiv i flera avseenden.
Ovanpå alltihopa har det även forskats och skrivits mycket kring hur effektivt och kvalitativt arbete bedrivs. Utkomsten av dessa studier är entydigt att de externa drivkrafterna (piska, morot, medberoende, identifikation) är underlägsna de interna drivkrafterna (integration, engagemang och flow). Det som däremot efterfrågas allt mer är återkoppling och kommunikation. Människor ber om ramar men inte om direktiv. Vi vill få ansvar inte aktiviteter. Jag förbluffas fortfarande över hur företag på fullt allvar tror det är meningsfullt att hålla utvecklingssamtal trots att det samtalet är just det enda samtalet med chefen under det året (jag tror på utvecklingssamtal som sådant, men bara ifall det finns en relation och en dialog naturligt mellan arbetsgivare och arbetstagare sedan tidigare).

En stark chefskultur är som jag ser det något som kanske egentligen relaterar tillbaka till en tid där arbete mättes i tid, snarare än i resultat. En tid där du blev chef för att du var bäst. Vi är bevisligen inte där längre.
Dagens arbetskraft vill bli sedd, inte ledd.

Publicerat

Pojken och hästen

”Near China’s northern borders lived a man well versed in the practices of Taoism. His horse, for no reason at all, got into the territory of the northern tribes. Everyone commiserated with him. ”Perhaps this will soon turn out to be a blessing,” said his father. After a few months, his animal
came back, leading a fine horse from the north. Everyone congratulated him.
”Perhaps this will soon turn out to be a cause of misfortune,” said his father.
Since he was well-off and kept good horses his son became fond of riding and eventually broke his thigh bone falling from a horse. Everyone commiserated with him. ”Perhaps this will soon turn out to be a blessing,” said his father. One year later, the northern tribes started a big invasion of the border regions. All able-bodied young men took up arms and fought against the invaders, and as a result, around the border nine out of ten men died. This man’s son did not join in the
fighting because he was crippled and so both the boy and his father survived.”

Historien om pojken och hästen är en gammal taoistisk parabel som beskriver något väldigt viktigt, nämligen att det är alla ”misslyckanden” (i vår bedömning) som möjligjort alla efterkommande framgångar. Det är helt enkelt svårt att veta ifall ett misslyckande verkligen är ett misslyckande, eftersom vi inte vet vad den kommer att leda oss till. Regniga dagar är det värdefullt att påminna sig själv om detta faktum.

Publicerat

2012 – Ett år att plagiera, kopiera och innovera?

God fortsättning på er!
Då var jag tillbaka igen en grådaskig torsdag på andra sidan av det nya året. Medan jag fortfarande är nyvaken (läs:apatisk) och avdomnad (läs: katakonisk) efter två veckors ledighet funderar jag kring vad detta år skall bära med sig. Det gångna året innebar att jag avslutade ett antal leveranser. Min bok blev släppt, mina föreläsningar är slutförda och jag avslutade idag ett längre uppdrag hos en kund. År 2011 var verkligen fantastiskt utvecklande för min del. Var går jag för att fortsätta utvecklas även detta år? Nu behöver jag en ny kreativ vindpust som skickar iväg mig in i 2012 års malström.

Under ledigheten passade jag på att se filmklassikern ”Amadeus” som jag av outgrundlig anledning inte sett tidigare. Filmen porträtterar mästerligt Mozarts uppgång och fall. Historien beskriver ett musikaliskt geni, ett underbarn av otyglad kreativitet. Mozart har beskrivits som den moderna musikens kanske absolut mest innovativa och nyskapande figur.
Jag blev intresserad av Mozart som ikon och fann mig sitta och läsa om hans historia efter filmen. Det fanns onekligen massor med intressanta fragment i historien om denna ikon, men det fanns en sak som fångade mig specifikt. Det stod en hypotes i en artikel om att Mozarts stora innovationsförmåga kom ifrån att han som barn reste mycket. Under dessa resor fick han möjligheten att hämta intryck från många olika typer av musik. Alltifrån ett spektrum av pompösa Tyska symfoniorkestrar, ekivoka vaudeville-föreställningar ner till enkel gatumusik fångades in av Mozarts känsliga öron. Dessa intryck blev delar i det inspirationspussel som han själv sedan skapade ifrån.
Vad detta får mig att tänka på är att sant nytänkande, egentligen kanske handlar om att gömma sina källor? Det Mozart stod för var ju egentligen kanske en lång kedja av småstölder, där ”tjuvgodset” sedan kombinerades på ett sätt som ingen tidigare gjort.

