Kategori: Okategoriserade

Jag såg igår att den digitala tidningen BMZ hade skrivit om Egonaut efter generationsföreläsningen. Personligen tycker jag att artikeln är väldigt välskriven och känner mig nöjd (mycket nöjdare än den gången när journalisten kallade mig för Jonas Junkman tex).
Det kommer snart dessutom en artikel om böckerna Egonaut i VD-tidningen, men av upphovsrättsliga skäl får jag inte lov att länka eller lägga ut något från den artikeln här på bloggen.

Jag funderar på en sak jag läst. Enligt Williams Strauss och Neil Howe har barns ”ensamma och oövervakade tid” minskat med 37 % mellan åren 1981 och 1997.
För mig låter det ju mycket orimligt att en sådan förändring inte skulle ge en märkbar skillnad. X generationen har alltså varit betydligt mer ensam än Y generationen.

Vad kan vara effekten av detta och hur märks den?
Är konsekvensen att sjuttiotalisterna blivit enstöringar?
Är nittiotalister bättre på exempelvis grupparbete?

Dagens Metro behandlade ett antal trender inom karriär och yrkesliv. Genom sociala medier blev jag kontaktad av en journalist som hade hört talas om Egonaut och som fått en uppfattning om att detta var en ”passionstjänst”. Bakom den termen döljer sig den typ av befattning som skapas inifrån utav anställdas egen passion, snarare än att den tillsätts för att fylla ett definierat hål i organisationen. Med bakgrund utav att Egonaut började som ett fritidsprojekt under en tid då jag arbetade som projektledare inom IT, antar jag att det är rättvist att beskriva det som en tjänst som jag själv uppfunnit.
Det stora i den händelsen ligger inte hos mig, utan den ligger hos en arbetsgivare som har en modern och humanistisk förståelse för att engagemang är större än både piska och morot. Det stora ligger i en arbetsgivare som med en tilltro till både min förmåga och mitt engagemang vågat släppa kustremsan med blicken för att titta ut över en osäker horisont.

Jag är med andra ord djupt tacksam för att Sigma givit mig möjligheten att göra den resa som det senaste året inneburit. Utan att bli alltför sentimental vill jag dock länka till artikeln i Metro:

http://www.metrojobb.se/artikel/2011/01/13/9550/har-ar-de-fyra-hetaste-karriartrender/index.xml

Ett av mina mest stimulerande uppdrag det senaste året har varit att arbeta med Trendindex 2010 och Talent relations. Vad är det för något kanske du undrar?

Trendindex är en statistisk undersökning där elever på gymnasier och högskolor tankas av på sina förväntningar, ambitioner och önskemål hos framtida arbetsgivare. Här får vi en färsk bild utav vad som är värt någonting hos den unga generationen av medarbetare. Ifall du vill attrahera eller behålla medarbetare i åldrarna 16-27 har du här oumbärlig klinisk statistik som berättar vad som är ”värt något” för generation Y.
Det är mycket som är intressant med denna undersökning. Ett exempel på detta är exempelvis att:
Trots samtidens fokus på sociala medier uppger 60 % att de föredrar att stifta bekantskap med företag via personliga möten.

Jag har dessutom fått äran att skriva ledaren till denna rapport och jag tänkte dela med mig av den nedan:

Ledare trendindex 2010: Dagens klassrum är morgondagens arbetsliv

Är du redo att besöka planet Y?
Varje generation kommer från sin egen planet med sin egen uppfattning om normer och värderingar.
Trendindex är ett sätt att beskriva den planet som dagens unga människor bor på. Med statistik bygger den en objektiv bild av de förväntningar som finns på arbetsgivare, yrkesliv och karriärer. Att förstå trendindex är att förstå vad som motiverar och engagerar dessa människor. Men kanske framförallt kan siffrorna här svara på frågan om vad som får en ung medarbetare att stanna kvar. Det är viktigt att inte använda sig själv som en mall för vad unga människor vill ha. Att du som 50-talist tycker det är en förmån med tjänstebil innebär inte att din nyanställde 80-talist tycker det.

Som barn fångades mitt intresse när jag reflekterade över hur min (stormrika) farmor diskade fryspåsar. Jag noterade också med förundran hur min morfar satte in annonser i lokaltidningen på sin födelsedag med uppmaningen “uppvaktning undanbedes (vänligt men bestämt)”. Jag insåg att det fanns mer bakom detta (i mina ögon) besynnerliga beteende än två individer. Deras agerande är typiskt för deras generation och ett utfall av den uppfostran och det samhälle de vuxit upp i. På fyrtiotalet genomfördes en undersökning som visade att det endast var 2 % av den tidens ungdomar som kunde tänka sig att driva en verksamhet i egen regi. För några veckor sedan var jag på Malmö högskola för att lyssna på ett föredrag om att “följa sina drömmar”. När föreläsaren frågade den unga publiken vilka som hade tänkt starta eget såg jag inte en enda person som inte hade händerna i luften. Snacka om förändring!