Det som nytänkande människor gör, är kanske främst att de hämtar sin inspiration från källor som för gemene man är avlägsna? Masamune Shirow är exempelvis en extremt hyllad tecknare som är uppskattad speciellt för sina fantastiska illustrationer av fiktiv framtidsteknologi. Han har erkänt att han tecknar med utgångspunkt från olika insekter. När rapgruppen Wu-Tang clan slog igenom på 90-talet blev de uppmärksammade för att de använde musik och ljudeffekter från gamla Hong Kong filmer som basen i sin musik. Även mönstret på Nikes skosulor är stulet från ett våffeljärn. Kort sagt handlar det mesta som vi tolkar som kreativitet om att plagiera, kopiera och inspireras av andra människors arbete. Kreativitet är att lyfta in intryck och sätta dem i en annan kontext än vad vi är vana att se dem. Ett intressant citat jag fann kring kreativitet är för övrigt detta (källa:Adrian Furnham) : ”Kreativitet har troligen inget direkt samband med logisk-matematisk intelligens, däremot med en utåtriktad personlighet. Personlighetsdrag som ofta finns hos kreativa människor är riskbenägenhet, ett estetiskt sinne, självförtroende, och en förkärlek för komplexitet. Viljan till självförverkligande fungerar ofta motivatoriskt för kreativiteten”

Nu funderar jag på vad som jag behöver uppleva och se för att ta mitt nästa steg (nej jag jämför inte mig själv med Mozart eller Masamune Shirow). Min dag/helg skall därför vikas åt att finna nya källor till inspiration. Som start tänker jag gå och handla några tidningar som jag i nyktert tillstånd aldrig skulle ens titta på. Tips på musik, böcker, film, tidningar, forum, web-sajter eller annat av intresse mottages tacksamt.
Vad har ni för inspirationskällor?

Publicerat

Vinnande mentalitet – Locus of Control?

Har du hört talas om begreppet Locus of control tidigare? Många beskriver denna som den mest tongivande psykologiska mekanismen hos de vi uppfattar som talanger.

Tänk dig två personer som arbetar på samma företag. De är båda ute hos en kund som konsulter och driver olika projekt. Dessvärre faller båda projekten hårdare än Islands ekonomi och misslyckandet är ett faktum för de båda projektledarna.
Konsult A – Lasse.
Lasse konstaterar att han inte fick det stöd han behövde av organisationen för att slutföra sitt projekt. Han upplever det som att projektets mål var oklart formulerat av uppdragsgivaren samt att han inte fick de resurser som krävdes för att framgångsrikt uppnå målen. Vidare så saknades vital information hos kunden eftersom denna kund inte arbetat tillräckligt strukturerat med att dokumentera information som behövdes till projektet.

Konsult B- Anna.
Anna ser till misslyckandet och inser att hon inte varit tillräckligt tydlig emot projektmedlemmarna i att beskriva vad som skulle utföras. Hon rannsakar sig själv och inser att det funnits ett antal gråzoner i projektbeskrivningen som hon inte tydliggjort för sig själv och ledningen. Med handen på hjärtat kan hon även se att hon var aldeles för blygsam med att begära resurser och att projektet delvis misslyckades till följd av underbemanning.