Hur fångar du en generation som skrattar ironiskt åt guldklockan?
I mitt arbete som generationsanalytiker och föreläsare kommer jag hela tiden tillbaka till samma slutsats. Vi är inte vår ålder utan vi är vår generation. Dagens ungdomar är inte som 50-talets ungdomar. Våra första år sätter en plattform för våra värderingar. Vi lär oss genom skolsystemet hur samhället fungerar och sedan förväntar vi oss att samma system skall råda i vårt yrkesliv. Dessa första år lär oss också hur auktoritet och hierarki fungerar (vissa generationer respekterar titlar, andra ålder och vissa respekterar bara kompetens). Skolan lär oss hur vi arbetar för att skapa resultat (grupparbeten är vanligt idag, men under min egen skoltid på 80-talet var allting enskilt arbete). Vi lever i samma samhälle oavsett vilken generation vi tillhör och vi spelar därför samma spel. Däremot har vi högst olika uppfattning om vad reglerna är.
Tiderna förändras. Det som var glödande provokationer igår är en ljummen gäspning idag. Expedition Robinson kallades för “mobbing-tv” i media och skapade ramaskri på 90-talet. På 80-talet stormades det kring ”videovåld” och statens filmcensur klippte konfetti av amerikanska filmer. Jazz ansågs stötande några decennier innan dess. Även det som var humor för några år sedan är obegripligt för människor idag (kolla på vilken pilsnerfilm som helst). Allt ändras och för att låna en term från en populär Youtube-video “shift happens!”.

Nyckelbarn eller curlingbarn?
Filosofin om “det idealiska föräldraskapet” avlöser varandra varje decennium. När jag växte upp skulle barn ha frihet och utrymme att själva utforska världen, vilket ledde till att det inte var en ovanlig syn med ensamma sjuåringar på t-banan i Stockholm. Dessa hade ofta husnyckeln i ett snöre runt halsen och kallades för “nyckelbarn”. Sen hände någonting omvälvande på 90-talet med rollen som förälder. Enligt en studie från MIT har barn i genomsnitt 37 % mindre ensam tid idag i jämförelse med de som växte upp på 80-talet. Idag möter därför arbetslivet en generation av unga människor som blivit uppmärksammade, synliggjorda och uppmuntrade under sin uppväxt i mycket hög grad. De har gjorts inflytelserika i sin egen familj på ett sätt som är unikt (familjeråd fanns inte ens som begrepp innan 90-talet). De är människor som formats under en mycket ljus tid av Sveriges (och världens) historia där ekonomin ständigt hackat sig uppåt på börskurserna och där det kalla kriget är en avlägsen fabel.

Hur behåller du världens kräsnaste generation?
Dagens unga (födda mellan 1982-2002 är ofta kallade för Generation Y) har profilerats på olika sätt av marknadsförare, rekryterare och beteendevetare. Ord som ofta dyker upp är illojala (en undersökning har visat att 70 % av generation Y anser att det är “mycket sannolikt” att de byter arbetsgivare inom ett år). Att vänta på “guldklockan” är därmed en död företeelse som närmast blivit ett ironiskt skämt.

Y-generationen beskrivs ofta som positiva entreprenörer, vilket kanske hänger ihop med det skolväsen som de varit i kontakt med. Själv minns jag hur jag fick fel på prov i skolan när jag använt glosor (som visserligen var helt rätt) som inte stod med i läroboken. Sjuttio- och åttiotalets skola verkade handla om att skapa bokstavstrogna homogena papegojor som memorerade och upprepade information utan att nödvändigtvis förstå den. Jag minns det som att man “dämpade” talanger hos vissa (“Nu får du ta det lungt så du inte räknar för långt i förväg!”) medan man undvek att uppmärksamma speciella behov hos de som det gick trögare för. Dagens skola ligger långt ifrån detta (lyckligtvis). Individens talanger och svagheter uppmärksammas på ett helt annat sätt. Kurserna har ett stort utbud av tillval där individen kan välja det som den faktiskt är intresserad av. Målstyrning är tidens melodi. Det är skolan som sätter målen men eleven själv som finner vägen dit. Det är denna plantskola som entreprenörsandan verkar växa ifrån. För entreprenörskap är en mycket stark inneboende drivkraft hos denna generation. En annan förändring är att lärande inte är förknippat med ett klassrum längre. Lärande för generation Y är en ständig process (där wikipedia är ett digitalt skyddshelgon). På de följande sidorna kommer du att ges en unik inblick i vad som motiverar en generation som beskrivs som den mest kompetenta någonsin (men sannolikt också den mest krävande). Av allt som du kommer att läsa är kanske den röda tråden följande hos Generation Y:

Karriär är inte en stege.
Karriär är en resa.
Är ditt företag rustat för att agera reseledare åt generation Y?