Det som skiljer Anna och Lasse åt är något som inom personlighetspsykologi kallas för Locus of control. Denna term har en mycket relevant innebörd för människor som är hög- eller lågpresterande. Ursprungligen kommer termen från sjukvården där en psykolog vid namn Julian Rotter upptäckte att människor med diabetes hanterade sin sjukdom på väldigt olika sätt. Det han noterade var att vissa hanterade denna kroniska sjukdom med en uppgivenhet som om att de inte hade någon kontroll över sin egen hälsa. De motionerade inte och slarvade med kosten. I deras värld var situationen ändå opåverkbar. Den andra kategorin av patienter agerade med stor kontroll och kontrollerade de aspekter de kunde av situationen genom motion, kost och andra påverkvara faktorer.
Utifrån detta föddes förståelsen för Locus of control. Locus betyder plats på latin och den refererar alltså till var en människa anser att kontrollen över dennes liv finns (vem håller i fjärrkontrollen).
Tänk dig locus of control som en skala vilken rör sig från extern till intern locus of control.
I exemplet ovan kan det uttryckas som att Lasse har en extern locus of control. Han uppfattar därför hur händelserna i hans tillvaro styrs utav makter han inte kan påverka. Det handlar om hur andra människor inte gjort vad de skall göra och han agerar som om dessa människor inte kan påverkas av honom. Människor med extern locus of control anser sig vara styrda av tur, slumpen, ödet, Gud eller andra människor med makt (”Chefen säger det, så då måste jag lyda”)

En intern locus of control handlar däremot om en övertygelse kring att du styr allting själv. Anna har en typiskt intern locus of control och letar därför inom sig själv efter svar på vad hon kunde gjort annorlunda för att styra situationen rätt. Hon ser sig själv som den som ytterst ansvarar för sin situation, projektets utfall och hennes eget liv.

Eftersom ledarskap kan definieras som ”att ta ansvar över en situation” bör det understrykas att en intern locus of control är en förutsättning för att bedriva ett effektivt ledarskap. Locus of control är också något som förändras över en livstid och ibland behövs det bara rätt typ av situation för att vi skall börja fundera på var vi egentligen anser att kontrollen ligger till våra liv.

Något som är värt att understryka är att det finns två sidor på locus of control. Att ha en intern locus innebär att du känner ett stort ansvar för din situation, vilket är bra, men det innebär också en högre nivå av stress eftersom det vimlar av saker i din tillvaro som du tror dig kunna påverka. En extrem intern locus of control kan även bli till ett storhetsvansinne och narcissism. Med en extern locus of control kan det visserligen kännas som att du åker på ödets spårvagn, men samtidigt kan du slappna av i insikten att du ändå inte kan påverka något. Jag har hört tragiskt anekdoter om hur människor med dödliga sjukdomar bytat fokus från internt till externt locus efterhand som sjukdomen förvärrats. Sannolikt har det varit en del i den psykologiska processen för att finna någon form av stillhet i den gruvliga situationen.

I en organisation som aktivt söker talanger, tror jag det är mer än lämpligt att fundera kring locus of control.

Här finns ett test du kan göra ifall du är intresserad över var du hamnar på denna skala.

Publicerat

Baksidan av den höga självkänslans decennie

Jag satt precis och skakade sönder på ett flygplan över Ängelholm. Genom turbulensen lyckades jag ändå läsa ett antal sidor i en intressant och faktaspäckad bok som heter ”Generation Me”. En av de kapitel som ingår i boken belyser hur barnen på 90-talet uppfostrades på en våg av ”du-är-fantastisk-oavsett-om-du-kommer-sist”-mentalitet. Denna filosofi förespråkade att inte bedöma barn ifrån det de gör utan ifrån den de är. Det är även härifrån som ”jag kan bli vad jag vill om jag bara anstränger mig!”-attityden föddes. Som en konsekvens av denna trend har barn födda på 90-talet generellt sett en extremt hög självkänsla, faktiskt på gränsen till narcissism ibland. I en undersökning svarade exempelvis 32% av Gen Y att de ansåg att ”de borde vara har varit med på den första livbåten ifall de var på Titanic (källa: San Diego university of psychology). Det som jag fastnade för specifikt var en studie där Generation Y fick skatta sina egna förmågor. Det visade sig att 70% av eleverna ansåg att de var bland de 10% som presterade bäst. Intressant eller hur?

En liten followup-notis kring det där med hög självkänsla är att det uppdagats att människor med hög självkänsla inte nödvändigtvis presterar speciellt bra eftersom de gillar sig själva lika mycket vare sig de får framgång eller inte (vilket ger svaga incitament för att anstränga sig). Hög självkänsla kan alltså ha effekten att du släpper taget fortare än de som lägger in en portion av sin självskattning i hur väl de lyckas. Kinesiska ungdomar (märkta av såkallad tigerparenting) har generellt sett en låg uppmätt självkänsla. Däremot presterar de genomsnittligt bättre än västerländska studenter på nästan allt. En av anledningarna tros helt enkelt vara att de försöker hårdare för att ta höjd för en lägre självkänsla. Det finns uppenbarligen flera sätt att förhålla sig till självkänsla och självförtroende. Generationsforskaren Neil Howe driver en teori kring att alla generationer möter en livskris någon gång i livet (Generation X anses ha haft sin kris under de första tjugo åren av sin vistelse på Jorden). Howe påstår att Generation Y möter sin livskris just efter sina första tjugo år, när de kommer ut i ett arbetsliv som inte delar ut medaljer enbart för att man dyker upp.

Publicerat

Tema talang : två superkrafter från arbetslivet

”The person born with a talent they are meant to use will find their greatest happiness in using it.” 
Johann Wolfgang von Goethe 

Jag har ständigt ett öga öppet för att försöka finna andra människors talanger. Titt som tätt stöter man på individer i arbetslivet som har fantastiska förmågor som i något avseende står ut från mängden. Jag brukar roa mig med att försöka fånga dessa talanger i text (i skrivande stund har jag identifierat 34 stycken). Här är två förmågor som jag stött på de senaste tre månaderna:

Superkraft 1: Routern
En router är en människa vars främsta bidrag är att se till att rätt människor träffas. Routern producerar inte nödvändigtvis en massa dokument och är inte alltid speciellt tongivande i tunga beslut. Istället är denna en tillbakalutad lyhörd ”nätverksexpert” som ser till att rätt människor delar rätt information vid rätt tidpunkt. Routerns kompetens ligger inte så mycket i dennes egna kunskaper som i den samlade kompetensen i sitt nätverk (vilket normalt sett är mycket stort). En fantastisk routeregenskap är att denne har en förmåga att veta vad andra kan, alltså en kännedom om var rätt information finns. Routern vet exakt vem som är skicklig på vad och har därför en förbluffande förmåga att träffsäkert länka samman rätt kompetenser vid olika sammanhang. Efter att ha erfarit hur det fungerar att ha denna person i en projektgrupp kan jag intyga att det är en enorm tillgång. Det är som om diskussioner tas på ett naturligt och balanserat sätt och som om beslut fattas på klara grunder i grupp. Stundtals blir det som att arbetet flyter på av sig själv .


Superkraft 2: Defibrillatorn 
Denna fantastiska förmåga tycker jag ofta återfinns bland försäljare. I sitt normala tillstånd är denna förmåga ofta inbäddad under en ganska avslappnad (läs: lat) fasad. När jag menar ”sitt normala tillstånd” refererar jag till lagom svåra, rutinmässiga eller förvaltande uppgifter. Det är lätt att missta en person med denna förmåga för att vara ointresserad, omotiverad eller rent av bara nonchalant. Det händer dock något med denna person när svårighetsgraden stiger brant på uppgiften. Så fort någon kollega uppgivet suckar att ”loppet är kört” är det precis som att det är just då som defibrillatorn briserar av engagemang. När alla andra släpper taget reser sig denna person raklång, driven av en intensiv kämpaglöd. Om du vill veta vilka du har omkring dig med denna förmåga så dödförklara någonting ”Det här projektet är inte genomförbart” eller ”Det går inte att programmera en så avancerad mjukvara”. Det är som Billy Sunday påstod att det finns fler som misslyckas på grund av brist på syfte, än på brist av talang. För någon med denna förmågan kommer motivation ifrån att väcka något dött till liv. I tidspressade, komplexa och politiskt infekterade projekt kan denna förmåga vara exakt vad som behövs för att nå framgång.

Vad finns det för fler talanger som du stött på där ute eller själv besitter?